Kyrkan. Gud formar ett folk

(18.06.2014) Lyssna här: Idag inleder vi en ny rad katekeser om kyrkan. Det är ungefär som när ett barn talar om sin mor eller om sin egen familj. Att tala om kyrkan är att tala om vår mor, om vår familj. Kyrkan är inte en institution som är ett självändamål, den är ingen privat förening, den är ingen NGO, och man får inte heller tro att den bara består av prästerskapet eller av Vatikanen. ”Kyrkan säger....” Men kyrkan är vi alla! ”Vem talar du om?” “Nej, jag menar prästerna…” Prästerna är en del av kyrkan, men kyrkan är vi alla. Man får inte begränsa den bara till prästerna, biskoparna eller Vatikanen. De är delar av kyrkan, men kyrkan är vi alla, vi är alla en familj, vi har alla samma mor. Kyrkan är en omfattande verklighet som öppnar sig mot hela mänskligheten och som inte uppstår i något laboratorium, den har inte uppstått oväntat. Den grundades av Jesus, men den är ett folk med en lång historia och en förberedelse som går tillbaka till långt före Kristus själv.

1. Denna kyrkans historia eller “förhistoria” finns i Gamla testamentet. Vi läser i Första Mosebok hur Gud valde ut Abraham, vår fader i tron, och bad honom att ge sig av, att lämna sitt fosterland och bege sig till ett annat land, som han skulle visa honom (jfr 1 Mos 12:19). I detta kall kallar Gud inte Abraham ensam, som individ. Redan från början vänder han sig till hela hans familj, hans släkt och alla dem som tjänar hans hus. När han väl är på väg – så börjar kyrkan att vandra – vidgar Gud sedan horisonten, fyller Abraham med sin välsignelse och lovar att hans ättlingar skall bli lika många som himlens stjärnor och som stoftkornen på jorden. Det viktiga är att redan från början med Abraham formar Gud ett folk för att det skall föra ut hans välsignelse till alla jordens familjer. Och i detta folk föds Jesus. Det är Gud som gör detta folk, denna historia, kyrkan på vandring, och där föds Jesus, i detta folk.

2. En annan beståndsdel är att det inte är Abraham som formar ett folk omkring sig. Det är Gud som ger liv åt detta folk. Det brukade vara människan som vände sig till gudarna och försökte överbrygga avståndet och bad om stöd och beskydd. Folket bad till gudarna. Men här händer något oerhört: det är Gud själv som tar initiativet. Låt oss lyssna till detta. Det är Gud själv som knackar på Abrahams dörr och säger: gå iväg, lämna ditt land, börja vandra, och jag skall göra dig till ett stort folk. Och detta är början på kyrkan, och i detta folk föds Jesus. Gud tar initiativet och talar till människan, och skapar så ett band och en ny relation till människan. Gud talar till oss, vi kan tala till Gud, vi kan samtala med Gud. Detta kallas bön, men det är Gud som har gjort allt detta från början. Så formar Gud ett folk med alla dem som lyssnar till hans ord och som litar på honom och ger sig ut på vandring. Detta är enda villkoret: att lita på honom. Om du litar på Gud, lyssnar du till honom och ger dig ut på vandring, detta är att göra kyrka. Guds kärlek tar initiativet. Gud kommer alltid först, före oss, han går före oss. Profeten Jesaja, eller Jeremia, jag minns inte, sade att Gud är som mandelträdet, som är det första trädet som blommar på våren. Gud blommar alltid före oss. När vi kommer väntar han på oss, han kallar på oss, han låter oss vandra. Han kommer alltid fram före oss. Och detta kallas kärlek, för Gud väntar alltid på oss. Gud väntar på oss. Och om du har varit en stor syndare väntar han ännu mer på dig, han väntar på dig med stor kärlek, för han är alltid först. Detta är kyrkans skönhet, att den leder oss till denne Gud som väntar på oss. Han går före Abraham.

3. Abraham och hans anhöriga lyssnar till Guds kall och ger sig ut på vandring, fast de inte vet riktigt vem denne Gud och vart han vill leda dem. Abraham ger sig ut på vandring för han litade på denne Gud som hade talat till honom, men han hade inte något bok i teologi för att studera vad denne Gud var för något. Han litar på kärleken. Men det betyder inte att detta folk alltid är övertygat och troget. Tvärtom, redan från början finns det motstånd, instängdhet och egoism och frestelsen att köpslå med Gud och lösa saker och ting på egen hand. Detta är svek och synder som präglar folkets vandring längs hela frälsningshistorien, som är historien om Guds trohet och folkets otrohet. Men Gud tröttnar inte, Gud är tålmodig, och i tiden fortsätter han att fostra och forma sitt folk, som en fader med sitt barn. Gud vandrar med oss. Profeten Hosea säger: “Jag har vandrat med dig och jag har lärt dig att gå som en fader lär sitt barn att gå”.

Detta är en vacker bild av Gud. Sådan är han mot oss: han lär oss att gå. Och samma inställning har han mot kyrkan. Trots att vi vill följa Herren Jesus erfar vi varje dag vårt hjärtas egoism och hårdhet. Men när vi erkänner att vi är syndare, fyller Gud oss med sin barmhärtighet och sin kärlek. Och han förlåter oss, han förlåter oss alltid. Detta är just vad som låter oss växa som Guds folk, som kyrka: inte att vi är duktiga, inte våra förtjänster – vi är inget särskilt – utan den dagliga erfarenheten att Herren älskar oss och tar hand om oss. Detta gör att vi verkligen känner att vi är hans, i hans händer. Det låter oss växa i gemenskapen med honom och med varandra. Att vara kyrka är att känna att man vilar i Guds händer, han som är en fader som älskar oss, omfamnar oss, väntar på oss, låter oss känna sin ömhet.

Detta är Guds plan: när han kallade Abraham, var detta vad Gud hade i åtanke: att forma ett folk som var välsignat av hans kärlek som som bär ut hans välsignelse till alla jordens folk. Denna plan ändras inte, den pågår fortfarande. I Kristus fullbordades den, och än idag fortsätter Gud att förverkliga den i kyrkan. Låt oss därför be om nåden att få förbli trogna Herrens Jesu efterföljd och att lyssna till hans ord, att få vara redo varje dag att ge sig av, som Abraham, till Guds och människans land, vårt verkliga fosterland, och så bli välsignelse, ett tecken på Guds kärlek till alla sina barn. Jag tänker gärna att en synonym, ett annat namn som vi kristna sulle kunna ha, är: människor som välsignar. En kristen skall alltid välsigna med sitt liv, välsigna Gud och välsigna alla. Vi kristna är folk som välsignar, som vet hur man välsignar. Det är ett viktigt kall.