Påven till de österrikiska biskoparna: Lev den ständiga omvändelsen, tydliggör
troget Kyrkans lära och hjälp lekfolket att finna sina uppgifter utanför kyrka och
församlingsexpedition
(03.02.14) I fredags, den 31:a januari, avslutade biskoparna från Österrike ett par
dagars s k Ad lima-besök i Rom. I samband med avslutningen sammanträffade biskoparna
med påven Franciskus som i ett tal sammanfattade sina viktigaste budskap till Kyrkan
och de troende i Österrike.
Påven erinrade om, och tackade för, insatsen
från de österrikiska biskoparna, prästerna, diakonerna, ordensmännen, ordenskvinnorna
och engagerade troende, i en tid som har erbjudit svårigheter för Kyrkan – det påven
syftade på här, utan att säga det rakt ut, är främst vissa i offentligheten speglade
konflikter i lärofrågor – bl a som ett ”symptom” på en vikande trend av troende och
praktiserande i befolkningen. Men detta, menade Franciskus, får inte leda till passivitet
utan måste ”tvärtom vara en blåslampa för våra ansträngningar med den alltid nödväniga
nya evangeliseringen”.
Denna bör, fortsatte den Helige Fadern, bygga på
en inskt om att ”Guds fält alltid måste bearbetas och odlas för att kunna bära frukt
i framtiden”. Han varnade för att slå sig till ro i förvaltande istället för att gå
ut och missionariskt bibringa människorna ”trons ljus och evangeliets glädje” och
påminde än en gång om vad som måste stå i centrum: ”Låt oss inte glömma att drivkraften
bakom våra insatser som kristna i världen inte är idén om någon allmän människovänlighet
eller obestämd humanism, utan Guds gåva, ja, presenten att få ha blivit Guds barn,
erhållen genom dopet. Och denna gåva är på samma gång ett uppdrag: Guds barn gömmer
sig inte, de bär glädjen över att vara Guds barn ut i världen.”
En sådan
glädje, menade påven, betyder också att ”bemöda sig om att leva ett heligt liv. Det
är vi faktiskt skyldiga Kyrkan, vars helighet vi ju bevittnar i Trosbekännelsen”.
Han citerade ur Andra Vatikankonciliets konstitution om Kyrkan som ju fastslår att
Kyrkan omfattar syndare, ja, tar dem ”i sitt eget knä”, men att det inte betyder att
vi ska ”förlika oss med synden”. Tvärtom måste ”den heliga Kyrkan alltid renas”, vilket
betyder att vi, var och en av oss, ”alltid” måste bemöda oss ”om vår egen rening i
försoningens sakrament”. Som Kyrkans herdar, manade påven, måste vi själva bruka och
ständigt förmå de troende att återupptäcka och nyttja detta ”underbara sakrament”.
Ja, det hjärtats omvändelse hos var och en av oss, vilket kan rena Kyrkan och därmed
göra henne mer benägen att evangelisera och samla människor – den sambandskedja som
påven Franciskus ofta återkommer som den verkliga reformeringen av Kyrkan – måste
börja i det möte med Kristus som botens och försoningens sakrament erbjuder var och
en av oss.
Franciskus gick därefter vidare och berörde två för den österrikiska
Kyrkan centrala, och på senare tid också tidvis omdiskuterade områden; familjen och
rollen för lekfolket. Avseende familjen konstaterade den Helige Fadern att den livsstil
som främjas av globaliseringen och individualismen utsätter ”stabiliteten och bindningen
mellan människor” för svårigheter på ett sätt som ”inte är gynnsamt” för en verklig
”familjekultur”. Kyrkans viktigaste missionsfält här, framhöll han, är att bistå familjerna
med att finna rum för Gudsrelationen och genom denna den fördjupade relationen till
varandra. Eftersom familjen också är central för trons vidareförmedling måste Kyrkans
– genom biskoparnas och prästernas – omsorg om undervisning och förberedelser, inför
t ex äktenskap och barndop, alltid börja ”med den trogna och klara utläggningen av
Kyrkans lära om äktenskap och familj”. Äktenskapets väsen som sakrament, och därmed
alltså både som gåva och uppdrag, måste betonas.
Angående lekfolkets uppgifter
varnade påven för en sammanblandning av roller. ”Det är alltid kyrkoherden som leder
församlingen”, slog han entydigt fast, även om denne behöver och måste få stöd från
alla troende, men vi ”får inte löpa risken att fördunkla prästens sakramentala tjänst”.
Det vigda ämbetet har alltså sin tydliga och väldefinierade roll som det inte på något
sätt handlar om att dela med lekfolket. De troende måste istället hjälpas att se sin
missionerande uppgift i vardagen. ”var och en är kallad, var och en är sänd ... Men
det är med detta inte sagt att platsen för en sådan kallelse skulle vara församlingsexpeditionen
eller att dess bästa tillfällen nödvändigtvis skulle vara det trevliga församlingsarrangemanget.”
Nej, också lekfolkets kallelse riktas utåt, som påven ser det och i många sammanhang
redan har betonat för biskopar och präster: ”vid löpande bandet, på kontoret, i affären,
i trapphuset – alltså på alla platser för det dagliga livet.”
Påven avslutade
sitt tal inför de österrikiska biskoparna med att påminna om att vi som kristna är
kallade att, även om vi ”i vår tid tycks bli en liten hjord”, leva i gemenskap med
varandra och vara jordens salt och världens ljus, och bad att vår och Kyrkans moder
Maria, som i Österrike särskilt vördas som landets moder, med sina förböner måtte
hjälpa oss att genom våra liv visa andra vägen till Gud.