Kyrkan. Tillhörighet till Guds folk

(25.06.2014) Lyssna här: I vår första katekes om kyrkan förra onsdagen började vi med att Gud tar initiativet när han vill forma ett folk som för ut hans välsignelse till alla jordens folk. Han börjar med Abraham, och sedan förbereder han med stort tålamod detta folk i det gamla förbundet, tills han i Jesus Kristus gör detta folk till ett tecken och redskap för människornas förening med Gud och med varandra (jfr Andra Vatikankonciliets konstitution om kyrkan 1). Idag ser vi närmare på hur viktigt det är för en kristen att tillhöra detta folk. Vi skall tala om tillhörighet till kyrkan.

1. Vi är inte isolerade och vi är inte kristna på egen hand. Nej, vår kristna identitet är tillhörighet! Vi är kristna för att vi hör till kyrkan. Det är som ett efternamn: om förnamnet är ”jag är kristen”, är efternamnet ”jag hör till kyrkan”. Denna tillhörighet uttrycks också i det namn som Gud ger sig själv. När han svarar Mose i berättelsen om den “brinnande busken” (jfr 2 Mos 3:15) beskriver han sig nämligen som “fädernas Gud”. Han säger inte: jag är den allsmäktige… Nej: Jag är Abrahams Gud, Isaks Gud, Jakobs Gud. På så sätt visar han sig som en Gud som har slutit ett förbund med våra fäder och alltid förblir sitt förbund trogen, och kallar oss att träda in i denna relation som fanns före oss. Denna Guds relation till sitt folk fanns före oss alla, den kommer från den tiden.

2. I den bemärkelsen går tanken först och främst med tacksamhet till den som har gått före oss och som har tagit emot oss i kyrkan. Ingen blir kristen på egen hand. Kristna tillverkas inte i något laboratorium. Den kristne hör till ett folk som kommer långt bortifrån. Den kristne hör till ett folk som heter kyrkan, och det är denna kyrka som gör den kristne på dopets dag och sedan under trosundervisningen. Men ingen, ingen blir kristen på egen hand. Om vi tror, om vi kan be, om vi känner Herren och kan lyssna till hans ord, om vi känner hans närhet och känner igen honom i våra syskon, så är det för att andra före oss har levt i tron och fört den vidare till oss. Tron är något vi har fått ta emot av våra förfäder, och de har lärt oss den. Om vi tänker på dem, ser vi många kära ansikten: det kan vara våra föräldrar, som bad om dopet för oss; våra far- eller morföräldrar eller någon familjemedlem som har lärt oss att göra korstecknet och de första bönerna. Jag minns alltid ansiktet på den nunna som lärde mig katekesen. Hon är säkert i himlen, för hon var en helig kvinna, men jag minns henne ständigt och tackar Gud för denna nunna. Eller kyrkoherden, en annan präst, eller en nunna, en kateket, som har gett oss trons innehåll och låtit oss växa som kristna... Detta är kyrkan: en stor familj, där man tas emot och får lära sig att leva som troende och som Herren Jesus lärjunge.

3. Det är en väg som vi går inte bara tack vare andra människor utan tillsammans med andra människor. I kyrkans finns inget “gör det själv”, det finns inga “fritänkare”. Påven Benedictus har ofta beskrivit kyrkan som ett kyrkligt ”vi”! Ibland kan man höra folk som säger: ”Jag tror på Gud, jag tror på Jesus, men jag bryr mig inte om kyrkan …”. Men det fungerar inte. Somliga menar att de kan ha en personlig, direkt och oförmedlad relation till Jesus Kristus utanför kyrkans gemenskap och förmedling. Det är farliga och skadliga frestelser. Som den store Paulus VI sade är det farliga motsatser. Visst är det svårt att vandra tillsammans och ibland kan det bi mödosamt. Det kan finnas någon broder eller syster som ställer till med problem eller skandaler. Men Herren har anförtrott sitt frälsningsbudskap åt människor, åt oss alla, åt vittnen, och det är i våra bröder och systrar, med deras gåvor och begränsningar, som han kommer oss till mötes och låter oss känna igen honom. Det betyder att höra till kyrkan. Kom ihåg detta: att vara kristen är att höra till kyrkan. Förnamnet är ”kristen”, efternamnet är ”tillhörighet till kyrkan”.

Kära vänner, låt oss be Herren att på jungfru Marias förbön ge oss nåden att aldrig falla för frestelsen att tro att vi klarar oss själva, att vi klarar oss utan kyrkan, att vi kan rädda oss själva, att vi kan vara laboratoriekristna. Tvärtom, man kan inte älska Gud utan att älska sina syskon, man kan inte älska Gud utanför kyrkan. Man kan inte vara i gemenskap med Gud utan att vara det i kyrkan, och vi kan inte vara goda kristna om vi inte är det tillsammans med alla dem som försöker följa Herren Jesus, som ett enda folk, en enda kropp, och detta är kyrkan.