Paulus VI - en martyr för sanningen

(20.05.2014) I italiensk press har man den senaste månaden diskuterat nyheten om saligförklaringen av påven Paulus VI, samma år som helgonförklaringarna av Johannes XXIII och Johannes Paulus II.

Nyheten om att påven Paulus VI kommer att saligförklaras denna kommande oktober under den sista mässan under familjesynoden kommer som något av en överraskning. Påven Paulus VI saligförklaringsprocess introducerades redan 1993 av Roms stift, även om det fanns önskemål redan innan det att han bör höjas till kyrkornas altare. Men för de flesta av oss, har allt detta gått lite under vår katolska radar, tills nu. Men inte i Italien, där helgonförklaringar tas på allvar och i synnerhet i Brescia, som var påvens hemstad, där han är ömt ihågkommen. I Italien, där platskänslan är stark, är det vanligt att en saligförklaring är viktigt i hemstaden. Men trots vad folket kan känna i Italien i allmänhet och i Brescia i synnerhet är det kanske svårare att saligförklaringen av Paulus VI kommer att tas emot entusiastiskt i den bredare katolska världen.

Det finns flera skäl till detta. Personer som är födda före 1968 har i bästa fall oklara minnen av den förre påven, som ju levde i en ålder innan det fanns 24 timmars nyhetstäckning. Det är sant att under 1960-talet, under början av hans pontifikat, var Paulus VI en världskänd pilgrimspåve, precis som Johannes Paulus II senare skulle bli. Men vem kommer ihåg, till exempel, hans besök i Uganda när han saligförklarade de ugandiska martyrerna? Det var 1964 och var en stor händelse på den tiden. Den predikan som påven predikade har sedan bevarats i kyrkans breviarium. ”Dessa afrikanska martyrer” sa han, ”förebådar gryningen av en ny tid. Om bara människans sinne kunde riktas, inte mot förföljelser och religiösa konflikter, men mot en pånyttfödelse av kristendomen och civilisationen!” Detta är en av flera predikningar av påven Paulus VI som man läser i breviariet. Till exempel en som prisar den heliga familjen, som återigen är från 1964.

Om man läser dessa texter kan man inte tvivla på att Paulus VI var en god förmedlare av evangeliet. Detsamma gäller för hans encyklikor, som är eleganta, kraftfulla, och framför allt koncisa. Som påve ville Paulus VI vara som aposteln Paulus, en lärare till nationerna, och som biskop av Rom, blev han en påve för världen. Denna saligförklaring skulle kunna vara en möjlighet för oss alla att återupptäcka hans undervisning.

Paulus VI glöms bort i den moderna världen, men han är värd att komma ihåg. Låt oss också komma ihåg några av de andra saker som påven Paulus VI gjorde. Han var först med idén och utövandet av ett ödmjukare påvedöme. Detta var inte bara en fråga om att sälja den påvliga tiaran och ge pengarna till de fattiga, som var en gest som väckte mycket uppmärksamhet på den tiden. Långt viktigare än detta var hans möten med ärkebiskop Michael Ramsay 1964 vid San Paulo Fuori le Mura i Rom, som markerade början på en konstruktiv dialog mellan katoliker och anglikaner, och hans möte med patriarken Athenagoras av Konstantinopel, i det Heliga landet, även det 1964, som blev oumbärlig för relationerna mellan öst och väst.

Man noterar hur år 1964 återkommer. Det var kanske hans annus mirabilis. Hans annus horribilis följde efterdyningarna av Humanae Vitae, som publicerades i juli 1968. Encyklikan främjade familjens intima enhet och fördömde den självcentrerade mentaliteten som 1900talet invigde. Det är ingen hemlighet att påven var djupt bedrövad över den utbredda kritiken av encyklikan, precis som han var djupt bedrövad över att så många präster lämnade prästerskapet efter Andra Vatikankonciliet. Människor som kände honom har talat om hur dessa erfarenheter och påvedömets många bördor, mer eller mindre krossade honom, men att han citerade apostel Paulus och sa hur glad han var över att få lida vad som ännu fattas i Kristi lidanden. Påven Paulus VI var en salig man och en martyr, en martyr för sanningen och den kristna normen. Giovanni Battista Montini var uppoffrande, kämpande, oegennyttig, med en stark troskraft, som levde ett liv vigd till det goda, till det bästa för oss alla.

En del av det upplevda problemet med denna nya saligförklaring är att den kommer het i hälarna på helgonförklaringarna av Johannes XXIII och Johannes Paulus II. Behöver vi fler påvar som är helgon? Nej. Men vi behöver fler helgon. Vi kan glädjas över att Giovanni Battista Montini blir saligförklarad, inte för att han var påve, utan för att han var en helig man.