Ekumenisk förbönsgudstjänst för Irak och Syrien

(09.09.2014) Sveriges Kristna Råd och Storkyrkoförsamlingen i Stockholm arrangerade en förbönsgudstjänst för Irak och Syrien måndag 8 september 2014. Tillsammans med flera kyrkoledare i Sverige deltog också de tre irakiska dominikansystrar som bor och arbetar i Stockholm. Syster Yva Viktoria Daddyza OP höll följande anförande under gudstjänsten:

Anförande i Storkyrkan måndag 8 september 2014

Evangelisten Matteus säger: ”En skriftlärd kom fram och sade till Jesus: ’Mästare, jag skall följa dig vart du än går.’ Jesus svarade: ’Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud.’”

Sån är situationen, kära vänner, för nästan alla kristna och andra minoriteter i Irak. Invånarna i tolv städer har flytt norrut. Bland annat ungefär 130 dominikansystrar. Fyra av våra äldre systrar fick stroke och avled på grund av stress och panik. Alla flyende lämnade sina hem, jordbruk, egendom, pengar, rötter och sammanhang. Mer än en halv miljon har flytt och många bor på gatorna, i kyrkorna och i skolorna, i Dehouk, Akra, och i Ankawa, en kristen stadsdel i Erbil. De har levt i tre månader utan lön – många har flytt med bara kläderna de hade på kroppen.

De lämnade allt för att bevara sin tro. Detta hände min familj, jag är den äldsta av tio syskon, och inträdde tidigt i Dominikanorden. Två bröder och fyra systrar med barn och barnbarn som bodde i Qaraqosh, en stad med ungefär 60.000 invånare, där de hade jobb och trygghet, har flytt. Samma sak hände med familjen till Syster Basma, som är med oss här ikväll, liksom familjen till Fader Idris, som också sitter här.

Vad man i ord kan säga är ingenting i jämförelse med verkligheten som varje dag blir värre och värre. I väntan på vad? Vad ska hända med barnen, som nu sover på golvet, ungdomar, kvinnor och män, när vintern kommer eller när skolan börjar? Kommer våra barn att få gå i skolan?

Det är omöjligt eller mycket svårt att fira gudstjänst på grund av den stora mängden människor som tagit sin tillflykt till kyrkorna. De står i lång kö för att få mat – och några får ingenting. Dag efter dag kommer nya svårigheter. De svagaste går under. I morse dog den femte av våra äldre systrar. Hennes hjärta orkade inte med. I den här svåra tiden kommer vi ihåg Paulus ord i Romarbrevet: ”Vem kan skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd? Nej, över allt detta triumferar vi genom honom som har visat oss sin kärlek.”

Vi behöver idag både trons styrka och människors hjälp. Både det internationella samfundets engagemang och enskilda människors öppna armar och förbön.

En av de unga som flytt skrev på Facebook: ”Jag är kristen, mitt land är kyrkan, min konung är Kristus, min konstitution är bibeln, mitt språk är kärleken, mitt vapen är bön. Min princip är förlåtelse. Mitt mål är fred.”

Sr Yva Viktoria Daddyza OP