I förra onsdagens katekes stannade vi upp inför trosbekännelsens
första ord: “Jag tror på Gud”. Men trosbekännelsen förklarar att Gud är allsmäktig
fader, skapare av himmel och jord. Därför tänkte jag nu reflektera tillsammans med
er över denna den första grundläggande definitionen av Gud som trosbekännelsen räknar
upp: han är fader.
Idag är det inte alltid så lätt att tala om faderskap.
I västvärlden splittras familjer, arbetet upptar allt mer av vårt engagemang, vi har
mycket att oroa oss över, ofta är det svårt att få ihop familjens ekonomi och massmedia
distraherar oss i vårt vardagsliv. Detta är bara några av de många faktorer som kan
förhindra en trygg och konstruktiv relation mellan fäder och deras barn. Ibland är
det svårt att kommunicera, förtroendet försvinner och fadersgestalten kan bli problematisk.
Så blir också bilden av Gud som fader problematisk, för vi har inga lämpliga förebilder.
För den som har fått uppleva en far som varit alltför auktoritär och hård, liktgiltig
och känslokall eller rentav frånvarande, är det inte så lätt att tänka tryggt på Gud
som en fader och överlämna sig till honom i förtröstan.
Men bibelns uppenbarelse
hjälper oss att övervinna dessa svårigheter. Bibeln talar om en Gud som visar oss
vad det verkligen innebär att vara ”fader”. Det är framför allt evangeliet som visar
oss Guds ansikte som en fader som älskar så att han ger ut sin egen son för att rädda
mänskligheten. Hänvisningen till fadersgestalten hjälper oss att förstå något av Guds
kärlek, men den är oändligt mycket större, trofastare, mer fullständig än den som
finns hos någon människa. ”Finns det någon bland er – säger Jesus för att visa faderns
ansikte för sina lärjungar - som ger sin son en sten när han ber om bröd eller ger
honom en orm när han ber om en fisk? Om nu redan ni, som är onda, förstår att ge era
barn goda gåvor, skall då inte er fader i himlen ge det som är gott åt dem som ber
honom?” (Matt 7:9-11; jfr Luk 11:11-13). Gud är fader för han har välsignat och utvalt
oss före världens skapelse (jfr Ef 1,3-6). Han har gjort oss till sina barn i Jesus
på riktigt (jfr 1 Joh 3,:). Och som fader följer Gud vår tillvaro med kärlek, ger
oss sitt ord, sin undervisning, sin nåd, sin ande.
Jesus uppenbarar att han
är fadern som ger himlens fåglar mat utan att de behöver så eller skörda, och som
klär ängens blommor i underbara färger, med dräkter som är vackrare än kung Salomos
(jfr Matt 6:26-32; Luk 12:24-28). Jesus tillägger: och vi är mer värda än blommorna
och himlens fåglar! Och om han är så god att han “låter sin sol gå upp över onda och
goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga” (Matt 5:45), då kan vi
alltid, utan fruktan och i fullständigt förtroende, be fadern om förlåtelse när vi
gör fel. Gud är en god fader som tar emot och omfamnar den förlorade och ångerfulla
sonen (jfr Luk 15:11ff), ger fritt åt dem som ber (jfr Matt 18:19; Mark 11:24; Joh
16:23) och erbjuder himlens bröd och det levande vattnet som ger evigt liv (jfr Joh
6:32,51,58).
Den bedjande i psaltarens psalm 27 är omgiven av fiender, belägrad
av onda och baktalande människor, men medan han ber Herren om hjälp kan han vittna
om sin tro och säga: “Om min far och min mor överger mig skall Herren ta sig an mig”
(vers 10). Gud är en fader som aldrig överger sina barn, en kärleksfull fader som
stöttar, hjälper, tar emot, förlåter och räddar, med en trohet som oändligt överskrider
människornas och öppnar sig för evighetens dimensioner. “Evigt varar hans nåd”, upprepar
Psalm 136 som en litania efter varje vers när den går igenom frälsningshistorien.
Gud fadens kärlek sviker aldrig, den tröttnar aldrig på oss. Den är kärlek som ger
till det yttersta, till offret av sonen. Tron ger oss denna visshet, som blir en fast
klippa som vi kan bygga vårt liv på. Vi kan möta alla stunder av svårigheter och faror,
erfarenheten av krisens och lidandets mörker, för vi bärs upp av förtröstan på att
Gud inte lämnar oss ensamma och alltid är oss nära, för att rädda oss och bära oss
till det eviga livet.
Det är i Herren Jesus som fadern i himlen visar sitt
ansikte helt och fullt. Det är genom att lära känna honom som vi också kan lära känna
fadern (jfr Joh 8:19; 14:7). Det är genom att se honom som vi kan se fadern, för han
är i fadern och fadern är i honom (jfr Joh 14:9,11). Han är “den osynlige Gudens avbild”,
som hymnen i Kolosserbrevet säger, “den förstfödde i hela skapelsen… förstfödd från
de döda”, “genom Sonen har vi friköpts och fått förlåtelse för våra synder” och alltings
försoning, för Gud beslöt att ”genom hans blod på korset stifta fred och försona allt
med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen” (jfr Kol 1:13-20).
Tror man på Gud fadern måste man tro på sonen, under den heliga andens verkan,
och erkänna att Guds kärlek visar sig på ett slutgiltigt sätt i korset som räddar.
Gud är fader genom att ge oss sin son. Gud är fader för oss genom att förlåta vår
synd och bära oss till det uppståndna livets glädje. Gud är fader för oss genom att
ge oss anden som gör oss till söner och låter oss kalla honom i sanning: “Abba, fader”
(jfr Rom 8:15). När Jesus lär oss att be uppmanar han oss därför att säga ”Fader vår”
(Matt 6:9-13; jfr Luk 11:2-4).
Guds faderskap är alltså gränslös kärlek, ömhet
som böjer sig ned över oss, vi svaga barn, som behöver allt. Psalm 103, den stora
sången om Guds barmhärtighet, förkunnar: “Som en far visar ömhet mot barnen, så visar
Herren ömhet mot dem som fruktar honom. Ty han vet hur vi är skapade, han minns att
vi är mull” (vers 13-14). Det är just vår litenhet, vår svaga mänsklighet, vår bräcklighet
som blir en bön till Herrens barmhärtighet att visa sin storhet och fadersömhet, hjälpa
oss, förlåta oss och rädda oss.
Och Gud svarar på vår bön genom att sända
sin son, som dör och uppstår för oss. Han träder in i vår bräcklighet och utför det
som människan aldrig skulle kunnat utföra på egen hand: han tar på sig världens synd,
som ett oskyldigt lamm, öppnar på nytt för oss vägen till gemenskap med Gud och gör
oss till sanna barn till Gud. Det är där, i påskmysteriet, som faderns slutgiltiga
ansikte visar sig i hela sin strålglans. Och det är där, på det ärofulla korset, som
Guds storhet visar sig helt och fullt som ”allsmäktig fader”.
Men vi kanske
frågar oss hur det är möjligt att föreställa sig en allsmäktig Gud när vi betraktar
Kristi kors, ondskans makt som når ända till att döda Guds son? Vi skulle helst vilja
ha en gudomlig allsmakt som följer våra mentala scheman och våra önskemål: en “allsmäktig”
Gud som löser problemen, som ingriper för att låta oss slippa svårigheter, som besegrar
motståndarna, ändrar händelsernas förlopp och utplånar smärtan. Därför är det idag
flera teologer som säger att Gud inte kan vara allsmäktig, för annars skulle det inte
finnas så mycket lidande, så mycket ont i världen. Inför det onda och inför lidandet
blir det problematiskt och svårt för många, för oss, att tro på en Gud fader och att
tro att han är allsmäktig. Somliga tar sin tillflykt till avgudar och ger efter för
frestelsen att finna svar i en ”magisk” allsmakt och i dess bedrägliga löften.
Men
tron på en allsmäktig Gud leder oss längs helt andra vägar. Den lär oss att Guds tankar
inte är våra tankar, att Guds vägar inte är våra vägar (jfr Jes 55:8) och att också
hans allsmakt är annorlunda. Den uttrycker sig inte som en automatisk eller godtycklig
kraft, utan präglas av en kärleksfull och faderlig frihet. När Gud skapade fria varelser
gav han frihet och avstod från en del av sin makt. Han gav upp makten över vår frihet.
Så älskar och respekterar han det fria kärlekssvaret på hans kall. Som fader önskar
Gud att vi blir hans barn och lever som sådana i hans son, i familjegemenskap med
honom. Hans allsmakt uttrycker sig inte genom våld eller genom att förstöra alla motståndarkrafter
som vi skulle vilja. Den uttrycker sig i kärlek, barmhärtighet, förlåtelse, i att
acceptera vår och i att oupphörligt vädja om hjärtats omvändelse. Det är en inställning
som kan förefalla svag. Gud förefaller svag, och vi tänker på Jesus Kristus som ber,
som låter sig dödas. Denna inställning förefaller svag och består av tålamod, mildhet
och kärlek, men den visar att detta hur man verkligen är mäktig. Detta är Guds makt.
Och denna makt skall segra. I Vishetens bok talar den vise så till Gud: ” du är barmhärtig
mot alla, därför att du förmår allt, och du överser med människornas synder, för att
de skall omvända sig. Du älskar allt som finns till ... Du skonar allt därför att
det är ditt, du härskare som älskar allt levande” (11,23-24a,26).
Det är bara
den som verkligen är mäktig som kan uthärda det onda och visa sig barmhärtig. Bara
den som verkligen är mäktig kan helt och fullt utöva kärlekens kraft. Allt detta tillhör
Gud för han har skapat dem, och han visar sin kraft genom att älska allt och alla
i en tålmodig väntan på att vi människor skall omvända oss, för han vill att vi skall
vara hans barn. Gud väntar på vår omvändelse. Guds allsmäktiga kärlek känner inga
gränser: han skonade ju inte ”sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss
alla” (Rom 8:32). Kärlekens allsmakt är inte allsmakten hos världens makt utan den
hos den fullständiga gåvan, och Jesus, Guds son, visar världen faderns verkliga allsmakt
genom att ge sitt liv för oss syndare. Detta är Guds sanna, verkliga och fullständiga
makt: att svara på det onda men med det goda, på förolämpningar med förlåtelse, på
mordiskt hat med livgivande kärlek. Då är det onda verkligen besegrat, för det rentvås
av Guds kärlek. Då är döden verkligen besegrad för den förvandlas till livets gåva.
Gud fader låter sonen återuppstå: döden, den stora fienden (jfr 1 Kor 15:26), har
slukats upp och berövats sitt gift (jfr 1 Kor 15:54-55), och vi, som befriats från
synden, kan nå fram till att verkligen vara Guds barn.
Så när vi säger ”Jag
tror på Gud fader allsmäktig” uttrycker vi vår tro på makten hos Guds kärlek som besegrar
hat, ondskan och synden och öppnar oss för det eviga livet i sin son som dött och
uppstått, tron hos barn som alltid vill vara i ”faderns hus”. Att säga ”Jag tror på
Gud fader allsmäktig”, på hans makt, på hans sätt att vara fader, är alltid en akt
av tro, av omvändelse, av förvandling av vår tanke, alla våra känslor och vårt sätt
att leva.
Kära bröder och systrar, låt oss be Herren att stötta vår tro, att
hjälpa oss att verkligen finna tron och att ge oss kraft att förkunna den korsfäste
och uppståndne Kristus, och att vittna om honom i kärlek till Gud och nästan. Må Gud
låta oss ta emot vårt barnaskaps gåva för att leva ut trosbekännelsens fulla verklighet,
och överlämna oss i förtröstan åt faderns kärlek och åt hans barmhärtiga allsmakt
som är den sanna allsmakten och som räddar.