Påven: Den kristnes glädje är inte en stund av lycka, det är en gåva från Jesus

(10.05.2013)Den kristne är en glädjens man och kvinna. Det sa påve Franciskus på fredagsmorgonen i Santa Martakapellet. Påven sa att den kristnes glädje är inte en stund av upprymdhet som kommer av ”konjunktursskäl” utan är en gåva från Herren som fyller vårt inre. Vid mässan som firades tillsammans med ärkebiskopen av Mérida Baltazar Enrique Porras Cardozo och benediktinabboten Notker Wolf, deltog anställda vid Vatikanradion tillsammans med Vatikanradions chef fader Lombardi.


Må den kristne vara ett vittne av den äkta glädjen, den som Jesus ger. Det sa påve Franciskus i sin predikan där han fokuserade på apostlarnas glädje mellan himmelsfärden och pingst:


Lyssna här: Den kristne är en glädjens man och kvinna. Detta lär oss Jesus, detta lär oss Kyrkan och i dessa dagar på ett särskilt sätt. Vad är denna glädje då? Är det upprymdhet? Nej, det är inte samma sak. Är upprymdhet bra? Att vara road är bra. Men glädjen är mer; det är en annan sak. Det är något som inte kommer av ”konjunktursskäl” och av stunden: det är något djupare. Det är en gåva. Om vi vill leva ut upprymdheten i stunden förvandlas den så småningom till en lättja, en ytlighet och kanske vi lever ut den på grund av avsaknad av kristen klokhet och gör oss lite dumma och naiva, eller hur? Allt blir bara en upprymdhet, inte sant. Glädjen är något annat. Glädjen är en gåva från Herren. Den fyller oss inifrån. Det är som en smörjelse av Anden. Och denna glädje ligger i övertygelsen om att Jesus är med oss med Fadern.


Den glada människan, fortsatte påven, är en säker människa. Säker på att Jesus är med oss, att Jesus är med Fadern. Men, frågar sig påven, kan vi tappa upp denna glädje på flaska och ta den med oss?

Lyssna här: Nej, för att vi vill inte bara ha denna glädjen för oss själva tills man blir sjuk av den och vårt hjärta blir lite ”polerat” och vårt ansikte inte visar stor glädje utan visar en längtan, den melankoli som inte är sund. Ibland har dessa melankoliska kristna mer en ansikte av vinägerinlagda pepparfrukter än en glädje över att ha ett fint liv. Glädjen ska inte stå still: den ska går framåt. Glädjen är en ”pilgrimsdygd”. Det är en gåva som vandrar, som vandrar livets väg och vandrar med Jesus: predika, förkunna Jesus, glädjen gör vägen längre och bredare. Det är en dygd för de stora, de som står över det lilla, som står över människans småaktigheter, som inte låter sig dras med i småsaker i kommuniteter, i Kyrkan, utan de ser alltid ut över horisonten.


Glädjen är pilgrim, upprepade Franciskus, den kristne sjunger med glädje och vandrar och för vidare denna glädje. Det är en vandringsdygd eller snarare en dygd är det en gåva:


Det är gåvan som för oss till storsinthetens dygd. Den kristne är storsint och kan inte vara feg utan storsint. Och själva storsintheten är andningens dygd, det är dygden att alltid gå framåt, men med denna anda full av den Helige Ande.


Lyssna här: Glädjen är en nåd som vi måste be Herren om. Särskilt i dessa dagar, för att Kristus och Kyrkan bjuder oss att be om glädje och önskan: det som för fram det kristna livet är önskan. Ju större din önskan är desto större blir glädjen. Den kristne är en önskningarnas man och kvinna: önska alltid mer på livets väg. Vi ber Herren om denna nåd, denna Andens gåva: den kristna glädjen. Långt från tristess och långt från den enkla upprymdheten…det är något annat. Det är en nåd att önska.


Påve Franciskus avslutade denna mässa med att säga att det är en fin anledning till glädje att Tawadros II, patriarken av Alexandria är här. Det en anledning till glädje, betonade han, eftersom det är en broder som kommer och besöker Kyrkan i Rom för att tala och tillsammans vandra en bit på vägen.