(29.05.2013) Lyssna här: Förra onsdagen betonade
jag det djupa bandet mellan den heliga anden och kyrkan. Från och med idag skall jag
ägna några katekeser åt kyrkans mysterium, ett mysterium som vi alla lever i och är
del av. Jag tänkte göra det med några utsagor om kyrkan hämtade från det andra vatikankonciliets
texter.
Idag börjar jag med kyrkan som Guds familj.
De senaste månaderna
har jag flera gånger påmint om liknelsen om den förlorade sonen, eller snarare om
den barmhärtige fadern (jfr Luk 15:11-32). Den yngste sonen lämnar sin faders hus,
slösar bort allt och bestämmer sig för att återvända för han inser att han har gjort
fel, men han känner sig inte längre värdig att vara son och hoppas bli mottagen som
tjänare. Men fadern rusar honom till mötes, omfamnar honom, ger honom på nytt sonens
värdighet, och firar honom. Som andra liknelser i evangelierna visar denna tydligt
Guds plan för mänskligheten.
Vad är det då för plan som Gud har? Hans plan
är att samla alla sina barn i en enda familj, där var och en känner sig nära honom
och älskad av honom, som i evangeliets liknelse, och känner värmen i att vara Guds
familj. I denna stora plan har kyrkan sina rötter. Kyrkan är ingen förening som uppstår
genom att några människor kommer överens. Som påven Benedictus XVI ofta sagt är kyrkan
Guds verk, den uppstår just ur denna kärleksplan som förverkligas gradvis i historien.
Kyrkan uppstår ur Guds längtan efter att kalla alla människor till gemenskap med honom,
till vänskap med honom, till att vara hans barn och så delta i hans eget gudomliga
liv. Det grekiska ordet för “kyrka”, ”ekklesia”, betyder “sammankallande”. Gud sammankallar
oss, han låter oss träda ut ur vår individualism, ur tendensen att stänga in sig i
sig själv, och kallar oss att höra till hans familj. Och detta kall har sitt ursprung
i skapelsen. Gud har skapat oss för att vi skulle leva i en djup vänskapsrelation
till honom, och även när synden har brutit denna relation till honom, till andra människor
och till skapelsen, har Gud ändå inte övergett oss. Hela frälsningshistorien handlar
om Gud som söker människan, erbjuder henne sin kärlek och tar emot henne. Han kallade
Abraham till att bli far för en stor skara, han utvalde Israels folk för att knyta
ett förbund som omfamnar alla folk, och när tiden var inne sände han sin son för att
hans kärleks- och frälsningsplan skulle förverkligas i ett nytt, evigt förbund med
hela mänskligheten. När vi läser evangelierna ser vi att Jesus samlar en liten gemenskap,
som tar emot hans ord, följer honom, delar hans vandring, blir hans familj, och med
denna gemenskap förbereder och bygger han sin kyrka.
Var föds då kyrkan? Den
föds ur den yttersta kärleksgesten på korset, ur Jesu öppna sida där blod och vatten
rinner fram som symboler för eukaristins och dopets sakrament. Guds familj, kyrkan,
får sitt liv av Guds kärlek, som blir påtaglig genom att man älskar honom och alla,
urskillningslöst och måttlöst. Kyrkan är en familj där man älskar och är älskad.
När
är kyrkan synlig? Vi firade den för två söndagar sedan. Den blir synlig när den heliga
andens gåva fyller apostlarnas hjärtan och gör så att de ger sig ut på vandring för
att förkunna evangeliet och sprida Guds kärlek.
Än idag finns det folk som
säger: “ja till Kristus, nej till kyrkan”. Det finns folk som säger ”jag tror på Gud
men inte på prästerna”. Men det är just kyrkan som bär fram Kristus till oss och som
bär fram oss till Gud. Kyrkan är Guds barns stora familj. Visst har den också mänskliga
sidor. Den består av människor, präster och troende, som bär på brister, ofullkomligheter,
synder, det gör också påven och han bär på många. Men när vi märker att vi är syndare
finner vi Guds barmhärtighet, som alltid förlåter. Glöm inte att Gud alltid förlåter
och tar emot oss i sin kärlek av förlåtelse och barmhärtighet. Somliga säger att synden
är att skymfa Gud, men den ger också tillfälle att ödmjuka sig för att bli medveten
om Guds barmhärtighet. Låt oss tänka på det.
Idag kan vi fråga oss: hur mycket
älskar jag kyrkan? Ber jag för den? Känner jag att jag hör till kyrkans familj? Vad
gör jag för att den skall vara en gemenskap där var och en känner sig mottagen och
förstådd, känner Guds barmhärtighet och kärlek som förnyar livet? Tron är en gåva
och en gärning som rör oss personligen, men Gud kallar oss till att leva i vår tro
tillsammans, som en familj, som kyrka.
Så här under Trons år ber vi till
Herren att våra gemenskaper och hela kyrkan alltmer skall bli sanna familjer som lever
i och bär på Guds värme.