Pater Samir om interreligiös dialog med muslimer

(10.01.14) I sin apostoliska uppmaning "Evangelii Gaudium" ägnade påven Franciskus 2 paragrafer åt dialogen med muslimer(252, 253). Påven lägger bland annat tonvikten på att den religionsfrihet som muslimer upplever i väst, ska vara ömsesidig och att kristna ska vara accepterade och respekterade i länder med muslimsk tradition.

Påvens medbroder, den libanesiske jesuiten och islamkännaren Pater Samir Khalil Samir, har uppmärksammat påvens mod att uttala sig om denna begränsning av religionsfriheten som de kristna upplever, men han tillägger i sitt långa utlägg ytterligare en stötesten i den muslimska världen – förbudet att konvertera till en annan religion.

Pater Samir undervisar i Beirut, Rom och Paris, och i Vatikanen är han en uppskattad expert på islam och dess förhållande till kristendomen och västvärlden. Det var på det påvliga rådet för utlandmissionens hemsida Asianews den 19 december som Pater Samir kommenterade "Evangelii Gaudium", uppriktigt och utförligt, och belyste skiljepunkter.

I sin artikel förklarar Pater Samir att det som ofta beskrivs som likheter mellan de två abrahamitiska religionerna i själva verket inte är det. Det man säger om Jesus i Koranen är motsatsen till den kristna läran. Även vad gäller Guds barmhärtighet skiljer sig uppfattningarna. Muslimerna karakteriserar Gud som det otillgängliga. Den kristna synen på enheten i Treenigheten betonar att Gud är kärlek som kommuniceras: Fadern - Sonen – Anden. Jesus är en profet för muslimerna, inte Gud, och den kristna uppenbarelsen är en etapp mot Muhammeds ultimata uppenbarelse. Jesu gudomlighet förnekas och Maria är inte Theotokos, Guds Moder utan en god muslim.

Men Pater Samir fördjupar sig ytterligare i känsligare punkter och tar upp skillnaderna mellan den kristna och muslimska etiken. Här är en av skiljepunkten att etiken i den kristna traditionen är universell, kristen välgörenhet riktar sig t ex till alla oberoende religion. Fader Samir skriver att det inte är fallet i länder med muslimsk tradition. Men vad som främst skiljer är att etiken är knuten till lagen för muslimerna. Etiken är legalistisk. Koranen kräver till exempel rättvisa, men den går inte bortom rättvisan. Det finns ingen skyldighet att förlåta i Koranen, medan Jesus uppmanar till att förlåta oändligt. Barmhärtigheten når aldrig kärleken i Koranen, förklarar Pater Samir. Du kan ha fyra fruar, och vill du ha en ny behöver du bara göra dig av med en av de fyra, för fyra fruar är perfekt lagligt.

I kristendomen är homosexuella handlingar en synd, men inte ett brott. För muslimer är det även ett brott, som kan straffas med döden. Detta för att Islam är en religion, men även ett socialt och politiskt system, en integrerad verklighet.

En av de punkter som Fader Samir vill förtydliga gäller de båda religionernas fundamentalister och de hinder utgör för den interreligiösa dialogen. Han skriver att han inte lägger kristna och muslimska fundamentalister, samma plan. De kristna fundamentalisterna bär inte vapen, medan de islamiska fundamentalisterna kritiseras först och främst av muslimerna själva, just på grund av denna väpnade fundamentalism, som bygger på en muhammedansk modell. Under sitt krig förde Muhammed 60 krig och om han nu är den främste förebilden är det inte förvånande att vissa muslimer också använder våld, skriver Fader Samir.

Islam står inför ett vägskäl, förtydligar Fader Samir. Det finns våld i Koranen. Om islam vill förbli i den tid Muhammed levde, med samma politisk-religiösa syn, är våldet en verklighet. Majoriteten muslimer kan mycket väl vara emot våld, men att säga att det sanna islam är emot våld är fel. Några muslimska forskare studerar omtolkningar av Koranen då den talar om våld, och muslimska mystiker som söker islams djupare innebörd, finner våldet oacceptabelt. Antingen använder muslimerna religionen för att politiskt organisera samhället, eller också som inspirationskälla för ett mer fullständigt liv i kärlek.

Att kritisera våldet i islam är inte en orättvis generalisering. Det är synligt i den muslimska världen, och det är uppenbart att den islamiska terrorismen är religiöst motiverad, med citat, böner och fatwor från imamer som uppmuntrar till våld. Det finns ingen högre religiös myndighet vilket innebär att varje imam kan ses som en mufti, som kan styra på nationellt plan inspirerad av Koranen, och till och med förpliktiga att döda.

Fader Samir avslutar med att understryka att kärnfrågan är ”rätt tolkning” av Koranen, vilket även är anledning till stark debatt i den muslimska världen, därför att det är förbjudet att tolka Koranen. Det lämnas inget utrymme för mänsklig tolkning. Han säger att han därför, när han möter muslimska vänner, alltid påminner om att vi måste söka efter ”syftet” med det som står skrivet. Syftet med den gudomliga lagen. Detta uttryck motsvarar när man om evangeliet talar om textens anda, i motsats till det ordagranna. Vi måste sträva efter avsikten med islams heliga skrift. Många muslimska forskare talar just om vikten av att upptäcka "syftet" med korantexterna för att anpassa de till den moderna världen.

(En sammanfattning av Pater Samirs artikel. Den fullständiga finns på Asianews, 19 december)