Så här under Trons år tänkte jag idag börja reflektera tillsammans med er
över Credo, den högtidliga trosbekännelse som åtföljer vårt liv som troende. Trosbekännelsen
börjar så här: ”Jag tror på Gud.” Det är ett grundläggande påstående, som förefaller
enkelt i sin väsentlighet, men det är också en öppning mot den oändliga värld som
utgörs av förhållandet till Herren och till hans mysterium. Att tro på Gud innebär
att bejaka honom, ta emot hans Ord och glatt lyda hans uppenbarelse. Katolska kyrkans
katekes förklarar att “ Tron är en personlig handling: den är människans fria svar
på Guds initiativ, när han uppenbarar sig” (nr 166). Att kunna säga att man tror på
Gud är alltså en gåva. Gud uppenbarar sig och kommer oss till mötes. På samma gång
är det ett ansvar, det är Guds nåd och människans ansvar, i en erfarenhet av dialog
med Gud som av kärlek “talar till människorna som till vänner” Dei Verbum, 2). Han
talar till oss för att vi skall kunna träda in i gemenskap med honom i tron och med
tron.
Var kan vi lyssna till Gud och hans ord? Viktigast är den heliga skrift,
där Guds ord blir hörbart och ger näring åt vårt liv som Guds ”vänner”. Hela bibeln
berättar om hur Gud uppenbarar sig för mänskligheten. Hela bibeln talar om tron och
lär oss tro genom att berätta en historia där Gud för vidare sin räddningsplan och
kommer oss människor nära genom en rad strålande gestalter som tror på honom och litar
på honom, ända till fullheten i Herrens Jesu uppenbarelse.
Särskilt vackert
är i detta sammanhang det elfte kapitlet av Hebreerbrevet. Det talar om tron och om
de stora bibliska gestaler som levt i tron och så blivit förebilder för alla troende.
Den första versen lyder: “ Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet
om det vi inte kan se” (11:1). Trons ögon förmår alltså se det osynliga, och den troendes
hjärta kan hoppas över allt hopp, precis som Abraham, som Paulus i Romarbrevet säger
”höll fast vid hoppet och trodde” (4:18).
Det är just Abraham som jag tänkte
stanna upp inför. Han är den första stora gestalten när det handlar om att tala om
tro på Gud: Abraham den store patriarken, förebilden, fadern till alla troende (jfr
Rom 4:11-12). Hebreerbrevet beskriver honom så här: “I tro lydde Abraham när han blev
kallad. Han drog bort till ett land som skulle bli hans, och han drog bort utan att
veta vart han skulle komma. I tro slog han sig ner i det utlovade landet som i ett
främmande land och bodde i tält liksom Isak och Jakob, som hade fått del i samma löfte.
Ty han väntade på den stad med fast grund som Gud själv har planlagt och byggt” (11:8-10).
Hebreerbrevets
författare hänvisar här till berättelsen om Abrahams kall i Första Moseboken, bibelns
första bok. Vad begär Gud av denne patriark? Han begär att han skall lämna sitt hemland
och bege sig till det land som han skall visa honom: “Lämna ditt land, din släkt och
ditt hem, och gå till det land som jag skall visa dig” (1 Mos 12:1). Hur skulle vi
ha svarat på en liknande begäran? Det handlar om att bege sig ut i mörkret utan att
veta vart Gud skall leda honom. Det är en vandring som kräver radikal lydnad och radikalt
förtroende, som man kan nå endast genom tron. Men det okändas mörker, dit Abraham
måste bege sig, lyses upp av ljuset från ett löfte. Gud lägger till några betryggande
ord som öppnar en framtid av liv i fullhet framför Abraham: “Jag skall göra dig till
ett stort folk, jag skall välsigna dig och göra ditt namn så stort att det skall brukas
när man välsignar” (1 Mos 12:2,3).
I bibeln är välsignelsen framför allt förknippad
med livets gåva, som kommer från Gud och som framför allt visar sig i fruktsamheten,
i livet som mångfaldigar sig, som går från den ena generationen till den andra. Välsignelsen
är också förknippad med erfarenheten av att besitta ett land, en fast plats där man
kan leva och växa i frihet och trygghet, frukta Gud och bygga ett samhälle av människor
som är trogna Förbundet, ”ett rike av präster och ett heligt folk” (jfr 2 Mos 19:6).
Därför går Guds plan ut på att Abrahan skall bli “fader till många folk”
(1 Mos 17:5; jfr Rom 4:17-18) och bege sig till ett nytt land där han skall leva.
Men Sara, hans hustru, är ofruktsam och kan inte få barn. Landet dit Gud leder honom
är långt från det land han kommer ifrån. Det är redan bebott av andra folk, och det
skall aldrig tillhöra honom på riktigt. Den bibliske berättaren betonar diskret att
när Abraham kommer fram till den plats som Gud utlovat ”bodde på den tiden kananéerna
i landet” (1 Mos 12:6). Det land som Gud ger Abraham är inte hans. Han är en främling
och skall alltid vara det, med allt vad det innebär: att inte kunna äga, att alltid
känna sin fattigdom, att se allt som en gåva. Det är också den andliga belägenheten
hos den som accepterar att följa Herren, den som beslutar att ge sig av och lyssna
till hans kall i tecknet av hans osynliga men mäktiga välsignelse. Abram, ”de troendes
far”, accepterar detta kall i tron. Paulu skriver i Romarbrevet: “Där allt hopp var
ute höll Abraham fast vid hoppet och trodde, så att han kunde bli far till många folk,
enligt ordet: Så talrik skall din avkomma bli. Han sviktade inte i tron då han tänkte
på att hans egen kropp var utan livskraft – han var omkring hundra år gammal – och
att Saras moderssköte var dött. Inför Guds löfte tvivlade han inte i otro utan fick
kraft genom tron. Han gav Gud äran och var förvissad om att det Gud har lovat kan
han också infria” (Rom 4:18-21).
Tron leder ut Abraham på en motsägelsefull
vandring. Han skall välsignas men utan välsignelsens synliga tecken. Han får löftet
att bli ett stort folk, men hans liv präglas av hustrun Saras ofruktsamhet. Han leds
till ett nytt land men får leva där som utlänning. Den enda jord han skall äga är
den mark som behövs för att begrava Sara (jfr 1 Mos 23:1-20). Abraham är välsignad
för i tron förmår han urskilja Guds välsignelse i det som ser ut som dess motsats.
Han litar på Guds närvaro även när hans vägar förefaller honom hemlighetsfulla.
Vad
betyder detta för oss? När vi säger: ”Jag tror på Gud”, säger vi som Abraham: “Jag
litar på dig, jag förtröstar på dig, Herre”, men inte som någon man bara vänder sig
till i svårigheter eller som man bara tänker på någon gång under dagen eller under
veckan. Att säga ”Jag tror på Gud” är att bygga mitt liv på honom, att låta hans Ord
leda mitt liv varje dag, i påtagliga val, utan att vara rädd för att förlora något
av mig själv. I dopriten frågar man tre gånger: ”Tror ni?” på Gud, Jesus Kristus,
den heliga anden, den heliga katolska kyrkan och andra trossanningar. Man svarar tre
gånger men i singularis: ”Jag tror”, för det är mitt personliga liv som måste förändras
av trons gåva. Det är min tillvaro som måste ändras, omvändas. Varje gång vi deltar
i ett dop borde vi fråga oss hur vi lever ut trons stora gåva i vardagen.
Abraham,
den troende, lär oss att tro. Som främling på jorden visar han oss vårt sanna fosterland.
Tron gör oss till pilgrimer på jorden, infogade i världen och historien, men på vandring
mot vårt himmelska fosterland. Att tro på Gud gör alltså att vi bär på värden som
ofta inte sammanfaller med modet och stundens opinionen. Den begär att vi skall följa
kriterier och beteenden som inte hör till det vanliga tänkesättet. Den kristne skall
inte vara rädd för att gå ”motströms” för att leva sin tro och för att motstå frestelsen
att ”anpassa sig”. I många av våra samhällen har Gud blivit den store frånvarande.
På hans plats finns mängder av avgudar, olika avgrundar, men framför allt ägandet
och det självständiga ”jaget”. Också naturvetenskapens stora och positiva framsteg
har gjort att människan inbillar sig att hon är allsmäktig och klarar sig själv. En
växande självupptagenhet har lett till problem i relationerna mellan människor och
i samhället.
Ändå har törsten efter Gud aldrig släckts (jfr. Ps 63:2). Evangeliets
budskap fortsätter att eka i många troende mäns och kvinnors ord och gärningar. Abraham,
de troendes fader, fortsätter att vara fader till många som accepterar att gå i hans
fotspår och ge sig ut på vandring i lydnad mot Guds kall, i förtröstan på Herrens
välgörande närvaro och med hans välsignelse för att själv bli välsignelse för alla.
Det är trons välsignade värld som som vi alla är kallade till, för att vandra utan
fruktan och följa Herren Jesus Kristus. Det är en vandring som ibland är svår, som
ibland också omfattar prövningar och döden, men som öppnar för livet och förändrar
verkligheten på djupet på ett sätt som bara trons ögon kan se och njuta av helt och
fullt.
Att säga “Jag tror på Gud” leder oss alltså till att ge oss av, till
att ständigt träda ut ur oss själva som Abraham, för att föra ut trons visshet i den
vardag vi lever i: vissheten att Gud är närvarande i historien, också idag; att hans
närvaro bär på liv och räddning och öppnar oss för en framtid tillsammans med honom
i en fullhet av liv utan skymning.