Helgonförklaring - Johannes XXIII och Johannes Paulus II var två modiga män som rörde Jesu sår"

(27.04.2014) Så kom dagen för den dubbla helgonförklaringen av påvarna Johannes XXIII och Johannes Paulus II. Påven Franciskus beslutade att lägga helgonförklaringen på den andra påsksöndagen ”in albis”, som Johannes Paulus II tillägnade den Gudomliga Barmhärtigheten. Det var efter den första vespern denna söndag som han avled år 2005. Pilgrimer från världens 5 kontinenter hade kommit till Rom för att fira de betydelsefulla påvarna, och liksom vid saligförklaringen av Johannes Paulus II, för tre år sedan, rörde det sig om en folkmassa på över en miljon. Deltog gjorde även 150 kardinaler och mer än 1000 biskopar, liksom statsmän och religiösa ledare från hela världen.


Klockan 10 ledde påven Francikus den långa processionen med kardinaler och biskopar, ut ur Peterskyrkan medan helgonlitaniorna ekade över Petersplatsen. Benedictus XVI kunde inte utebli en sådan här dag och tog plats bland kardinalerna till vänster om altaret. Dagen har kallats de 4 påvarnas söndag – två på Petersplatsen och två helgon. Det första som sker i en helgonförklaringsmässa är helgonförklaringen – en enkel men kraftfull rit i vilken kyrkan presenterar sin önskan 3 gånger om att personerna i fråga ska helgonförklaras, och påven ger sitt medgivande "ex cattedra".


I sin predikan denna söndag utgick påven Franciskus från den uppståndne Jesu sår, för att beskriva de båda påvarnas helighet.


”Jesus visade sina sår redan vid det första mötet med apostlarna, på kvällen dagen efter sabbaten, på uppståndelsens dag. Men den kvällen var inte Tomas med; och när de andra berättade att de hade sett Herren, svarade han att om han inte fick se och röra vid Jesu sår, skulle han inte tro på det. Åtta dagar senare visade sig Jesus igen för sina lärjungar, och då var även Tomas med. Jesus vände sig mot honom och uppmanade honom att röra vid hans sår. Tomas som var en ärlig man och van vid att själv verifiera, knäböjde framför Jesus och sa: "Min Herre och min Gud" (Joh 20:28).”


”Jesu sår är en stötesten för tron, men de bestryker även tron. Det är därför som såren inte försvinner på den uppståndne Jesu kropp, utan förblir som ett permanent tecken på Guds kärlek till oss. Inte för att tro på Guds existens, utan för att tro att Gud är kärlek, barmhärtighet och trofasthet. Petrus citerar Jesaja när han skriver: "Genom hans sår har ni blivit botade." (1 Pt 2:24, Jes 53:5).”

Påven Franciskus fortsatte att använda det konkreta verbet "att röra" såren - något de två heliga påvarna gjorde:

”Johannes XXIII och Johannes Paulus II hade modet att se Jesu sår, att röra vid hans sårade händer och genomborrade sida. De skämdes inte för Kristi kropp, de blev inte upprörda av hans kors; de vände inte sina bröder ryggen ( jfr Jes 58,7), för i varje lidande person såg de Jesus. De var två modiga män, fulla av den Helige Andens uppriktighet, och de vittnade för kyrkan och för världen om Guds godhet, om hans barmhärtighet.”


”De var präster, biskopar och påvar av det tjugonde århundradet. De kände till dess tragedier, men lät sig inte övermannas av dem. I de var Gud starkare; starkare var tron på Jesus Kristus, människornas Frälsare och historiens Herre. Starkare var Guds barmhärtighet som ger sitt uttryck i de fem såren, liksom Gud Moder Marias närvaro.”


”I dessa två män som kontemplerade Kristi sår och vittnade om hans barmhärtighet, hade ett ”levande hopp” sin boning, tillsammans med en "outsäglig och himmelsk glädje" (1 Pet 1,3.8). Hoppet och glädjen som den uppståndne Kristus ger sina lärjungar, och som inget och ingen kan beröva dem. Påskens hopp och glädje, passerade genom tomheten och utblottandet, närheten till syndarna i det yttersta, genom avsmaken av kalkens bitterhet. Detta är hoppet och glädjen som de två heliga påvarna tog emot som gåva av den uppståndne Herren, och i sin tur skänkte till Guds folk, som tog emot det med evig tacksamhet.”


”Detta hopp och denna glädje upplevde man i den första gemenskapen av troende i Jerusalem, som vi läser om i Apostlagärningarna (jfr Apg 2:42-47) – en gemenskap som lever evangeliets kärna, det vill säga kärlek och barmhärtighet, i enkelhet och i broderskap.”


”Det är den bilden av kyrkan som det Andra Vatikankonciliet hade framför sig. Johannes XXIII och Johannes Paulus II samarbetade med den Helige Anden för att återställa och upprusta kyrkan enligt sitt ursprungliga utseende, det utseende som gett henne helgonen under århundradena. Vi får inte glömma bort att det är helgonen som får kyrkan att växa och fungera. När Johannes XXIII kallade till koncilium visade han sin känsliga foglighet för den Helige Anden. Han lät sig ledas och var en herde för Kyrkan - en vägledd ledare. Detta var hans stora tjänst till kyrkan; att vara en påve som var foglig för den Helige Anden.


”I denna tjänst till Guds folk, var Johannes Paulus II familjens påve. Så sa han själv en gång att han ville bli ihågkommen - som familjens påve. Jag vill understryka detta eftersom vi befinner oss i vandring mot familjesynoden, en resa som han säkert följer och stöder från himlen.”


”Må båda dessa nya helgon och herdar för Guds Folk, be för kyrkan, så att hon under dessa två synodsår, är foglig för den Helige Anden, i sin pastoralvård för familjen. Båda två lär oss att inte uppröras av Kristi sår, utan att gå till kärnan i mysteriet med Guds barmhärtighet, som alltid hoppas, alltid förlåter eftersom han alltid älskar.”