Kyrkan. En, Helig Kyrka

(27.08.2014) Lyssna här: Varje gång vi ber trosbekännelsen säger vi att vi tror på “en, helig” kyrka. Den är ”en”, för den har sitt upphov i den treenige guden, som är ett mysterium av enhet och full gemenskap. Vidare är kyrkan ”helig” för den är byggd på Jesus Kristus, får liv av hans Heliga Ande, fylls av hans kärlek och av hans frälsning. Men samtidigt som den är helig består den av syndare, oss alla, vi som varje dag erfar vår bräcklighet och vår misär. Denna tro vi bekänner driver oss därför till omvändelse, till modet att varje dag leva i enhet och helighet, och om vi inte är eniga, om vi inte är heliga, är det för att vi inte är trogna Jesus. Men han, Jesus, lämnar oss inte ensamma, han överger inte sin kyrka! Han vandrar alltid med oss, han förstår oss. Han förstår vår svaghet, våra synder, han förlåter oss, om vi låter oss förlåtas. Han är alltid med oss och hjälper oss att bli mindre syndiga, mer heliga, mer eniga.

1. En första tröst får vi av att Jesus bad så intensivt för sina lärjungars enhet. Under sin sista måltid bad Jesus: “Fader, låt dem bli ett”. Han bad för enheten, och han gjorde det kort före sitt lidande, när han skulle offra hela sitt liv för oss. Det är vad vi inbjuds att läsa och meditera över gång på gång i ett av de mest intensiva och gripande styckena av Johannesevangeliet, det sjuttonde kapitlet (jfr vers 11,21-23). Tänk att Herren, när han skulle dö, inte bekymrade sig om sig själv utan tänkte på oss! Och i sin intensiva dialog med Fadern bad han just för att vi skall kunna vara ett med honom och med varandra. Med dessa ord gör sig Jesus till vår förebedjare hos Fadern, för att också vi skall kunna träda in i den fulla kärleksgemenskapen med honom. På samma gång anförtror han dessa ord åt oss som sitt andliga testamente, för att enheten alltmer skall prägla våra kristna gemenskaper och vara det bästa svaret till var och en som kräver besked om vårt hopp (jfr 1 Pet 3:15).

2. “Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig” (Joh 17:21). Alltsedan begynnelsen har kyrkan försökt förverkliga denna önskan som var låg Jesus så varmt om hjärtat. Apostlagärningarna påminner oss att de första kristna utmärkte sig genom att ha ”ett hjärta och en själ” (Apg 4:32); aposteln Paulus uppmanade sina gemenskaper att inte glömma att de är ”en och samma kropp” (1 Kor 12:13). Men erfarenheten visar att det finns många synder mot enheten. Och då tänker vi inte bara på schismer (kyrkosplittringar). Vi tänker på vanligt förekommande brister i våra gemenskaper, ”församlingssynder”. Våra församlingar borde vara platser där man delar med sig och är i gemenskap, men ibland är de dystert präglade av avund, svartsjuka och motvilja. Förtal ligger nära. Hur lätt är det inte att tala illa om andra i församlingen! Det är inte bra. När någon väljs till ordförande i en förening, talar de andra illa om honom. När en kvinna väljs till ordförande för kateketerna, talar de andra illa om henne. Men detta är inte kyrkan. Så skall man inte göra. Vi måste be Herren om nåden att inte göra det. Sådant händer när man själv vi inta den främsta platsen; när vi sätter våra personliga ambitioner i centrum och vårt sätt att se saker och ting, och dömer andra; när vi ser våra syskons brister istället för deras gåvor; när vi fäster större vikt vid vad som skiljer än vid det som förenar.

En gång, i det andra stiftet jag hade tidigare, fick jag höra en intressant och bra kommentar. Man talade om en äldre kvinna som arbetat i församlingen hela livet. En person som kände henne väl sade: “Denna kvinna har aldrig talat illa om andra, hon log alltid”. En sådan kvinna kan helgonförklaras i morgon! Det är en bra förebild. Och vi ser tillbaka på kyrkans historia ser vi många splittringar mellan oss kristna. Också nu är vi splittrade. Vi kristna har också fört krig mot varandra för teologiska splittringar. Tänk på Trettioåriga kriget. Men det är inte kristet. Vi måste arbeta för de kristnas enhet och gå längs vägen till enheten, som är den som Jesus ville och bad för.

3. Med tanke på allt detta måste vi göra en allvarlig samvetsrannsakan. I en kristen gemenskap är splittring är en av de svåraste synderna, för den gör att gemenskapen inte är ett tecken på att Gud verkar, utan djävulen, som är den som skiljer, som förstör relationer, som insinuerar fördomar. I en kristen gemenskap är splittring en mycket allvarlig synd, vare sig det är en skola, en församling eller en förening, för den är djävulens verk. Gud vill tvärtom att vi lär oss allt bättre att ta emot varandra, att förlåta varandra och älska varandra, för att alltmer likna honom som är gemenskap och kärlek. I detta ligger kyrkans helighet: i att känna igen sig som Guds avbild, full av hans barmhärtighet och nåd.

Låt oss låta dessa Jesu ord eka i vårt hjärta: “Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner” (Matt 5:9). Låt oss be uppriktigt om förlåtelse för alla de gånger vi själva har skapat splittring och bristande förståelse i våra gemenskaper, trots att vi vet att det bara är genom ständig omvändelse som man kan nå fram till gemenskap. Vad är omvändelse? Det är att be Herren om nåden att inte tala illa om andra och att älska alla. Det är en nåd som Herren ger. Detta är hjärtats omvändelse. Låt oss be att vår vardags relationer skall bli allt skönare och glädjefullare avglans av relationen mellan Jesus och Fadern.