För ett år sedan avgick påven Benedictus XVI - "idag är han kyrkans 'äldste' som sprider
lugn, frid och tillit omkring sig"
(11.02.2014) För precis ett år sedan, den 11 februari 2013 meddelade påven Benedictus
XVI att han skulle avgå – nyheten kom som en ”blixt från klar himmel”. Klockan 11
ägde ett vanligt möte rum med kardinalerna vid vilket påven godkände blivande saligförklaringar.
Klockan 11.41 bleknade kardinalerna och satt som förstelnade när påven uttalade orden
på latin: “Conscientia mea iterum atque iterum coram Deo explorata ad cognitionem
certam perveni vires meas ingravescente aetate non iam aptas esse ad munus Petrinum
aeque administrandum…”.
På några minuter var det en världsnyhet. Påven
förklarar att han fattade sitt beslut efter en upprepad samvetsgranskning. De som
hade läst påven Benedictus intervju med Peter Seewald i boken ”Världens Ljus”, drog
sig genast till minnes att han där framlägger hypotesen att avgå: "När en påve blir
tydligt medveten om att inte kunna utföra den honom anförtrodda uppgiften, fysiskt,
mentalt och andligt har han rätt, och under vissa omständigheter även skyldighet,
att avgå.”
Den boken kom när det stormade som mest pga pedofilskandalerna
i kyrkan, som påven Benedictus XVI kämpade emot som ingen påven före honom, och han
tillade: "Just i en tid som denna måste man stå fast och hålla ut."
Påven
håller ut även under våren 2012 när Vatileaks skandalen uppdagas, med spänningar och
maktkamp i kurian. Då är det inte läge att avgå, ”att fly”. I december tar han emot
kardinalkommissionens rapport efter deras granskning, och han har alla redskap för
att städa upp, men han har inte styrkan, och väljer att lämna över rapporten till
sin efterträdare."
Många ser hans mod att avgå som ett tecken på hans storhet
och att han faktiskt var mycket mer revolutionerande än vad många hade velat se under
hans pontifikat. När påvens helikopter försvann mot horisonten den 28 februari, var
det uppenbart att det var ett historiskt ögonblick. Efter ett år är det många som
fortfarande oroar sig över den ovanliga samexistensen mellan de två påvarna, påven
emeritus som lever ett tillbakadraget liv på Vatikankullen, och påven Franciskus i
rampljuset 100 meter därifrån. Påven Benedictus XVI ingriper inte i förvaltningen
av kyrkan, men han träffar ofta påven Franciskus.
Pater Lombardi svarar att
”om man ser på de två påvarna som en maktproblematik, så kan denna samlevnad vara
komplicerad. Men om man i sitt liv främst vill tjäna, och en man som har fullbordat
sin tjänst lämnar över den till sin efterträdare i full samvetsfrihet, så uppstår
inte problemet! Det finns en djup andlig solidaritet mellan Guds tjänare som strävar
efter det bästa för Guds folk i Herrens tjänst."
Benedictus XVI försvann verkligen,
och det var först vid det korta mötet mellan två vitklädda män strax efter valet av
påven Franciskus som man fick en glimt av honom. Under det här året har man kunnat
ta del av två av hans uttalanden. Hans predikan till sina elever vid slutet av sommaren,
och hans svar till den italienske matematikern och ateisten Oddifreddi. Han lever
ett stillsamt liv, men tar samtidigt emot besökare och vänner, som ibland låter omvärlden
ta del i vad de har talat om.
Den schweiziske teologen Hans Küng berättar i
en intervju med Andrea Tarquini att påven emeritus i ett brev till honom skriver:
”jag är tacksam över vår gemensamma identitet i visioner och den hjärtliga vänskapen
med påven Franciskus. Idag ser jag som min enda och sista plikt att stödja hans pontifikat
i bön."
Pater Lombardi avslutar med att säga att han känner påven emeritus
”andliga lugnande närvaro. Jag tänker på de stora personerna, de äldste i kyrkans
historia och i den heliga historien, i synnerhet på Simeon. Denne är Benedictus XVI
för mig och för kyrkan: den åldrade kloke mannen, och låt oss säga, helige. Han sprider
lugn omkring sig, när man får en glimt av honom ger han verkligen ett intryck av stor
andlig frid. Han har behållit sitt vanliga leende, och inbjuder oss till att vandra
framåt, med tillit och hopp."