Påven Franciskus: ”Kristen kärlek visar sig konkret"

(09.01.14) ”Kristen kärlek visar sig alltid konkret”, sade påven Franciskus i sin predikan i morgonmässan i Casa Santa Marta på torsdagen. För kärlek består ”mer av handlingar än av ord, mer av att ge än av att få”.


Kärlek är inte romantik, menade påven: antingen är den osjälvisk och uppoffrande och ”kavlar upp ärmarna” för nödställda och fattiga, och föredrar att ge mer än att få; eller så har den inget att göra med kristen kärlek.


Påven inledde sina reflektioner med orden i dagens läsning ur Första Johannesbrevet (1 Joh 4:11-18) i vilket Aposteln framhåller: ”om vi älskar varandra är Gud alltid i oss, och hans kärlek har nått sin fullhet i oss.” Erfarenheten av tro, menade påven, finns i detta dubbla ”förblivande”.


”Vi är i Gud och Gud är i oss: detta är det kristna livet. Att inte förbli i världens anda, att inte förbli i ytligheten, att inte förbli i dyrkan av diverse avgudar, att inte förbli i fåfänga. Nej, nej, förbli bara i Herren och Han kommer då helt ömsesidigt att vistas i oss. Men Han förblir egentligen i oss först; det är snarare vi som många gånger knuffar ut honom och därför inte kan förbli i Honom.”


Efter att ha förklarat Andens dynamik som framkallar den kristna kärleken, övergick påven Franciskus till att undersöka vad den handlar om. ”Att förbli i Guds kärlek”, sade han, är inte så mycket en upphetsning i hjärtat, en trevlig eller upplyftande känsla: ”Ni ser att den kärlek som Johannes talar om inte är såpoperornas kärlek! Nej, den är något helt annat. Kristen kärlek har en utmärkande kvalitet: konkretion. Kristen kärlek är konkret. Jesus själv talar, när han talar om kärlek, om konkreta saker: att mätta dem som hungrar, att besöka de sjuka och mycket annat konkret. Kärleken är konkret. ... Och när denna konkretion saknas kan man leva en kristendom av illusioner, eftersom man inte förstår det centrala i Jesu budskap. En dylik kärlek tar sig aldrig konkreta uttryck: den är illusorisk, likt den illusion som fick lärjungarn att först tro att Jesus var en vålnad.”


Denna ”vålnad” – vilket syftar på berättelsen ur dagens evangelium, där Jesus stillar stormen (Mark 6:45-52) – är vad lärjungarna, förvånade och rädda, ser komma emot dem, gående på vattnet. Men deras förvåning kommer från en förstockning i deras hjärtan, så som evangeliet säger, för ”de hade inte förstått” undret med brödet och fiskarna som just hade ägt rum. ”Om man har ett förstockat hjärta”, sade påven, kan man inte älska och då tror man ”att kärlek är att föreställa sig och fantisera om saker och ting. Men nej, kärleken är konkret.” Och denna konkretion, fortsatte Franciskus, baseras på två kriterier:


”Det första kriteriet är att älska i handling snarare än ord. Ord förgås lätt i vinden! De är här idag, men inte imorgon. Det andra konkretionens kriterium är att det i kärlek är viktigare att ge än att ta emot. Den som älskar ger. Ger materiella ting, ger liv, ger sig själv till Gud och andra. Å andra sidan är den som inte älskar den som är självisk, som alltid söker att få, alltid söker att ha saker och ting, dra fördelar av allt. Förbli med hjärtat öppet, inte som lärjungarna i dagens evangelium, som var slutna, som inte förstod någonting: att förbli i Gud så att Gud förblir i oss; det är att förbli i kärleken.”