Kyrkan. Nådegåvor: mångfald och enhet

(01.10.2014) Lyssna: Sedan begynnelsen har Herren fyllt kyrkan med sin Andes gåvor. Så har han gjort den allt mer levande och fruktbar genom den Heliga Andens gåvor. Bland dessa gåvor är det några som är särskilt viktiga för att bygga den kristna gemenskapen och för dess vandring. Det gäller nådegåvorna. I denna katekes skall vi fråga oss: vad är egentligen en nådegåva, en karism? Hur kan vi känna igen den och ta emot den? Och framför allt: är det bra eller är det ett problem att det finns en mångfald av olika nådegåvor i kyrkan?

När man till vardags talar om nådegåvor menar man ofta en talang, en naturbegåvning. Man kan säga: ”Den här människan har en särskild nådegåva för att undervisa. Det är en talang som han eller hon har.” Inför en särskilt briljant och medryckande person kan man säga att ”det är en karismatisk person”. Vad betyder det? ”Jag vet inte, men han är karismatisk”. Vi vet inte riktigt vad vi säger, men vi säger att en person “är karismatisk”. Men i ett kristet perspektiv är nådegåvan eller karismen mer än en personlig egenskap eller en naturbegåvning. Nådegåvan är en nåd, en gåva av Gud Fader genom den Heliga Andens verkan. Det är en gåva som ges till en person, inte för att den är duktigare än andra eller har förtjänat det. Det är en present från Gud, för att den personen skall ställa gåvan till hela gemenskapens tjänst för allas bästa. Med ett mänskligt språkbruk kan man säga: ”Gud ger denna nådegåva, denna karism, till denna person, inte för personens egens skull, utan för att den skall tjäna hela gemenskapen.” Innan jag kom hit till Petersplatsen idag tog jag emot en stor grupp handikappade barn i audienshallen. De hade kommit hit med en förening som tar hand om sådana barn. Denna förening, dessa personer, dessa män och kvinnor, har nådegåvan att ta hand om handikappade barn. Detta är en nådegåva!

Det är viktigt att genast betona att ingen människa kan förstå på egen hand om man själv har en nådegåva, och vilken. Ofta har vi hört människor säga: ”jag har den här talangen, jag sjunger jättebra”. Och ingen vågar säga: “Det är bättre att du håller tyst, för du plågar alla när du sjunger!” Ingen kan säga: ”Jag har denna nådegåva”. Det är i gemenskapen som Faderns gåvor gror och blommar, och det är i gemenskapen som man lär sig känna igen dem som ett tecken på hans kärlek till alla sina barn. Därför bör var och en av oss fråga oss: ”Är det någon nådegåva som Herren har låtit springa upp i mig, i hans Andes nåd, och som mina syskon i den kristna gemenskapen har känt igen och uppmuntrat? Och hur beter jag mig med denna gåva? Är jag generös och låter den tjäna alla, eller försummar jag den och glömmer bort den? Eller gör den mig kanske högmodig, så att jag alltid klagar över andra och kräver att hela gemenskapen skall göra som jag vill?” Det är frågor som vi måste ställa oss: om det finns en nådegåva i mig, om denna nådegåva har erkänts av kyrkan, om jag är glad över denna nådegåva eller om jag är avundsjuk på andras nådegåvor. Nådegåvan är en gåva: bara Gud ger den.

Men det bästa av allt är att upptäcka hur många olika nådegåvor Fadern fyller sin kyrka med! Detta skall man inte se som något som leder till förvirring eller obehag. De är gåvor som Gud ger till den kristna gemenskapen för att den skall växa i harmoni och tro och i hans kärlek, som en enda kropp, Kristi kropp. Samma Ande som ger denna mångfald av gåvor ger också kyrkan enhet. Det är samma Ande. Inför denna mångfald av nådegåvor skall därför vårt hjärta öppna sig för glädjen, och vi skall tänka: “Så bra med alla dessa olika gåvor, för vi är alla Guds barn och älskade på ett och samma sätt.” Därför får dessa gåvor inte ge upphov till avundsjuka, splittring eller svartsjuka! Aposteln Paulus betonar att sitt första brev till de kristna i Korint, tolfte kapitlet, att alla nådegåvor är viktiga i Guds ögon, och att samtidigt ingen är oersättlig. Det betyder att i den kristna gemenskapen behöver vi varandra, och varje mottagen gåva förverkligas helt och fullt när man delar med sig av den till sina bröder och systrar för allas bästa. Detta är kyrkan! Och när kyrkan, i sina nådegåvors mångfald, uttrycker sig i gemenskap, kan den inte gå vilse. Det är skönheten och kraften hos sensus fidei, den övernaturliga troskänsla som ges av den Heliga Anden för att vi alla tillsammans skall kunna träda in i evangeliets hjärta och lära oss att följa Jesus i vårt liv.

Idag firar kyrkan årsdagen för den heliga Thérèse av Jesusbarnet. Detta helgon dog 24 år gammal och älskade kyrkan högt. Hon ville bli missionär, hon ville ha alla nådegåvor, och sade: ”Jag vill göra detta, detta och detta”, hon ville ha alla nådegåvor. Men i bönen kände hon att hennes nådegåva var kärleken. “I kyrkans hjärta skall jag vara kärleken.” Och denna nådegåva har vi alla: förmågan att älska. Låt oss idag be den heliga Thérèse av Jesusbarnet om denna förmåga att älska vår kyrka högt och att ta emot alla dessa nådegåvor med kärleken hos kyrkans barn, hos barnen till vår heliga moder den hierarkiska kyrkan.