Bokrecension: Flera samtal med påven

(24.01.14) ”Påven Franciskus – Samtal med Jorge Bergoglio” gavs ut på Fredestad Förlag/Catholica vid årsskiftet och är en till svenska översatt version av Francesca Ambrogettis och Sergio Rubins intervjubok ”El Jesuita”, från 2010, med den dåvarande ärkebiskopen av Buenos Aires, kardinal Jorge Mario Bergoglio. Boken blev berömd och efterfrågad i mars 2013 när kardinal Bergoglio valdes till påve. Den nu utgivna svenska versionen innehåller hela ”El Jesuita”, med dess förord av påvens gode vän och samtalspartner, Buenos Aires rabbin Abraham Skorka, ett särskilt förord till den svenska utgåvan skrivet av jesuitpater Fredrik Heiding i Uppsala, och som appendix Antonio Spadaros långa och uppmärksammade intervju med påven Franciskus i italienska Civiltà Cattolica och ett antal andra jesuitiska tidskrifter över hela världen, från i höstas.


För den som vill förjupa sin förståelse för påven Franciskus’ person och tankevärld erbjuder denna bok en god överblick och genomgång. Det främsta adjektivet att beskriva den med är ”lättillgänglig”. Till detta bidrar formatet som sådant: femton kapitel, förutom appendixet, i intervjuns form med frågor och svar, vilka tar läsaren genom Bergoglios personliga historia och teman rörande tron, Kyrkan och samhället av idag i ett högt tempo, utan att det blir ytligt eller att intressanta perspektiv går förlorade. Recensenten som skriver detta behärskar inte spanska men om det spanska originalet är skrivet på samma sätt har de svenska översättarna – Natasja Hovén och Sara Fredestad – gjort ett mycket bra översättningsarbete, och om inte har de presterat något som mer torde vara ett lyckat nyskapande.


Läsaren får intrycket att Bergoglio/Franciskus verkligen lever den av honom offentligt ofta förordade dialogen. Författarna låter sig direkt, från sida ett, inbegripas i ett livfullt samtal, där temat ger den övergripande strukturen på kapitlet, men där innehållet verkligen präglas av intervjupersonens öppenhet, spontanitet och, får man säga, egen tankeprecisering genom samtalsformen. Det tycks som om vår påve verkligen ser samtalet som ett sätt att samtidigt lära ut egna insikter och att lära sig vad som rör sig i andra människors hjärtan.


Den kanske viktigaste lärdomen utifrån detta är att påven Franciskus talar med erfarenheten som grund och den vägen så att säga bekräftar teologin och Kyrkans lära, istället för att börja formulera lärosatsen för att därefter exemplifiera och utveckla den. Detta visar sig tydligt t ex i det tredje kapitlets beskrivning av Bergoglios mycket svåra sjukdomstid när han som 21-åring drabbades av en livshotande och mycket svår lunginflammation som ledde till att en del av hans högra lunga opererades bort. Frågorna gäller lidande och sjukdom, och om inte Katolska kyrkan i sin förkunnelse och fromhet nästan gör lidandet till dygd. Utifrån sin egen sjukdomserfarenhet, inte minst bemötandet från en nunna som besökte honom vid sjukbädden, konstaterar påven att bara med den kristna tron kan lidande bli förståeligt. Men detta, och hans slutsats att dygden snarare är sättet att möta lidandet på, kommer alltså, så att säga, underifrån-och-upp, inte uppifrån-och-ner. På samma sätt refererar han i ett följande kapitel, som beskriver hans kallelse till prästämbetet och Jesuitorden, till sin egen personliga kallelsehistoria när han beskriver hur religiösa erfarenheter grundas i häpnad.


Detta betyder inte att påven generaliserar det personliga eller anekdotiska, snarare att det konkreta, egenupplevt eller från andra, ger färg åt och bygger upp det teologiska i hans resonemang. Och det betyder förstås heller inte att han inte befattar sig med komplexa eller svåra frågor. Tvärtom, områden som Argentinas, och hans egna, erfarenheter av militärdiktaturen, försoning, samvete och skuld, personlig mognad, de tragiska övergreppsskandalerna i Kyrkan, ekonomisk politik, utbildning och uppfostran, prästrollen och Kyrkans evangelisering i en ny tid, behandlas rättframt och omsorgsfullt. I sak framkommer inget som inte redan är känt, bl a genom just citat och referat ur denna bok i media eller böcker som utgivits sedan Bergoglio blev påve. Men de budskap som vi hör påven Franciskus återkomma till och utveckla utmejslas här och ges en tydligare grund.


Franciskus’ öppenhet och självkritik i frågor som rör hans personliga erfarenheter kan tydligt spåras till den ignatianska spiritualitet som han som jesuit har skolats in i och anammat. Ja, faktum är att hans svar på sina ställen ekar av Ignatius av Loyolas beskrivningar av den ”gudomliga pedagogik” med vilken vår Herre i stort tålamod ledde honom allt närmare sanningen om sig själv och sin väg med Kristus i den självbiografiska ”Pilgrimens berättelse” – inte minst i Bergoglios redovisning av felsteg och feltänkande i hans liv som ordensman och präst. Här besannas möjligen en av psykologins insikter att erfarenhet som sådan knappast har något värde om den inte reflekteras. En kristen inbjuds till att ständigt reflektera sina erfarenheter inför vår Herre, och är han/hon ignatianskt präglad har han/hon också fått bestämda verktyg och strukturer till sin hjälp.


Ignatianskt är också Bergoglios umgänge med begrepp som synd, såväl på personlig som på samhällelig-strukturell nivå, och barmhärtighet. Guds barmhärtighet kan först verka i oss när vi öppet och tydligt erkänner oss som syndare. På basis av vår insikt att vara älskade, förlåtna och kallade syndare kan vi bidra till att bygga Guds rike. Det ena ledet kan inte tänkas utan det andra, något som också ständigt präglar påven Franciskus’ predikningar.


På några ställen gör Bergoglio politiska ställningstaganden. I frågan om arbetslöshet, ett viktigt rättvisetema, säger han sig föredra ambitionen att skapa nya jobb framför att dela på dem som finns. Men hans resonemang är inte ekonomiskt eller ideologiskt utan utgår från en syn på arbetets värdighet i en människas liv genom ”den självuppoffrande ansträngningen” som Gud uppmanar oss till. Mer fritid generellt, resonerar Bergoglio, leder inte givet närmare sanningen om människan. Samtidigt kritiserar han skarpt ett arbetsliv och ett konsumtionssamhälle som suddar ut alla gränser mellan arbete och fritid, t ex genom avskaffad söndagsvila som man också kan se som ett hot mot familjen, och hemfaller således inte till någon naiv materialism utan framhåller tvärtom att i en tillvaro med ett arbete är ledigheten en viktig lön.


På ett annat ställe sorterar han, först nästan i förbigående, in liberalismen bland 1900-talets ”totalitära experiment”, dvs tillsammans med kommunism, fascism och nationalsocialism. Men han förklarar, utan att relativisera de senare ideologiernas grova brott mot mänskligheten, att också liberalismen faktiskt bygger på en kombination av extrem kollektivism och en atomisering av människan och att dessa faktiskt förutsätter varandra. När man tänker på det och reflekterar över den svenska samhällsutvecklingen och offentligheten, som tydligt liberala storheter, kan man se vidare dimensioner av det påven menar: hos oss hyllas ”tolerans” som ett övergripande värde men bara gällande sådant som det på ett slags kollektiv nivå, ytterst i media, bestäms att man ska vara tolerant mot. På den som har en avvikande uppfattning, t ex grundad i en artikluerad kristen tro, väntar inte så sällan en intolerant attityd.


Men framförallt genomsyras bokens samtal av den glädje, över evangeliet men också över att tala om hur det kan ges större utrymme i vår tid, som Bergoglio som påve ofta framhåller vara en grundläggande kristen dygd. Med denna glädje kan Kyrkan också ta risken att t ex inte alltid mötas av applåder för det hon gör. Det framhålls också av en av Bergoglios vänner, som får avsluta bokens huvuddel med att svara på frågan vari vår påves personliga storhet ligger: ”Jag tror att han på ett enkelt och samtidigt enastående fint sätt gör det som många människor inom och utanför Kyrkan borde göra, men tyvärr inte gör.”


Boken kan varmt rekommenderas för den som vill se närmare på tänkandet bakom ett sådant handlande.