Kyrkans enhet

(25.09.2013) Lyssna här: I trosbekännelsen säger vi att vi tror på “en enda … kyrka”. Vi bekänner alltså att kyrkan är en enda, och denna kyrka är i sig själv enhet. Men om vi ser på den katolska kyrkan i världen upptäcker vi att den omfattar nästan 3000 stift spridda i alla världsdelar. Många språk och många kulturer! Här finns biskopar från många olika kulturer och många länder. Här är en biskop från Sri Lanka, biskopen från Sydafrika, en biskop från Indien, biskopar från Lateranamerika. Kyrkan är spridd i hela världen, och ändå utgör dessa tusentals katolska gemenskaper en enhet. Hur är det möjligt?

1. Ett kortfattat svar finner vi i Katolska kyrkans lilla katekes, som säger att den katolska kyrkan i hela världen ”har en enda tro, ett enda sakramentalt liv, en enda apostolisk succession, ett gemensamt hopp och samma kärlek” (161). Det är en vacker definition som hjälper oss på vägen. Enhet i tron, i hoppet, i kärleken, i sakramenten, i ämbetet. Det är dessa pelare som bär upp och håller samman den enda och stora byggnad som är kyrkan. Vart vi än beger oss, också i den allra minsta församlingen i världens mest avlägsna hörn, finner vi den enda kyrkan. Vi är hemma, vi är i vår familj, vi är bland våra bröder och systrar. Och detta är en stor gåva från Gud. Kyrkan är en enda för alla. Det finns inte en kyrka för europeer, en för afrikaner, en för amerikaner, en för asiater, en för Oceanien, nej det är samma kyrka överallt. Det är som i en familj. Man kan vara långt borta, spridda över hela världen, men de djupa banden mellan alla familjemedlemmarna finns kvar oavsett avstånd. Jag tänker till exempel på erfarenheten av Världsungdomsdagen i Rio de Janeiro. I den väldiga folkmassan på Copacabanas strand hördes många språk, man såg olika ansiktsdrag, olika kulturer möttes, och ändå fanns där en djup enhet, en enda kyrka, alla var förenade och kände det. Vi kan alla fråga oss: känner jag, som katolik, dena enhet? Lever jag som katolik i denna kyrkans enhet? Eller bryr jag mig inte om den, för jag är instängd i min lilla grupp eller i mig själv? Hör jag till dem som ”privatiserar” kyrkan för den egna gruppen, den egna nationen, de egna vännerna? Det är dystert att finna en kyrka som har ”privatiserats” av egoism och brist på tro. När jag hör att det finns många kristna i världen som lider, är jag likgiltig eller är det som att lida för någon i familjen? När jag tänker eller hör att många kristna är förföljda och får ge sitt liv för sin tro, rör det mitt hjärta eller når det inte fram? Är jag öppen för den bror eller syster i familjen som ger sitt liv för Jesus Kristus? Ber vi för varandra? Hur många av er ber för de kristna som är förföljda? Ber jag för den bror eller syster som utsätts för svårigheter för att de bekänner eller försvarar sin tro? Det är viktigt att se ut över staketet, att känna sig som kyrka, som Guds enda familj!

2. Låt oss ta ett steg till och fråga oss: bär denna enhet på några sår? Kan vi såra denna enhet? Tyvärr ser vi i historien och idag att vi inte alltid lever i enhet. Ibland uppstår missförstånd, konflikter och spänningar som sårar enheten, och då har inte kyrkan det ansikte vi skulle vilja. Den visar inte kärleken, som Gud vill. Det är vi som skapar splittringar. Och om vi ser på de splittringar som fortfarande finns bland kristna, katoliker, ortodoxa, protestanter... då känner vi hur mödosamt det är att göra denna enhet fullt synlig. Gud ger oss enheten, men ofta förmår vi inte leva i enhet. Vi måste söka och bygga gemenskapen, övervinna missförstånd och splittringar, och vi måste börja i familjen, i den verkliga kyrkan, och i den ekumeniska dialogen. Vår värld behöver enhet, i vår tid behöver vi alla enhet, vi behöver försoning och gemenskap, och kyrkan är gemenskapens hem. Paulus sade till de kristna i Efesos: “Jag uppmanar er alltså, jag som är fånge för Herrens skull, att leva värdigt er kallelse, alltid ödmjuka och milda. Ha fördrag med varandra i tålamod och kärlek. Sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten” (4:1-3). Ödmjukhet, ömhet, storsinthet, kärlek för att bevara enheten! Detta är kyrkans sanna vägar. Ödmjukhet mot fåfänga och högmod; ömhet, storsinthet och kärlek för att bevara enheten. Paulus fortsätter: en enda kropp, den som vi tar emot i eukaristin; en enda ande, den Heliga Anden som ger kyrkan liv och ständigt skapar den på nytt; ett enda hopp, det eviga livet; en enda tro, ett enda dop, en enda Gud, som, är allas fader (jfr vers 4-6). Rikedomen i det som förenar oss! Det som förenar oss är en sann rikedom, inte det som skiljer oss. Detta är kyrkans rikedom. Var och en kan idag fråga sig: är jag en som låter enheten växa i familjen, i församlingen, i gemenskapen, eller är jag en som bara talar illa om andra? Är jag en som skapar splittring och obehag? Förtal skadar kyrkan, församlingar och gemenskaper. En kristen borde bita sig i tungan hellre än att förtala, för då svullnar tungar så att man inte kan tala och inte heller förtala. Har jag ödmjukheten att så ihop gemenskapens sår med tålamod och uppoffringar?

3. Till sist går vi på djupet. Vem är det som skapar denna kyrkans enhet? Det är den Heliga Anden, som vi alla har mottagit i dopet och i bekräftelsens sakrament. Vår enhet är inte i första hand resultatet av att vi har samma åsikter eller av demokrati i kyrkan eller för att vi anstränger oss för att komma överens. Den kommer från Honom, som skapar enhet i olikhet, för den Heliga Anden är harmoni och skapar harmoni i kyrkan. Det är en enda harmoni som består av många olika kulturer, språk och tankar, och den kommer av den Heliga Anden. Därför är det viktigt att be, det är själva kärnan i vårt engagemang som gemenskapens och enhetens män och kvinnor. Låt oss be den Heliga Anden att komma och skapa enhet i kyrkan.

Låt oss be Herren: Herre, låt oss bli allt mer eniga, låt oss aldrig bli redskap för splittring. Som en vacker franciskansk bön säger: låt oss bringa kärlek där hatet råder, bringa förlåtelse där orätt råder, bringa enhet där oenighet råder.