Kyrkan. Kristi kropp

(22.10.2014) Lyssna: När man vill beskriva hur olika beståndsdelar hänger nära ihop och utgör ett enda, använder man ofta ordet ”kropp”. Från aposteln Paulus tid används denna bild om kyrkan, och den anses uttrycka kyrkans djupaste och vackraste egenskap. Därför frågar vi oss idag: i vilken bemärkelse utgör kyrkan en kropp? Och varför sägs den vara ”Kristi kropp”?

Hesekiels bok beskriver en egendomlig och skakande syn, som ändå ingjuter förtröstan och hopp i våra hjärtan. Gud visar profeten en dal full av förtorkade benknotor. En bedrövlig syn… Gud säger sedan åt honom att åkalla Anden över dem. Då börjar benen röra på sig, de börjar närma sig varandra och fogas samman. Först växer det fram senor och sedan kött, och så skapas en fullständig kropp, full av liv (jfr Hes 37:1-14). Detta är kyrkan! Den är Andens mästerverk. Anden ingjuter den uppståndnes liv i var och en och fogar oss sammans för att vi skall tjäna varandra. Så gör den oss till en enda kropp, som byggs upp i gemenskap och kärlek.

Men kyrkan är inte bara en kropp som byggs upp i Anden. Kyrkan är Kristi kropp! Det är inte bara något man säger, vi är det på riktigt! Detta är den stora gåva som vi får den dag vi föds. I dopets sakrament gör nämligen Kristus oss till sina, han tar emot oss i hjärtat av korsets mysterium, det yttersta mysteriet i hans kärlek till oss, för att sedan låta oss uppstå med honom som nya skapelser. Så föds kyrkan, och så förstår kyrkan att den är Kristi kropp. Dopet är en verklig pånyttfödelse, som återföder oss i Kristus, som gör oss en del av honom, och som fogar oss samman som kroppsdelar i samma kropp, där han är huvudet (jfr Rom 12:5; 1 Kor 12:12-13).

Det som springer fram är en djup kärleksgemenskap. Det är ingen slump att Paulus uppmanar gifta män att ”älska sina hustrur som sin egen kropp” ”så som Kristus gör med kyrkan – vi är ju delarna som bildar hans kropp” (Ef 5:28-30). Vi borde minnas oftare vad vi är, vad Herren Jesus har gjort oss till. Vi är hans kropp, den kropp som ingen och ingenting kan rycka bort oss från honom, och som han överöser med hela sin lidelse och hela sin kärlek, som en man gör med sin hustru. Men denna tanke måste stimulera oss att leva upp till Herren Jesus och dela med oss av hans kärlek till varandra, som levande lemmar i en och samma kropp. På Paulus tid hade gemenskapen i Korint svårigheter med detta. De levde i splittring, avundsjuka, missförstånd och marginalisering. Allt detta är sådant som inte bygger upp kyrkan som Kristi kropp utan tvärtom splittrar den i många bitar. Det händer också i vår tid. Det finns många splittringar och mycken avundsjuka i kristna gemenskaper, i en del församlingar, i våra kvarter. Man talar illa om varandra, förstår inte varandra och marginaliserar varandra. Det leder till att vi lemlästar kroppen. Det är början på kriget. Kriget börjar inte på slagfältet. Krigen börjar i hjärtat, med missförstånd, splittring, avundsjuka, med att man bekämpar varandra. Gemenskapen i Korint var mästare på detta. Aposteln Paulus gav korintierna några råd som gäller också oss: att inte vara avundsjuka, utan i stället uppskatta våra syskons gåvor och kvaliteer. Avundsjuka lemlästar oss och gör oss illa. För avundsjukan växer och fyller hjärtat. Ett avundsjukt hjärta är ett surt hjärta, som tycks ha ättika istället för blod. Det är ett hjärta som aldrig är lyckligt, som lemlästar gemenskapen. Men vad skall jag göra då? Uppskatta gåvor och kvaliteer hos andra i gemenskapen. Och när vi drabbas av avundsjuka – det händer alla, vi är alla syndare – skall jag säga till Herren: ”Tack, Herre, för att du gett denna gåva åt den personen”. Uppskatta andras gåvor, vara nära och ta del av de mest behövandes lidande, visa alla tacksamhet. Hjärtat som kan tacka är ett gott hjärta, ett ädelt hjärta, ett lyckligt hjärta. Förmår vi alla alltid att tacka? Inte alltid, för avundsjukan bromsar oss. Och till sist rådet som Paulus ger korintierna, och som också vi bör ge varandra: ingen skall mena sig vara bättre än andra. Många människor känner sig bättre än andra. Också vi säger ofta som farisen i liknelsen: “Jag tackar dig, Herre, för att han inte är som han, jag är bättre”. Men så skall man aldrig göra. Och när du är på väg att göra det, tänk då på dina synder, på dem som ingen känner till, skäms inför Gud och säg: ”Men du, Herre, vet vem som är bäst, jag håller tyst.” Och detta är bra för oss. Vi skall alltid se oss i kärlek som varandras lemmar, som lever och ger ut sig för alla (jfr 1 Kor 12-14).

Kära bröder och systrar, som profeten Hesekiel skall också vi åkalla den Heliga Anden, för att dess nåd och överflödet av dess gåvor skall hjälpa oss att verkligen leva som Kristi kropp, eniga som en familj, men en familj som är Kristi kropp, och som en synlig och vacker bild av Kristi kärlek.