Kyrkan, de kristnas moder

(11.09.2013) Lyssna här: Idag går vi tillbaka till katekeserna om kyrkan med anledning av “Trons år”. Bland de bilder som Andra vatikankonciliet valde för att förklara vad kyrkan är, finns bilden av en “moder”. Kyrkan är vår moder i tron, i det övernaturliga livet (cfr. Cost. dogm. Lumen gentium, 6.14.15.41.42). Det är en av de bilder som kyrkofäderna använde oftast under de första århundradena, och jag tror att den kan hjälpa också oss. Jag menar att det är en av vackraste bilderna av kyrkan: kyrkan som moder. Men i vilken mening och på vilket sätt är kyrkan moder? Låt oss börja med vad mänskligt moderskap är. Vad gör en mamma?

1. Först och främst blir en mamma havande med sitt barn, bär det i sitt sköte i nio månader och öppnar det sedan för livet genom att föda det. Så är kyrkan. Den blir havande med oss i tron genom den heliga anden som gör den fruktbar, som jungfru Maria. Kyrkan och jungfru Maria är bägge mammor. Det man säger om kyrkan man också säga om jungfru Maria och det man säger om jungfru Maria kan man också säga om kyrkan. Visst är tron något personligt: “jag tror”; jag svarar personligen när Gud låter sig kännas och vill träda in i vänskap med mig (jfr Enc. Lumen fidei, n. 39). Men jag tar emot tron av andra, i en familj eller en gemenskap som lär mig att säga “jag tror”, “vi tror”. En kristen är ingen ö. Vi blir inte kristna i ett laboratorium, vi blir inte kristna på egen hand och av egen kraft. Tron är en gåva från Gud som vi får i kyrkan och genom kyrkan. Och kyrkan ger oss trons liv i dopet. Det är ögonblicket då kyrkan ger oss Guds liv och föder oss som en moder. Om ni går till Lateranbaptisteriet vid påvens domkyrka, finns det i dess inre en latinsk inskrift som säger ungefär: ”Här föds ett folk av gudomlig ätt när den heliga anden befruktar dess vatten. Moder kyrkan föder sina barn i dessa vågor”. Detta säger något viktigt. Att vi hör till kyrkan är inte bara något yttre, formellt. Det handlar inte om att fylla i en blankett som man ger oss. Det är en inre, vital gärning. Man hör inte till kyrkan som man hör till en förening, ett parti eller någon annan organisation. Det är fråga om ett vitalt band, som det man har till sin mamma, för, som Augustinus säger, ”kyrkan är verkligen de kristnas moder” (De moribus Ecclesiae, I,30,62-63:PL32,1336). Vi kan fråga oss: hur ser jag kyrkan? Om jag är tacksam för att mina föräldrar har gett mig livet, är jag då tacksam också för att kyrkan har fött mig i tron genom dopet? Hur många kristna minns sitt dopdatum? Några räcker upp handen, men många minns inte. Men dopdatumet är datumet då vi föddes av kyrkan, datumet då vår mamma kyrkan födde oss. Och nu skall jag ge er en hemläxa. När ni kommer hem idag, försök då ta reda på datumet för ert dop för att kunna fira det, för att tacka Herren för denna gåva. Älskar vi kyrkan så som man älskar sin mamma när man också förmår förstå hennes brister? Alla mammor har brister, alla har vi brister, men när man talar om mammas brister skyler vi över dem, vi älskar dem så som de är. Också kyrkan har sina brister. Älskar vi den så som vi älskar mamma? Hjälper vi kyrkan att vara vackrare, mer äkta, mer så som Herren vill? Detta är några frågor som jag lämnar er, men hemläxan är att ta reda på datumet för ert dop för att bära det i hjärtat och fira det.

2. En mamma nöjer sig inte med att bara ge livet. Med stor omsorg hjälper hon sina barn att växa, ger dem mjölk, när dem, lär dem att gå, följer dem med sin omsorg och kärlek, också när de är stora. Och medan hon gör det förmår hon också tillrättavisa, förstå, vara nära i sjukdom och lidande. Med ett ord, en god mamma hjälper barnen att gå ut ur sig själva, att inte sitta kvar bekvämt under mammans vingar som en en kull fågelungar. Kyrkan är en god moder och gör detsamma. Den följer oss medan vi växer upp och ger oss Guds ord, som är ett ljus som visar vägen i det kristna livet, och sakramenten. Den när oss med eukaristin, ger oss Guds förlåtelse genom botens sakrament och stöttar oss i sjukdomens stund genom de sjukas smörjelse. Kyrkan följer oss under hela vårt trosliv, under hela vårt kristna liv. Därför kan vi ställa oss andra frågor: vad har jag för relation till kyrkan? Upplever jag den som en moder som hjälper mig att växa som kristen? Deltar jag i kyrkans liv, känner jag att jag tillhör kyrkan? Är min relation till kyrkan formell eller vital?

3. En tredje, kort tanke. Under kyrkans första århundraden var man medveten om att kyrkan är de kristnas moder och “gör” de kristna, men också “utgörs” av dem. Kyrkan är inget annat än vi själva, men man måste se den som helheten av de troende, som de kristnas ”vi”: ja, du, vi är alla delar av kyrkan. Kyrkofadern Hieronymus skrev: ”Kristi kyrka är inte annat än själarna hos dem som tror på Kristus” (Tract. Ps 86: PL26,1084). Därför bär vi alla på kyrkans moderskap, herdar och troende. Ibland får jag höra folk som säger: ”Jag tror på Gud men inte på kyrkan.., jag har hört att kyrkan säger... prästerna säger...” Men kyrkan består inte bara av präster, kyrkan är vi alla. Om du säger dig tro på Gud men inte på kyrkan, så säger du att du inte tror på dig själv. Det är en självmotsägelse. Vi är alla kyrkan, från det nydöpta barnet till biskoparna och påven. Vi är alla kyrka, och vi är alla lika i Guds ögon. Vi är alla kallade att hjälpa nya kristna att födas, vi är alla kallade till att fostra i tron, att förkunna evangeliet. Var och en av oss får fråga sig: vad gör jag för att andra skall få dela den kristna tron? Är jag fruktbar i min tro eller är jag instängd? När jag upprepar att jag inte vill att kyrkan skall vara instängd i sin inhägnad, utan att den måste gå ut, röra sig, ta litet risker, för att bära ut Kristus till alla, då tänker jag på alla, på mig, dig, varje kristen. Vi har alla del i kyrkans moderskap för att Kristi ljus skall nå jordens yttersta gränser. Leve vår heliga moder kyrkan!