Eukaristin

(12.02.2014) Lyssna här: I den senaste katekesen betonade jag att eukaristin för oss in i en verklig gemenskap med Jesus och hans mysterium. Nu kan vi ställa några frågor om förhållandet mellan den eukaristi vi firar och vårt liv, som kyrka och som enskilda kristna. Vad har vi för förhållande till eukaristin? Vad har vi för förhållande till mässan, när vi går dit på söndagar? Är det bara en fest, en gammal tradition, ett tillfälle att träffas och känna att man har gott samvete, eller är det något mer?

Det finns flera påtagliga signaler som hjälper oss att förstå vad vi har för förhållande till eukaristin, om vi har ett bra eller mindre bra förhållande till den. Den första signalen är hur vi ser och betraktar andra. I eukaristin förnyar Kristus ständigt på nytt sin självutgivelse på korset. Hela hans liv handlar om att dela med sig av sig själv helt och fullt av kärlek. Därför ville han vara tillsammans med lärjungarna och med de människor han hade lärt känna. För honom innebar det att dela deras längtan och problem, det som oroade deras själv och deras liv. När vi deltar i mässan är vi tillsammans med män och kvinnor av alla slag: unga, gamla, barn; fattiga och välstående; folk som bor på platsen och främlingar; tillsammans med familjemedlemmar och ensamma... Men gör eukaristin jag firar att jag verkligen känner att de alla är mina bröder och systrar? Låter den min förmåga växa att glädjas med den som gläds och att gråta med den som gråter? Gör den att jag närmar mig fattiga, sjuka och marginaliserade människor? Hjälper den mig att känna igen Jesu ansikte i dem? Vi går alla till mässan för att vi älskar Jesus och för att vi vill ta del i hans lidande och uppståndelse i eukaristin. Men älskar vi, så som Jesus vill, dessa behövande bröder och systrar? Här i Rom har vi till exempel sett många sociala problem på grund av regnet, som har skadat hela kvarter, eller på grund av arbetslösheten, som är en följd av den ekonomiska krisen i hela världen. Jag frågar mig, och var och en kan fråga sig: jag som går i mässan, bryr jag mig om detta? Bryr jag mig om att hjälpa, att vara nära andra och be för dem som har detta problem? Eller är jag litet likgiltig? Eller kanske bryr jag mig mest om att skvallra: har du sett hur hon eller han var klädd? Ibland gör man så efter mässan, och det skall man inte göra! Vi måste bry oss om våra bröder och systrar som behöver hjälp på grund av sjukdom eller problem. Idag är det bra om vi tänker på dessa våra bröder och systrar som har problem här i Rom: problem på grund av tragedin som orsakats av regnet och sociala problem och arbetslöshet. Låt oss be Jesus, som vi tar emot i eukaristin, att hjälpa oss att hjälpa dem.

En annan viktig signal är nåden att känna sig förlåten och redo att förlåta. Ibland undrar någon: ”Varför skall man gå i kyrkan, när de som brukar gå i mässan är syndare som alla andra?” Hur ofta har vi hört detta! Men den som firar eukaristin gör det inte för att man känner sig bättre eller vill framstå som bättre än andra, utan just för att man erkänner att man alltid behöver tas emot och förnyas av Guds barmhärtighet, som blivit människa i Jesus Kristus. Om var och en av oss inte känner något behov av Guds barmhärtighet, och inte känner sig som en syndare, är det bäst att inte gå i mässan! Vi går i mässan för att vi är syndare och vill ta emot Guds förlåtelse, ta del i Jesu återlösning, hans förlåtelse. Syndabekännelsen i början av mässan är inte bara en formalitet, den är en verklig botgöring! Jag är syndare och bekänner det, så börjar mässan! Vi får aldrig glömma att Jesu sista måltid ägde rum “den natten då han blev förrådd” (1 Kor 11:23). I brödet och vinet som vi bär fram och som vi samlas kring förnyas varje gång gåvan av Kristi kropp och blod för våra synders förlåtelse. Vi måste gå i mässan ödmjukt, som syndare, och Herren försonar oss.

En sista viktig signal finner vi i förhållandet mellan firandet av eukaristin och våra kristna gemenskapers liv. Man måste alltid minnas att eukaristin inte är något som vi gör. Den handlar inte bara om att vi firar minnet av vad Jesus har sagt och gjort. Nej. Det är Kristus som handlar! Det är Kristus som verkar där, som är på altaret. Det är en gåva från Kristus, som blir närvarande ch samlar oss kring sig, för att nära oss med sitt ord och sitt liv. Det betyder att missionen och kyrkans själva identitet springar fram där, i eukaristin, och där fortsätter de att ta form. Ett firande kan också vara oklanderligt sett utifrån, vackert, men om det inte leder oss till mötet med Jesus Kristus, riskerar det att inte ge någon näring åt vårt hjärta och vårt liv. Genom eukaristin vill Kristus träda in i vår tillvaro och genomtränga den med sin nåd, så att det finns konsekvens mellan liturgi och liv i varje kristen gemenskap.

Hjärtat fylls av förtröstan och hopp när man tänker på Jesu ord, som återges i evangeliet: “Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den sista dagen” (Joh 6:54). Låt oss leva eukaristin i en anda av tro, bön, förlåtelse, bot, gemensam glädje, omsorg om behövande och om alla bröders och systrars behov, i vissheten att Herren skall fullborda vad han han har lovat oss: det eviga livet.