En apostolisk kyrka

(16.10.2013) Lyssna här: I trosbekännelsen säger vi att vi tror på “en, helig, katolsk och apostolisk kyrka”. Jag vet inte om ni någonsin har funderat över vad det innebär att kyrkan är apostolisk. Kanske har ni någon gång besökt Rom och tänkt på hur viktiga apostlarna Petrus och Paulus var, som gav sina liv här för att vittna om evangeliet.

Men det finns mer än så. Att bekänna att kyrkan är apostolisk innebär att betona att den bygger på bandet till apostlarna, den lilla grupp av tolv män som Jesus en dag kallade till sig, kallade vid namn, för att de skulle stanna hos honom och för att sända ut dem att förkunna (jfr Mark 3:13-19). ”Apostel” är ett grekiskt ord som betyder ”utsänd”. En apostel är en person som sänts ut för att göra något. Apostlarna kallades och sändes ut av Jesus för att fortsätta hans verk, det vill säga att be – det är apostelns främsta uppgift – och, för det andra, att förkunna evangeliet. Detta är viktigt, för när vi tänker på apostlarna kan vi tro att de bara sändes ut för att förkunna evangeliet och utföra olika verk. Men i kyrkans första tid uppstod ett problem. Apostlarna hade så mycket att göra, och då inrättade de diakonerna, för att apostlarna skulle ha mer tid för att be och förkunna Guds ord. När vi tänker på apostlarnas efterträdare biskoparna, inklusive påven för han är också en biskop, måste vi fråga oss om denne apostlarnas efterträdare ber, för det första, och sedan om han förkunnar evangeliet. Detta är vad det innebär att vara apostel och därför är kyrkan apostolisk. Om vi vill vara apostoliska måste vi fråga oss: ber jag för världens frälsning? Förkunnar jag evangeliet? Detta är den apostoliska kyrkan! Det är ett grundläggande band mellan oss och apostlarna.

Utifrån denna utgångspunkt tänkte jag betona tre betydelser i adjektivet ”apostolisk” tillämpat på kyrkan.

1. Kyrkan är apostolisk för den bygger på apostlarnas förkunnelse och bön, på den auktoritet som de fått av Kristus själv. Paulus skriver till de kristna i Efesos: ni “äger samma medborgarskap som de heliga och har ert hem hos Gud. Ni har fogats in i den byggnad som har apostlarna och profeterna till grund och Kristus Jesus själv till hörnsten” (2:19-20); han liknar alltså de kristna vid levande stenar som utgör en byggnad som är kyrkan, och denna byggnad vilar på apostlarna som på kolonner, och stenen som bär upp det hela är Jesus själv. Utan Jesus kan kyrkan inte finnas till. Jesus är själva grundvalen för kyrkan. Apostlarna levde med Jesus, de lyssnade till hans ord, de delade hans liv, och framför allt bevittnade de hans död och uppståndelse. Vår tro och den kyrka som Kristus önskade bygger inte på en idé eller filosofi. Den bygger på Kristus själv. Kyrkan är som en växt som har vuxit genom århundradena, som har utvecklats och burit frukt. Men dess rötter är förankrade i honom, och vi nås av den grundläggande erfarenhet av Kristus som apostlarna fick, de som valts ut och sänts ut av Jesus. Från den där lilla växten till våra dagar: sådan är kyrkan i hela världen.

2. Men hur kan vi koppla upp oss mot det vittnesbördet? Hur kan vi nås av det som apostlarna fick erfara med Jesus, det de fick höra av honom? Detta är den andra innebörden i ordet ”apostolisk”. Katolska kyrkans katekes säger att kyrkan är apostolisk för den ” hon bevarar och ger med Andens hjälp vilken bor i henne vidare apostlarnas undervisning, det goda som anförtrotts dem och deras sunda förkunnelse” (nr 857). Kyrkan har bevarat denna dyrbara skatt genom århundradena: den heliga skrift, sakramenten, herdarnas ämbete, så att vi kan vara trogna Kristus och få del i hans eget liv. Det är som en flod som rinner genom historien, som utvecklas och vattnar markerna, men vattnet som rinner där är hela tiden det vatten som rinner fram ur källan, och källan är Kristus själv. Han är den uppståndne, han är den levande, och hans ord förgås inte, för han förgås inte, han lever, idag är han här mitt ibland oss. Han hör oss, vi talar med honom och han lyssnar, han är i vårt hjärta. Jesus är hos oss idag. Detta är skönheten i kyrkan: Jesu Kristi närvaro bland oss. Tänker vi någonsin hur viktig denna Kristi gåva är, kyrkan, där vi kan möta honom? Tänker vi någonsin på att det är just kyrkan som förmedlar Kristi autentiska budskap genom århundradena, trots alla svårigheter, problem, svagheter och våra synder? Känner vi trygghet i att det vi tror verkligen är det som Kristus har sagt oss?

3. Till sist: kyrkan är apostolisk för den är utsänd för att föra ut evangeliet i hela världen. I historien fortsätter så samma mission som Jesus anförtrodde åt apostlarna: “Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens” (Matt 28:19-20). Detta är vad Jesus sagt åt oss att göra. Jag vill betona den missionerande aspekten, för Kristus sänder ut oss alla för att möta andra, han sänder ut oss, han ber oss att vi skall röra på oss för att bära ut evangeliets glädje. Än en gång kan vi fråga oss: är vi missionärer med våra ord, men framför allt med vårt kristna liv, med vårt vittnesbörd? Eller är vi kristna som är instängda i sina hjärtan och sina kyrkor och sakristior? Som säger sig vara kristna men lever som hedningarna`Vi måste ställa oss dessa frågor, som inte är någon förebråelse. Jag ställer samma fråga till mig själv: hur är jag kristen, vittnar jag verkligen?

Kyrkan har sina rötter i apostlarnas undervisning, de som var Kristi autentiska vittnen, men den ser mot framtiden. Den är medveten om att den har sänts ut av Jesus för att missionera, för att föra ut Jesu namn med bön, förkunnelse och vittnesbörd. En kyrka som stänger in sig i sig själv och i det förflutna, som bara ser till små regler, vanor och attityder, det är en kyrka som förråder sin egen identitet. En instängd kyrka förråder sin identitet! Låt oss därför återupptäcka hela skönheten och ansvaret i att vara en apostolisk kyrka. Och kom ihåg: kyrkan är apostolisk för att vi ber, vilket är den första uppgiften, och för att vi förkunnar evangeliet med vårt liv och med våra ord.