Chiara Corbella - historien om en modig mamma som fann glädjen i korset

(02.01.14) Ett år efter hennes död, den 13 juni 2012, släpptes den första berättelsen om Chiara Corbella Petrillo. Två goda vänner till henne och hennes man har skrivit historien om mamman som valde att föda sitt barn och inte riskera barnets liv, och som därför sköt på kemoterapi och strålbehandling mot cancern.

I förordet till boken ”Vi är födda och kommer aldrig dö” skriver Chiaras man Enrico att den ”tjänar till att vittna om att Gud är god och att man kan dö lycklig". Mig hjälper boken att inte glömma”, skriver han vidare. ”Inte glömma vad jag med nådens hjälp har sett och upplevt.”

Chiara och Enrico gifter sig 2008. Under Chiaras första graviditet diagnosiseras flickfostret med en allvarlig fosterskada. Det unga paret beslutar sig för att låta dottern födas. Hon döps genast och strax därefter dör hon i sina föräldrars armar. Även under den andra graviditeten diagnostiseras barnet med en annan allvarlig fosterskada, utan hopp om överlevnad. Återigen, är föräldrarna vissa om att man föds för att aldrig dö, och strax efter att deras nyfödda son David döps lämnar han jordelivet. Vid den tredje graviditeten, mår sonen hon väntar bra, men denna gång är det Chiara som diagnostiseras med en agressiv form av cancer och fick rådet att börja ta emot behandling. Chiara beslutar sig för att skydda barnet - som heter Francesco - och valde att avstå från behandling till efter hans födelse. Han föddes den 30 maj 2011.

Hennes cancer avancerade snabbt och efter en årslång kamp Chiara avled den 13 juni, övertygad om att hon skulle få återförenas med sina två barn i himlen. "Jag kommer till himlen för att ta hand om Maria och David, du stannar här med pappa. Jag kommer att be för dig" skriver Chiara i ett brev till Francesco en vecka före sin död.

Chiara Corbella Petrillos modiga val påminner om Gianna Beretta Molla, som även hon offrade sitt liv under liknande omständigheter för att rädda sitt ofödda barn.

Chiaras make Enrico, beskriver i en intervju till Vatikanradion sin tid vid Chiaras sida som en kärlekshistoria som växte på korset. ”Världen idag uppmuntrar människor att göra fel val om de ofödda, de sjuka och de äldre, konstaterade han, "men Herren svarar med berättelser som vårt."

”Sanningen är att om du omfamnar korset med Kristus, upphör det att vara hemskt. Om du litar på honom, upptäcker du att den här branden, detta kors, inte bränns, och att fred kan hittas i lidande och glädje i döden".”

Chiara dog lycklig. Hennes pappa beskriver hennes sjukdom och död, som ett mirakel. Inte ett mirakel i helande utan ett mirakel i acceptans. ”Min dotter lärde mig att det inte är viktigt hur länge du lever, men hur du lever. Det jag lärde mig av henne under ett år var mer än vad livet någonsin lärt mig.”

Till en vän säger Chiara innan hon dör: ”Jag har slutat vilja förstå. Nu har jag funnit frid, nu tar jag det som kommer. Gud vet vad han gör, och hittills har han aldrig gjort oss besvikna. Sedan ska jag förstå. Varje dag har sin nåd och jag måste bara göra plats för den.”

Man kan se Chiaras historia som en dramatisk historia över en mamma som dör och lämnar sin man och sitt barn ensamma. Men hon levde denna historia med en glädje som hade sin källa i tron, och hennes vittnesbörd fortsätter att stärka dem som lär känna hennes liv.

I brevet till sin son som Chiara skrev några dagar innan hon dog läser vi: "Syftet med vårt liv är att älska och alltid vara redo att lära oss att älska andra som bara Gud kan lära oss. [ ... ] Vad du än gör i ditt liv kommer det bara vara meningsfullt om du ser det i funktion till det eviga livet. Om du verkligen älskar kommer du att märka det på att du inser att ingenting egentligen tillhör dig eftersom allt är en gåva. [ ... ] Vi gifte oss med Gud på första plats och vi har aldrig varit besvikna. [ ... ] Vi vet att du är speciell och att du har ett stort uppdrag, Herren har alltid velat att du ska finnas, och han kommer visa dig vägen att gå, om du öppnar ditt hjärta ... Tro mig, det är värt det."

"Jag kommer att tala om för Francesco att detta är vad hans mamma, Chiara gjorde”, säger Enrico. ”Hon tillät sig att bli älskad, och i viss mening, tror jag att hon älskade alla på det här sättet. Jag känner henne nu mer levande än någonsin. Att se henne dö lycklig var för mig att utmana döden. Vi föds för att leva och aldrig dö.