Påve Franciskus: Stilla veckan

(27.03.2013) Lyssna här: God dag, bröder och systrar!

Jag är glad över att ta emot er i denna min första allmänna audiens. Jag tar emot stafetten ur min älskade föregångare Benedictus XVI:s händer med stor tacksamhet och vördnad. Efter påsk fortsätter vi med katekeserna om Trons år. Idag tänkte jag tala om Stilla veckan. Med Palmsöndagen inledde vi denna vecka, som är mittpunkten för hela kyrkoåret, och där vi följer med Jesus i hans lidande, död och uppståndelse.

Men vad kan det betyda för oss att leva Stilla veckan? Vad innebär det att följa Jesus på hans vandring till Golgata, till korset och uppståndelsen? Under sitt jordiska uppdrag vandrade Jesus längs det Heliga landets vägar. Han kallade tolv enkla människor för att de skulle vara tillsammans med honom, vandra med honom och fortsätta hans uppdrag. Han valde dem bland folket som var fullt av tro på Guds löften. Han talade till alla, utan åtskillnad, till stora och små, till den unge rike mannen och till den fattiga änkan, till mäktiga och svaga. Han kom med Guds barmhärtighet och förlåtelse. Han botade, tröstade, förstod. Han gav hopp. Han kom till alla med Guds närvaro, Gud som bryr sig om varje man och kvinna, så som en god fader och en god moder bryr sig om vart och ett av sina barn. Gud väntade inte på att vi skulle gå till honom, utan han gick oss till mötes, utan beräkning, utan mått. Sådan är Gud. Han tar alltid det första steget, det han som går oss till mötes. Jesus levde i vanliga människors vardagsverklighet. Han blev rörd inför folkmassan som var som en hjord utan herde. Han grät inför Martas och Marias lidande för brodern Lasaros död. Han kallade en publikan som lärjunge. Han fick också uppleva att en vän bedrog honom. I honom har Gud gett oss vissheten att han är med oss, mitt bland oss. “Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon - sade han, Jesus - men Människosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud” (Matt 8:20). Jesus har inget hem för hans hem är människorna, hans hem är vi, hans uppdrag är att öppna Guds portar för alla, att vara Guds kärleks närvaro.

Under Stilla veckan upplever vi höjdpunkten av denna vandring, av denna kärleksplan som löper genom hela historien av Guds relationer till människorna. Så går han in i Jerusalem för att ta det sista steget, där han sammanfattar hela sin tillvaro. Han ger ut sig själv helt och hållet, han behåller inget för sig själv, inte ens livet. Vid den sista måltiden delar han brödet med sina vänner och delar ut kalken ”för oss”. Guds son ger sig till oss, han lägger sin kropp och sitt blod i våra händer för att alltid vara med oss, för att bo mitt ibland oss. Och i Getsemane liksom inför Pilatus gör han inte motstånd, han ger sig själv. Han är den lidande tjänaren, förutsedd av Jesaja, som utblottar sig ända till döden (jfr Jes 53:12).

För Jesus är kärleken som leder honom till offret inte passiv, som något fatalt öde. Förvisso döljer han inte hur djupt skakad han är inför denna våldsamma död, men han anförtror sig i full förtröstan åt Fadern. Jesus överlämnar sig frivilligt åt döden för att svara på Gud Faderns kärlek i fullkomlig förening med hans vilja, för att visa sin kärlek till oss. På korset har Jesus “älskat mig och offrat sig för mig” (Gal 2:20). Var och en av oss kan säga: han har älskat mig och offrat sig för mig. Var och en kan säga: ”för mig”.

Vad betyder allt detta för oss? Det betyder att detta är också min, din, vår väg. Under Stilla veckan följer vi Jesus inte bara med ett gripet hjärta. Att följa Jesus under Stilla veckan innebär att vi lär oss att gå ut ur oss själva för att gå andra till mötes, för att gå till tillvarons utkanter, att vi tar första steget för att gå våra bröder och systrar till mötes, särskilt dem som är längst bort, de som är bortglömda, de som allra mest behöver förståelse, tröst, hjälp. Det finns ett stort behov av att föra ut den levande närvaron av den barmhärtige och kärleksfulle Jesus!

Under Stilla veckan träder vi allt mer in i Guds logik, i korsets logik, som inte i första hand är lidandets och dödens logik utan snarare kärlekens och självutgivandets, som ger liv. Vi träder in i evangeliets logik. För att följa Kristus, för att följa med honom, måste man ”gå ut”. Man måste gå ut ur sig själv, ur en trött vana vid att leva i tron, ur frestelsen att stänga in sig i sina egna scheman, som till sist stänger horisonten för Guds kreativa gärning. Gud har gått ut ur sig själv för att vara mitt bland oss, han har tagit sin boning bland oss för att ge oss sin barmhärtighet som räddar och ger hopp. Också vi, om vi vill följa honom och stanna hos honom, får inte nöja oss med att stanna i inhägnaden hos de nittionio fåren, vi måste “gå ut”, söka det bortsprunga fåret med honom, det får som är längst bort. Lägg detta på minnet: gå ut ur oss, som Jesus, som Gud har gått ut ur sig själv i Jesus och Jesus har gått ut ur sig själv för oss alla.

Någon kanske säger: “Men, fader, jag har inte tid”, “jag har så mycket att göra”, “det är svårt”, “vad kan jag göra med mina små krafter, och med min synd, och med alltihop? Ofta nöjer vi oss med några böner, med en disträ söndagsmässa då och då, någon gest av nästankärlek, men vi har inte det mod som krävs för att “gå ut” med Kristus. Vi är litet grann som Petrus. Så fort Jesus börjar tala om lidande, död och uppståndelse, om självutgivelse, då tar aposteln honom avsides och förebrår honom. Det som Jesus säger rubbar hans planer, verkar oacceptabelt, ifrågasätter de vissheter han byggt upp, hur han menade att Messias skulle vara. Och Jesus ser på lärjungarna och säger till Petrus några av de hårdaste orden i evangelierna: “Håll dig på din plats, Satan. Dina tankar är inte Guds, utan människors” (Mark 8:33). Gud tänker alltid med barmhärtighet, kom ihåg det. Gud tänker alltid med barmhärtighet: han är den barmhärtige Fadern! Gud tänker som fadern som väntar på sonens återkomst och går honom till mötes, han ser honom komma när han fortfarande är långt borta... Vad innebär detta? Det innebär att han varje dag gick upp för att se om sonen kom hem. Detta är vår barmhärtige Fader. Det är tecknet på att han väntade på honom med hela sitt hjärta på husets takterrass. Gud tänker som samariern som inte går förbi den som råkat illa ut och bara tycker synd om honom eller ser bort. Han hjälper honom i stället utan att be om något i gengäld. Han frågar inte om han var jude, hedning, samarier, om han var rik, om han var fattig. Han ställer inga frågor. Han hjälper honom i stället. Så är Gud. Gud tänker som herden som ger sitt liv för att försvara och rädda fåren.

Stilla veckan är en tid av nåd som Herren ger oss för att öppna portarna till vårt hjärta, vårt liv, våra församlingar – så tråkigt att så många församlingar har stängt! – rörelserna, föreningarna, och “gå ut” för att gå de andra till mötes, för att vara dem nära och ge dem vår tros ljus och glädje. Gå alltid ut! Med Guds kärlek och ömhet, i respekt och tålamod, medvetna om att vi bidrar med våra händer, våra fötter, vårt hjärta, men sedan är det Gud som leder dem och gör allt vi gör fruktbart.

Jag önskar er alla att få leva dessa dagar väl och att följa Herren modigt, och att ta med oss en stråle av hans kärlek till alla dem vi möter.