Den heliga kyrkan

(02.10.2013) Lyssna här: I trosbekännelsen bekänner vi att vi tror “på en enda … kyrka”, och sedan lägger vi till adjektivet “helig”. Vi säger alltså att kyrkan är helig. Så har det alltid varit sedan de första kristna, som helt enkelt kallade varandra ”de heliga” (jfr Apg 9:13,32,41; Rom 8:27; 1 Kor 6:1), för de var säkra på att det är Guds gärning, den Heliga Anden, som gör kyrkan helig.
Men vad innebär det att kyrkan är helig när vi ser att den historiska kyrkan genom århundradena har haft otaliga svårigheter, problem och mörka stunder? Hur kan en kyrka vara helig när den består av människor, av syndare? Syndiga män, syndiga kvinnor, syndiga präster, syndiga nunnor, syndiga biskopar, syndiga kardinaler, en syndig påve? Alla. Hur kan en sådan kyrka vara helig?

1. För att svara på denna fråga tänkte jag utgå från ett stycke i Paulus brev till de kristna i Efesos. Aposteln liknar vid familjerelationer och säger att “Kristus har älskat kyrkan och utlämnat sig själv för den för att helga den” (5:25-26). Kristus har älskat kyrkan och gett ut sig själv på korset. Det betyder att kyrkan är helig för den springer fram ur Gud som är helig, är kyrkan trogen och överger den inte i dödens och det ondas makt (jfr Matt 16:18). Den är helig för Jesus Kristus, Guds helige (jfr Mark 1:24) är oupplösligt förenad med den (jfr Matt 28:20). Den är helig för den leds av den Heliga Anden som renar, förvandlar och förnyar den. Den är inte helig för våra förtjänster, utan för att Gud gör den helig. Det är en frukt av den Heliga Anden och dess gåvor. Det är inte vi som gör den helig. Det är Gud, den Heliga Anden, som i sin kärlek gör kyrkan helig.

2. Ni kanske invänder att vi ser varje dag att kyrkan består av syndare. Det är sant. Vi är en kyrka av syndare. Vi syndare är kallade att låta oss förvandlas, förnyas och helgas av Gud. I historien har det funnits frestelsen att mena att kyrkan bara är de renas kyrka, de som är helt konsekventa, och att alla andra måste jagas bort. Det är inte sant! Det är en heresi! Kyrkan är helig men tar inte avstånd från syndarna. Den tar inte avstånd från oss. Den tar inte avstånd från någon, för den kallar alla, tar emot alla, är öppen också för dem som är långt borta, den kallar alla att låta sig omfamnas av Faderns barmhärtighet, som låter alla möta honom och vandra mot heligheten. ”Men Fader, jag är en syndare, jag bär på stora synder, hur kan jag känna att jag är en del av kyrkan?” Käre broder, kära syster, detta är just vad Herren vill, att du säger: ”Herre, jag är här med mina synder”. Är det någon av er som är utan synd? Det är ingen av oss. Vi bär alla på våra synder. Men Herren vill höra oss säga: “Förlåt mig, hjälp mig att vandra, förvandla mitt hjärta!” Och Herren förmår förvandla hjärtat. I kyrkan är den Gud vi möter inte en skoningslös domare. Han är som Fadern i evangeliets liknelse. Du kan vara som den son som lämnat hemmet, som har nått botten, längst bort från Gud. När du finner kraften att säga: jag vill återvända hem, då kommer du att finna dörren öppen, Gud går dig till mötes för han väntar alltid på dig, Gud omfamnar dig, kysser dig och ställer till med en fest. Sådan är Herren, sådan är vår himmelske faders ömhet. Herren vill att vi skall höra till en kyrka som öppnar famnen för att ta emot alla, som inte är ett hem för några få utan för alla, där alla kan förnyas, förvandlas och helgas av hans kärlek, både starka och svaga, syndare, likgiltiga, och de som känner sig modlösa och förlorade. Kyrkan erbjuder alla möjligheten att vandra vägen mot helighet, som är den kristens väg. Kyrkan låter oss möta Jesus Kristus i sakramenten, särskilt i bikten och eukaristin. Kyrkan ger oss Guds Ord, låter oss leva i nästankärlek, i Guds kärlek till alla. Därför bör vi fråga oss: låter vi oss helgas? Är vi en kyrka som kallar och omfamnar syndarna, som ger mod och hopp, eller är vi en instängd kyrka? Är vi en kyrka där man lever av Guds kärlek, där man är mån om varandra, där man ber för varandra?

3. En sista fråga: vad kan jag göra, som känner mig svag, bräcklig och syndig? Gud säger till dig att inte vara rädd för heligheten, att inte vara rädd för att sikta högt, att låta dig älskas och renas av Gud, att inte vara rädd för att låta dig ledas av den Heliga Anden. Låt oss smittas av Guds helighet. Varje kristen är kallad till helighet (jfr Lumen gentium 39-42). Heligheten består inte i att utföra märkvärdiga ting, utan i att låta Gud handla. Heligheten är mötet mellan vår svaghet och kraften hos hans nåd. Den är att förtrösta på att han låter oss leva i kärlek, göra allt i glädje och ödmjukhet, för Guds ära och för att tjäna nästan. Det finns ett berömt citat av den franske författaren Léon Bloy, som kort före sid död sade: “Det finns en enda sorg i livet: att inte vara helgon.” Låt oss inte förlora hoppet om heligheten, låt oss alla gå denna väg. Vill vi vara heliga? Herren väntar på oss alla med vidöppen famn. Han väntar på oss för att leda oss längs helighetens väg. Låt oss leva vår tro med glädje, låt oss låta Herren älska oss... Låt oss be Gud om denna gåva i våra böner, för oss och för andra.