Påven Franciskus: förord till boken ”Fattig för de fattiga: Kyrkans mission"

(27.02.2014) I sitt förord till en ny bok skriven av kardinal Müller, betonar påven Franciskus att pengar är i sig själv ett gott redskap för människan när det breddar våra möjligheter och ökar våra friheter, men pengar kan också vända sig mot människan.

Pengar ”förlänger och ökar kapaciteten för mänsklig frihet, som gör det möjligt för den att handla i världen, att agera, att bära frukt" skriver påven i förordet till boken "Fattig för de fattiga: Kyrkans mission" som publicerades i Osservatore Romano. Boken, som presenterades i tisdags i Vatikanen, publicerades på italienska av Vatikanens bokförlag, Libreria Editrice Vaticana (LEV), och är författad av kardinal Gerhard Müller, prefekt för Troskongregationen.

I boken skriver kardinal Müller att den "sanna befrielseteologin är en motståndare till marxismen och till den nuvarande ekonomiska liberalismen" och han reflekterar över "livets omvändelse" som kan leda människor att känna igen varandra som bröder. Boken påminner också om den personliga vänskapen mellan prefekten för Troskongregationen och Fader Gustavo Gutierrez, en av befrielseteologins mest kända teologer. Det var han som 1971 skapade uttrycket ”befrielseteologi”.

I förordet diskuterar påven Franciskus olika former av fattigdom och noterar att "pengar och ekonomisk makt" kan "fjärma människa från människa, begränsa henne inom en egocentrisk och egoistisk horisont." "När den ekonomiska makten är ett verktyg som producerar skatter som behålls för en själv, dold från andra, producerar den missgärningar och förlorar sitt ursprungliga positiva värde", betonar han.

Han understryker detta genom att peka på det arameiska ordet "mammon", som används av Kristus för att beskriva en gömd skatt, och sedan hänvisar han till Paulus användning av ordet "arpagmos", som betyder ”rån”. Det är ett rån när "resurser används av människor som tillämpar solidariteten endast för sin inre krets eller för att motta solidaritet", men som aldrig erbjuder solidaritet till andra.

Detta är vad som händer när "människan, efter att ha förlorat hoppet på en transcendent horisont, har förlorat en smak för godvilligheten, en smak för det goda för dess egen skull." När människan istället påminns om sin "grundläggande solidaritet" med hela mänskligheten, skriver påven, "då vet hon att hon inte kan behålla för sig själv de resurser som är till hennes förfogande." "När människan stadigvarande lever i solidaritet, är hon väl medveten om att vad han än vägrar att ge vidare, och behåller för sig själv, förr eller senare kommer att vändas mot henne." Han skriver om ett "unikt samband mellan vinst och solidaritet", och understryker att det är den kristnes uppgift att "återupptäcka, leva och förmedla till alla den ursprungliga och oumbärliga enheten mellan vinst och solidaritet."

Han går sedan över till att diskutera andra former av fattigdom. Först och främst vår begränsade natur som alltid är i behov av hjälp från någon annan: ”Vi skapade inte oss själva, och vi kan inte ge oss själva allt vi behöver". "Erkännandet av denna sanning inbjuder oss att vara ödmjuka och att öva på en modig solidaritet, med en styrka som är oundgänglig för själva livet."

Denna fattigdomsupplevelse, upplevelsen av våra begränsningar, skriver han, leder till en omvändelse gentemot den andra och till en "social praxis där det allmänna bästa inte förblir ett tomt och abstrakt ord." "När människan förstås på detta sätt och lär sig att leva på detta sätt, känns hennes ursprungliga, mänskliga fattigdom inte längre som ett handikapp, utan snarare som en resurs genom vilken det som berikar varje person, och som ges frivilligt, är gott och en gåva som alla kan dra nytta av."

Detta, skriver påven, är "det positiva ljus genom vilket evangeliet uppmanar oss att se på fattigdomen" som är grunden för saligheten hos "de fattiga i anden."