Jesuitpater och expert om FN-rapporten om barns rättigheter: ”impuls” men med tydliga blinda fläckar

(07.02.2014) Som ytterligare en ”impuls” för den Heliga Stolens arbete inom området skydd av barn men med tydliga blinda fläckar. Så sammanfattar vicerektorn för det påvliga Gregorianauniversitetet i Rom, jesuitpatern Hans Zollner, i en intervju med den tyska redaktionen för Vatikanradion sitt omdöme om den rapport från FN:s kommitté för barns rättigheter, vilken offentliggjordes tidigare i veckan med hårda angrepp mot den Heliga Stolen. Zollner är sedan många år aktiv i Gregorianas centrum för skydd av barn, vilket universitetet har upprättat i samarbete med Katolska kyrkans ärkestift i München och Freising och Kliniken för barn- och ungdomspsykiatri vid Universitetet i Ulm.


Zollner förklarar att den fräna tonen i kritiken kan bero på att den Heliga Stolen på senare år har brutit med en tidigare linje att inte samarbeta med externa organ och att det därför kunde förväntas att man skulle ”exponeras för en veritabel skärseld” när man nu börjat närvara på utfrågningar och sända in eget material. Den Heliga Stolens företrädare måste därför, så som faktiskt nu skedde, ta på sig en massa undertryckt, och även berättigad, ilska och besvikelse för de tidigare, fruktansvärda övergreppsskandalerna.


Men även om FN-kommitténs omdöme var mycket strängt har Rom på området skydd av barns säkerhet och rättigheter verkligen inte legat på latsidan, påpekar jesuitpatern. I synnerhet i kampen mot sexuella övergrepp har Vatikanen, enligt Zollner, ”de senaste tretton åren implementerat en nolltolerans-politik” som i jämförelse med stater faktiskt ”saknar motstycke”, och till detta har den nu offentliggjorda FN-rapporten inte tagit någon som helst hänsyn:


”Det verkar som om rapporten bara handlar om de saker som under de senaste åren och årtiondena har gått fel och om ambitioner som Kyrkan inte har förverkligat. Men alla ansträngningar från den Heliga Stolens sida att därefter öka transparensen och att komplettera kyrkorätten med helt nya, och för området nödvändiga, normer, verkar ha gått FN-kommittén spårlöst förbi.”


I den del av rapporten som ”utan omsvep” rekapitulerar de försyndelser, brott och orättfärdigheter som på flera håll i världen har pågått i fråga om övergrepp, är det, enligt p. Zollner, förstås en helt riktig och djupt smärtsam bild men heller ”inga nya fakta”. Han ser självockså att det, givet alla de mått och steg som redan har vidtagits, ännu finns förbättringsområden i hanteringen av inträffade fall och i förebyggandet av framtida, inte minst gällande arbetstempot och processordningen i Troskongregationen. Här behövs ännu mer transparens liksom ytterligare klargöranden av medansvaret hos biskopar i lokalkyrkan och föreståndare för kyrkliga ordnar med egna institutioner.


Till en av bristerna i rapporten räknar p. Zollner också uppfattningen att hela den Katolska kyrkan över hela världen agerar helt samfällt och på en gång bara man ”trycker på en knapp i Rom ... Men så fungerar det inte, eftersom vi måste se det internationella perspektivet att det t ex finns helt olika juridiska kulturer i olika delar av världen och att den Katolska kyrkan i varje land också bara kan och måste göra det som respektive stat och dess lagstiftning på plats fordrar.”


En annan sak som kommittén överhuvudtaget inte har beaktat, menar jesuitpatern, är att det juridiska skyddet för barn, från staters och samhällsgemenskapers sida, på många av de ställen i världen där Katolska kyrkan är närvarande är eftersatt eller t o m obefintligt. I många länder i särskilt Afrika och Asien gör alltså Kyrkan på detta område ett pionjärarbete som är förebildligt:


”Katolska kyrkan är i många länder den enda stora organisation som överhuvudtaget gör något för skyddet av barns rättigheter. Ett konkret exempel utgörs av länder i Afrika, Asien och Latinamerika där barn, trots vad som formellt står i lagar och författningar, blir bortgifta i tolv-, tretton- och fjortonårsåldern, något som Kyrkan med all kraft på plats bekämpar, och ofta helt ensam.”


P. Hans Zollner betonar också att kommittén tycks ha valt att återupprepa exempel på stora och fruktansvärda skandaler inom Kyrkan i närtid men dock historiskt, som t ex på Irland, men samtidigt tycks bortse från den allmänna situationen för övergrepp mot barn generellt i samhället, vilka pågår här och nu. Han nämner återigen Afria och Asien där det mycket sorgligt nog finns ”hårresande” aktuell statistik och exempel.


Sammanfattningsvis menar p. Zollner att rapporten uppfordrar Kyrkan till en beslutsamhet att fullt ut implementera den nu inslagna vägen för nolltolerans och att även bättre kommunicera vad som görs. Bara från trovärdigheten i det egna agerandet kan den kraft komma som behövs för att Kyrkan ska kunna värna om barns rättigheter, skydd och behov i hela samhället.