Kyrkan. Kyrkan, bruden som väntar på sin brudgum

(15.10.2014) Lyssna: Den senaste tiden har vi talat om kyrkan, om vår moder den heliga hierariska kyrkan, Guds folk på vandring. Idag frågar vi oss: vad väntar Guds folk när allt är över? Vad skall ske med var och en av oss? Vad skall vi vänta oss? Aposteln Paulus uppmuntrade de kristna i gemenskapen i Thessalonike, som ställde sig samma frågor, och efter hans argumentation sade de följande ord, som är bland de vackraste i Nya testamentet: ”Sedan skall vi alltid vara hos honom” (1 Tess 4:17). Detta är enkla ord, men de bär på ett stort och förtätat hopp! I Johannes Uppenbarelse går Johannes tillbaka till profeternas ingivelse och beskriver den yttersta, slutgiltiga dimensionen som ”den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner ur himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man” (Upp 21:2). Detta är vad som väntar oss! Detta är vem kyrkan är: den är Guds folk, som följer Herren Jesus och förbereder sig dag för dag inför mötet med honom, som en brud med sin brudgum. Och det är inte bara en liknelse, det blir ett verkligt bröllop! Ja, för när Kristus blev människa som vi och gjorde oss till ett med honom, med hans död och uppståndelse, då har han verkligen gift sig med oss och gjort oss, som folk, till sin brud. Detta är inget annat än förverkligandet av den plan av gemenskap och kärlek som Gud vävt in i hela historien, i Guds folks historia, och i vars och ens av oss historia. Det är Herren som gör detta.

En annan sak som tröstar oss och öppnar vårt hjärta är att Johannes säger att i kyrkan, Kristi brud, blir “det nya Jerusalem” synligt. Det betyder att kyrkan itnte bara är en brud. Den är också kallad att bli en stad, en symbol för samlevnad och mänskliga relationer. Det är givande att utifrån Uppenbarelsebokens suggestiva bild tänka sig alla folk samlade i denna std, som i ett tält, ”Guds tält” (jfr Upp 21:3)! Och i denna strålande miljö skalldet inte längre finnas någon isolering, något förtryck eller några åtskillnader – sociala, etniska eller religiösa – utan vi skall alla vara ett i Kristus.

Inför detta oerhörda och förunderliga skådespel känner vårt hjärta sig styrkt i hoppet. Det kristna hoppet är inte bara en längtan, en önskan, den är ingen optimism. För en kristen är hoppet en väntan, en glödande och väntan på att ett mysterium äntligen skall fullbordas en gång för alla: Guds kärleks mysterium, i vilket vi har återfötts och redan lever. Och det är en väntan på någin som skall komma: Herren Kristus, som kommer oss allt närmare, dag för dag, och som kommer för att äntligen leda oss in i fullheten av sin gemenskap och frid. Kyrkan har därför till uppgift att hålla hoppets lampa tänd och väl synlig, för att den skall kunna fortsätta lysa som ett säkert tecken på räddning, och upplysa för hela mänskligheten den väg som leder till mötet med Guds barmhärtiga ansikte.

Kära bröder och systrar, detta är vad vi väntar på: att Jesus kommer tillbaka. Kyrkan är en brud som väntar på sin brudgum. Men vi måste fråga oss uppriktigt: är vi verkligen strålande och trovärdiga vittnen om denna väntan, detta hopp? Präglas våra gemenskapers liv fortfarande av Herrens Jesu närvaro, i varm väntan på hans ankomst, eller är de trötta, stela, under mödans och uppgivenhetens börda? Löper också vi risken att göra slut på trons olja, och glädjens olja? Låt oss vaka!

Låt oss om jungfru Marias förbön, för att vi alltid skall vara lyssnande och väntande, för att redan nu kunna genomträngas av Kristi kärlek och en dag ta del av glädjen utan slut, i Guds fulla gemenskap, och glöm aldrig någonsin att: ”Sedan skall vi alltid vara hos honom” (1 Tess 4:17).