(10.01.14) I sin apostoliska uppmaning "Evangelii Gaudium" ägnade påven Franciskus
2 paragrafer åt dialogen med muslimer(252, 253). Påven lägger bland annat tonvikten
på att den religionsfrihet som muslimer upplever i väst, ska vara ömsesidig och att
kristna ska vara accepterade och respekterade i länder med muslimsk tradition.
Påvens
medbroder, den libanesiske jesuiten och islamkännaren Pater Samir Khalil Samir, har
uppmärksammat påvens mod att uttala sig om denna begränsning av religionsfriheten
som de kristna upplever, men han tillägger i sitt långa utlägg ytterligare en stötesten
i den muslimska världen – förbudet att konvertera till en annan religion.
Pater
Samir undervisar i Beirut, Rom och Paris, och i Vatikanen är han en uppskattad expert
på islam och dess förhållande till kristendomen och västvärlden. Det var på det påvliga
rådet för utlandmissionens hemsida Asianews den 19 december som Pater Samir kommenterade
"Evangelii Gaudium", uppriktigt och utförligt, och belyste skiljepunkter.
I
sin artikel förklarar Pater Samir att det som ofta beskrivs som likheter mellan de
två abrahamitiska religionerna i själva verket inte är det. Det man säger om Jesus
i Koranen är motsatsen till den kristna läran. Även vad gäller Guds barmhärtighet
skiljer sig uppfattningarna. Muslimerna karakteriserar Gud som det otillgängliga.
Den kristna synen på enheten i Treenigheten betonar att Gud är kärlek som kommuniceras:
Fadern - Sonen – Anden. Jesus är en profet för muslimerna, inte Gud, och den kristna
uppenbarelsen är en etapp mot Muhammeds ultimata uppenbarelse. Jesu gudomlighet förnekas
och Maria är inte Theotokos, Guds Moder utan en god muslim.
Men Pater Samir
fördjupar sig ytterligare i känsligare punkter och tar upp skillnaderna mellan den
kristna och muslimska etiken. Här är en av skiljepunkten att etiken i den kristna
traditionen är universell, kristen välgörenhet riktar sig t ex till alla oberoende
religion. Fader Samir skriver att det inte är fallet i länder med muslimsk tradition.
Men vad som främst skiljer är att etiken är knuten till lagen för muslimerna. Etiken
är legalistisk. Koranen kräver till exempel rättvisa, men den går inte bortom rättvisan.
Det finns ingen skyldighet att förlåta i Koranen, medan Jesus uppmanar till att förlåta
oändligt. Barmhärtigheten når aldrig kärleken i Koranen, förklarar Pater Samir. Du
kan ha fyra fruar, och vill du ha en ny behöver du bara göra dig av med en av de fyra,
för fyra fruar är perfekt lagligt.
I kristendomen är homosexuella handlingar
en synd, men inte ett brott. För muslimer är det även ett brott, som kan straffas
med döden. Detta för att Islam är en religion, men även ett socialt och politiskt
system, en integrerad verklighet.
En av de punkter som Fader Samir vill förtydliga
gäller de båda religionernas fundamentalister och de hinder utgör för den interreligiösa
dialogen. Han skriver att han inte lägger kristna och muslimska fundamentalister,
samma plan. De kristna fundamentalisterna bär inte vapen, medan de islamiska fundamentalisterna
kritiseras först och främst av muslimerna själva, just på grund av denna väpnade fundamentalism,
som bygger på en muhammedansk modell. Under sitt krig förde Muhammed 60 krig och om
han nu är den främste förebilden är det inte förvånande att vissa muslimer också använder
våld, skriver Fader Samir.
Islam står inför ett vägskäl, förtydligar Fader
Samir. Det finns våld i Koranen. Om islam vill förbli i den tid Muhammed levde, med
samma politisk-religiösa syn, är våldet en verklighet. Majoriteten muslimer kan mycket
väl vara emot våld, men att säga att det sanna islam är emot våld är fel. Några muslimska
forskare studerar omtolkningar av Koranen då den talar om våld, och muslimska mystiker
som söker islams djupare innebörd, finner våldet oacceptabelt. Antingen använder muslimerna
religionen för att politiskt organisera samhället, eller också som inspirationskälla
för ett mer fullständigt liv i kärlek.
Att kritisera våldet i islam är inte
en orättvis generalisering. Det är synligt i den muslimska världen, och det är uppenbart
att den islamiska terrorismen är religiöst motiverad, med citat, böner och fatwor
från imamer som uppmuntrar till våld. Det finns ingen högre religiös myndighet vilket
innebär att varje imam kan ses som en mufti, som kan styra på nationellt plan inspirerad
av Koranen, och till och med förpliktiga att döda.
Fader Samir avslutar med
att understryka att kärnfrågan är ”rätt tolkning” av Koranen, vilket även är anledning
till stark debatt i den muslimska världen, därför att det är förbjudet att tolka Koranen.
Det lämnas inget utrymme för mänsklig tolkning. Han säger att han därför, när han
möter muslimska vänner, alltid påminner om att vi måste söka efter ”syftet” med det
som står skrivet. Syftet med den gudomliga lagen. Detta uttryck motsvarar när man
om evangeliet talar om textens anda, i motsats till det ordagranna. Vi måste sträva
efter avsikten med islams heliga skrift. Många muslimska forskare talar just om vikten
av att upptäcka "syftet" med korantexterna för att anpassa de till den moderna världen.
(En
sammanfattning av Pater Samirs artikel. Den fullständiga finns på Asianews, 19 december)