(15.01.2014) Lyssna här: Förra onsdagen inledde
vi en kort serie katekeser om sakramenten med början i dopet. Och jag tänkte tala
om dopet idag också, för att betona en av detta sakraments viktigaste frukter: det
gör oss till lemmar i Kristi kropp och medlemmar i Guds folk. Den helige Tomas av
Akvino säger att den som mottar dopet införlivas i Kristus som en av hans lemmar och
ansluts till de troendes gemenskap (jfr Summa Theologiae, III, q. 69, art. 5; q. 70,
art. 1), till Guds folk. I Andra Vatikankonciliets anda säger vi idag att dopet låter
oss träda in i Guds folk, det gör oss till medlemmar i ett folk på vandring, ett folk
som vallfärdar genom historien.
Så som en generation ger vidare livet till
nästa, så förs också nåden vidare genom återfödelsen i dopfunten. Med denna nåd vandrar
det kristna folket i tiden, som en flod som vattnar jorden och sprider Guds välsignelse
i världen. Jesus sade till lärjungarna att gå ut och döpa, och så gjorde det. Från
den dagen till idag finns det en kedja som för vidare tron genom dopet. Var och en
av oss är en ring i denna kedja, ett steg framåt, som en flod som bevattnar. Sådan
är Guds nåd och sådan är vår tro, som vi skall föra vidare till våra barn, för att
de skall föra den vidare till sina när de blir stora. Sådant är dopet. Varför? Därför
att dopet låter oss träda i detta Guds folk som för tron vidare. Detta är viktigt.
Ett Guds folk som vandrar och för tron vidare.
Dopet gör oss till missionerande
lärjungar, som är kallade att föra ut evangeliet till världen (jfr den apostoliska
maningen , 120). ”Varje döpt människa är en aktiv huvudrollsinnehavare i evangelisationen,
oavsett nivån på hennes troskunskaper... Den nya evangelisationen måste innebära att
alla kristna blir huvudpersoner på ett nytt sätt” (.), alla, hela Guds Folk, alla
döpta. Guds folk är ett folk som på en gång är lärjunge – för det tar emot tron –
och missionär – för det för tron vidare. Detta gör dopet i oss. Det ger oss nåden
och för vidare tron. I kyrkan är vi alla lärjungar, och det är vi alltid, under hela
livet; och vi är alla missionärer, var och en på den plats som Herren gett oss. Det
gäller alla; också den allra minsta är också missionär; och den som verkar vara störst
är lärjunge. Men någon av er kanske säger: “Biskoparna är inte lärjungar, biskoparna
vet allt; påven vet allt och är inte någon lärjunge.” Nej, också biskoparna och påven
måste vara lärjungar, för om de inte är lärjungar gör de inte det goda, kan de inte
vara missionärer, kan de inte föra tron vidare. Alla är vi lärjungar och missionärer.
Det finns ett oupplösligt band mellan den mystiska och den missionerande dimensionen
av det kristna kallet. Bägge har sina rötter i dopet. “När vi tar emot tron och dopet,
tar vi kristna emot den Heliga Andens verkar, som låter oss bekänna Jesus Kristus
som Guds Son och kalla Gud ‘Abbà’, Fader- Alla döpta män och kvinnor … är kallade
att leva i och förmedla gemenskapen med treeningheten, för evangelisationen är ett
kall till delaktighet i treenighetens gemenskap (Slutdokumentet från Aparecida, n.
157).
Ingen räddar sig själv. Vi är en gemenskap av troende, vi är Guds folk,
och i denna gemenskap upplever vi skönheten i att dela erfarenheten av en kärlek som
tar första steget, men som samtidigt ber oss att vara ”kanaler” för nåden för varandra,
trots våra begränsningar och synder. Gemenskapsdimensionen är inte bara en ”inramning”
utan en viktig del av det kristna livet, vittnesbördet och evangelisationen. Den kristna
tron föds och lever i kyrkan, och i dopet firar familjerna och församlingarna att
en ny medlem införlivas i Kristus och hans kropp som är kyrkan (jfr ibid., n. 175b).
Hur
viktigt dopet är för Guds folk framgår av den kristna gemenskapens historia i Japan.
Den utsattes för en hård förföljelse i början av 1600-talet. Många dog som martyrer,
prästerna utvisades och tusentals katoliker dödades. Det fanns inte en enda präst
kvar i Japan, alla utvisades. Då drog sig gemenskapen tillbaka till det fördolda och
bevarade tron och bönen i hemlighet. När ett barn föddes döpets det av mamman eller
pappan, för alla katoliker kan döpa under vissa omständigheter. Omkring två och ett
halvt århundrade senare återkom missionärerna till Japan. Tusentals kristna kom då
upp i ljuset och kyrkan kunde blomstra på nytt. De hade överlevt tack vare nåden i
dopet. Guds folk för tron vidare, döper sina barn och så fortsätter det. I hemlighet
hade de behållit en stark gemenskapsanda, för dopet hade gjort dem till en enda kropp
i Kristus. De var isolerade och fördolda men ändå medlemmar av Guds folk, av kyrkan.
Vi kan lära oss mycket av denna historia.