2014-02-03 12:10:46

Påven till de österrikiska biskoparna: Lev den ständiga omvändelsen, tydliggör troget Kyrkans lära och hjälp lekfolket att finna sina uppgifter utanför kyrka och församlingsexpedition


(03.02.14) I fredags, den 31:a januari, avslutade biskoparna från Österrike ett par dagars s k Ad lima-besök i Rom. I samband med avslutningen sammanträffade biskoparna med påven Franciskus som i ett tal sammanfattade sina viktigaste budskap till Kyrkan och de troende i Österrike.


Påven erinrade om, och tackade för, insatsen från de österrikiska biskoparna, prästerna, diakonerna, ordensmännen, ordenskvinnorna och engagerade troende, i en tid som har erbjudit svårigheter för Kyrkan – det påven syftade på här, utan att säga det rakt ut, är främst vissa i offentligheten speglade konflikter i lärofrågor – bl a som ett ”symptom” på en vikande trend av troende och praktiserande i befolkningen. Men detta, menade Franciskus, får inte leda till passivitet utan måste ”tvärtom vara en blåslampa för våra ansträngningar med den alltid nödväniga nya evangeliseringen”.


Denna bör, fortsatte den Helige Fadern, bygga på en inskt om att ”Guds fält alltid måste bearbetas och odlas för att kunna bära frukt i framtiden”. Han varnade för att slå sig till ro i förvaltande istället för att gå ut och missionariskt bibringa människorna ”trons ljus och evangeliets glädje” och påminde än en gång om vad som måste stå i centrum: ”Låt oss inte glömma att drivkraften bakom våra insatser som kristna i världen inte är idén om någon allmän människovänlighet eller obestämd humanism, utan Guds gåva, ja, presenten att få ha blivit Guds barn, erhållen genom dopet. Och denna gåva är på samma gång ett uppdrag: Guds barn gömmer sig inte, de bär glädjen över att vara Guds barn ut i världen.”


En sådan glädje, menade påven, betyder också att ”bemöda sig om att leva ett heligt liv. Det är vi faktiskt skyldiga Kyrkan, vars helighet vi ju bevittnar i Trosbekännelsen”. Han citerade ur Andra Vatikankonciliets konstitution om Kyrkan som ju fastslår att Kyrkan omfattar syndare, ja, tar dem ”i sitt eget knä”, men att det inte betyder att vi ska ”förlika oss med synden”. Tvärtom måste ”den heliga Kyrkan alltid renas”, vilket betyder att vi, var och en av oss, ”alltid” måste bemöda oss ”om vår egen rening i försoningens sakrament”. Som Kyrkans herdar, manade påven, måste vi själva bruka och ständigt förmå de troende att återupptäcka och nyttja detta ”underbara sakrament”. Ja, det hjärtats omvändelse hos var och en av oss, vilket kan rena Kyrkan och därmed göra henne mer benägen att evangelisera och samla människor – den sambandskedja som påven Franciskus ofta återkommer som den verkliga reformeringen av Kyrkan – måste börja i det möte med Kristus som botens och försoningens sakrament erbjuder var och en av oss.


Franciskus gick därefter vidare och berörde två för den österrikiska Kyrkan centrala, och på senare tid också tidvis omdiskuterade områden; familjen och rollen för lekfolket. Avseende familjen konstaterade den Helige Fadern att den livsstil som främjas av globaliseringen och individualismen utsätter ”stabiliteten och bindningen mellan människor” för svårigheter på ett sätt som ”inte är gynnsamt” för en verklig ”familjekultur”. Kyrkans viktigaste missionsfält här, framhöll han, är att bistå familjerna med att finna rum för Gudsrelationen och genom denna den fördjupade relationen till varandra. Eftersom familjen också är central för trons vidareförmedling måste Kyrkans – genom biskoparnas och prästernas – omsorg om undervisning och förberedelser, inför t ex äktenskap och barndop, alltid börja ”med den trogna och klara utläggningen av Kyrkans lära om äktenskap och familj”. Äktenskapets väsen som sakrament, och därmed alltså både som gåva och uppdrag, måste betonas.


Angående lekfolkets uppgifter varnade påven för en sammanblandning av roller. ”Det är alltid kyrkoherden som leder församlingen”, slog han entydigt fast, även om denne behöver och måste få stöd från alla troende, men vi ”får inte löpa risken att fördunkla prästens sakramentala tjänst”. Det vigda ämbetet har alltså sin tydliga och väldefinierade roll som det inte på något sätt handlar om att dela med lekfolket. De troende måste istället hjälpas att se sin missionerande uppgift i vardagen. ”var och en är kallad, var och en är sänd ... Men det är med detta inte sagt att platsen för en sådan kallelse skulle vara församlingsexpeditionen eller att dess bästa tillfällen nödvändigtvis skulle vara det trevliga församlingsarrangemanget.” Nej, också lekfolkets kallelse riktas utåt, som påven ser det och i många sammanhang redan har betonat för biskopar och präster: ”vid löpande bandet, på kontoret, i affären, i trapphuset – alltså på alla platser för det dagliga livet.”


Påven avslutade sitt tal inför de österrikiska biskoparna med att påminna om att vi som kristna är kallade att, även om vi ”i vår tid tycks bli en liten hjord”, leva i gemenskap med varandra och vara jordens salt och världens ljus, och bad att vår och Kyrkans moder Maria, som i Österrike särskilt vördas som landets moder, med sina förböner måtte hjälpa oss att genom våra liv visa andra vägen till Gud.








All the contents on this site are copyrighted ©.