Pater Lombardi sammanfattar påvens resa till Sydkorea "Koreanerna förstod påven på djupet"

(20.08.2014) Pater Lombardi gav på tisdagen sin översikt av den avslutade Korearesan och fokuserade särskilt på tre aspekter.


”Sydkorea hade höga förväntningar på att påven Franciskus skulle uttala sig starkt politiskt om konflikten med Nordkorea. Några kanske blev besvikna, de som önskade att han skulle fördöma förföljelsen av de kristna och troende i Nordkorea. Men påven vet väl att han som moralisk och religiös ledare inte har som uppgift att uttala sig politiskt om militära befogenheter. Han talar på ett djupare och mer framsynt plan, och han hade förberett sina ord väl”, sa pater Lombardi.


”Påven talade om hjärtats omvändelse, om hur förlåtelse öppnar till försoning, och om hur man ska söka en attityd av ömsesidigt lyssnande. Efter 66 år ligger utgångsläget för en djup och kontinuerlig förändring i hjärtat. Där börjar försoningen, och jag tror koreanerna väl förstod vad påven menade. Många uttryckte sin tacksamhet efter den sista mässan."


Pater Lombardi beskrev även ett av de starkaste momenten under resan, besöket som påven gjorde i hemmet för funktionshindrade barn i Kkottongnae: ”Där använde sig inte påven av några stora ord, eller långa tal. Han förkunnade evangeliet utan ord, med sina gester. Han omfamnade dem, klappade dem och visade sin kärlek fysiskt med det universella språk som alla kan uppfatta.”


Avslutningsvis sa pater Lombardi att kyrkan har mycket att lära av kyrkan i Korea. ”Denna koreanska kyrkan har två aspekter som omtalats mycket under de senaste dagarna – det är en kyrka som tackar lekmän och martyrer för sitt ursprung. Tron föddes genom att lyssna till Gud Ord, och den var så stark att den övervann den mest fasansfulla förföljelse, under årtionden, mer än ett sekel.”


”Den koreanska kyrkan vittnar på ett unikt sätt om hur människan i sitt inre kan ta emot evangeliet, dess värderingar och dess nyhet trots att det har sitt ursprung på annat håll. I min mening är detta det starkaste argumentet för att evangeliets språk är interkulturellt. Det är inte något som klistras på utsidan ett folk, utan evangeliet blir en vital del av ett folks själ, känslighet och kultur.


Det är detta som påven menar med att evangeliseringen av denna enorma kontinent sker genom empatin, i insikten om att evangeliet inte är något främmande tillägg, utan att det smälter in i själen på djupet, hos den som tar emot det.”