Jesus Kristus ”hela uppenbarelsens förmedlare och fullhet”

(16.01.2013) Lyssna här: Kära bröder och systrar,

Andra Vatikankonciliet säger i konstitutionen om Guds uppenbarelse att den innersta sanningen i hela Guds uppenbarelse strålar för oss “i Kristus, som är på en gång hela uppenbarelsens förmedlare och fullhet” (Dei Verbum 2). Gamla testamentet berättar att efter skapelsen erbjuder Gud människan sin vänskap på nytt, trots ursynden, trots människans arrogans att vilja sätta sig själv på sin skapares plats. Gud gör detta framför allt genom förbundet med Abraham och genom ett litet folk, Israels folk, som han inte väljer ut på grund av dess jordiska makt utan bara av kärlek. Det är ett val som förblir ett mysterium och som visar Guds stil: att kalla några, inte för att utesluta altra, utan för att de skall bli en bro som leder till honom. Blir man utvald är det alltid för andras skull. I Israels folks historia kan vi följa etapperna i en lång vandring där Gud låter sig kännas, han visar sig, träder in i historien med ord och gärningar. För detta verk använder han förmedlare, som Mose, profeterna, domarna, som förmedlar hans vilja till folket, påminner det om att vara troget förbundet och håller förväntan hög på att Guds löften skall fullbordas fullt och slutgiltigt.

Under julen har vi betraktat hur dessa löften uppfylldes. Guds uppenbarelse når sin höjdpunkt, sin fullhet. I Jesus från Nasaret besöker Gud sitt folk på riktigt. Han besöker mänskligheten på ett sätt som överskrider varje förväntning. Han sänder sin enfödde son. Gud själv blir människa. Jesus säger inte bara något om Gud, han talar inte bara om Fadern. Han är Gud uppenbarelse, för han är Gud, och så visar han oss Guds ansikte. I inledningen till sitt evangelium skriver Johannes: ”Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss” (Joh 1:18).

Jag tänkte stanna upp inför detta med att visa Guds ansikte. Johannes berättar i sitt evangelium om en betydelsefull händelse. När Jesu lidande närmar sig, lugnar han sina lärjungar och uppmanar dem att inte vara rädda och att ha tro. Sedan inleder han en dialog med dem och talar om Gud Fadern (jfr Joh 14:2-9). Då ber aposteln Filippos Jesus: “Herre, visa oss Fadern, det är nog för oss” (Joh 14:8). Filippos är en praktisk och konkret människa. Han säger det som vi också skulle vilja säga: ”Vi vill se, visa oss Fadern”. Han ber att få se Fadern, att få se hans ansikte. Jesus svar är inte bara riktat till Filippos utan också till oss, och leder oss in i hjärtat i tron på Kristus. Herren säger: “Den som har sett mig har sett Fadern” (Joh 14:9). Dessa ord sammanfattar hela nyheten i Nya testamentet, den nyhet som visade sig i grottan i Betlehem. Man kan se Gud, Gud har visat sitt ansikte, man kan se honom i Jesus Kristus.

I hela Gamla testamentet talas det ofta om att man “söker Guds ansikte”, om längtan efter att få lära känna detta ansikte, efter att få se Gud som han är. Det hebreiska ordet pānîm, som betyder “ansikte”, återkommer 400 gånger, och 100 gånger syftar det på Gud, på att man vill se Guds ansikte. Ändå förbjuder den judiska religionen alla bilder, för man kan inte göra en bild av Gud, så som grannfolken gjorde, som tillbad avgudar. Med detta bildförbud tycks Gamla testamentet utesluta helt ”seendet” från gudstjänsten och fromhetslivet. Vad betyder det då för en from israelit att ända söka Guds ansikte, fast han vet att det inte kan finnas någon bild? Det är en viktig fråga. Å ena sidan vill man säga att Gud inte kan reduceras till ett föremål, som en bild som man kan hålla i handen, men man kan inte heller låta något annat ersätta Gud. Å andra sidan säger man att Gud har ett ansikte, han är alltså en “du” som kan träda in i en relation. Han sitter inte instängd i sin himmel och tittar ned på mänskligheten. Visst är Gud upphöjd över allting, men han vänder sig till oss, han lyssnar till oss, han ser oss, talar till oss, upprättar förbund, förmår älska. Frälsningshistorien är Guds historia med mänskligheten. Det är historien om relationen till Gud som visar sig stegvis för människan, som låter henne lära känna honom, hans ansikte.

Den 1 januari hörde vi i liturgin en vacker välsignelsebön över folket: “Må Herren välsignar dig och beskydda dig. Må Herren låta sitt ansikte lysa mot dig och visa dig nåd. Må Herren vända sitt ansikte till dig och ge dig sin fred” (4 Mos 6:24-26). Strålglansen från Guds ansikte är källa till liv och låter oss se verkligheten. Hans ansiktes ljus leder oss i livet. I Gamla testamentet finns en gestalt som är särskilt förknippad till “Guds ansikte”. Det är Mose, han som Gud väljer ut för att befria folket från slaveriet i Egypten, för att ge honom förbundets lag och leda honom till det förlovade landet. I Andra Mosebokens 33:e kapitel står det att Mose hade en nära och förtroelig relation till Gud: ” Herren talade till Mose ansikte mot ansikte, som en människa talar till en annan” (vers 11). Utifrån detta förtroende ber Mose Gud: “Låt mig få se din härlighet!” Guds svar är klart: “ Jag skall låta min höghet och prakt gå förbi dig, och jag skall ropa ut namnet Herren inför dig. ... ... Här bredvid mig finns en plats... du skall se mig på ryggen. Men mitt ansikte får ingen se” (vers 18-23). Å ena sidan samtalar de som en människa talar till en annan, å andra sidan är det omöjligt i detta liv att se Guds ansikte, som förblir fördolt, som man inte får se. Kyrkofäderna säger att dessa ord, “du skall se mig på ryggen”, betyder att man kan bara följa Kristus, och när man följer honom ser man Guds mysterium på ryggen. Man kan följa Gud och se honom på ryggen.

Men något helt nytt händer i och med Guds människoblivande. Sökandet efter Guds ansikte når en otänkbar framgång, för nu kan man se detta ansikte. Det är Jesu ansikte, han som är Guds son som blivit människa. I honom fullbordas den vandring av uppenbarelse som inleddes när Gud kallade Abraham. Jesus är denna uppenbarelses fullhet, för han är Guds son, han är på en gång ”hela uppenbarelsens förmedlare och fullhet” (Dei Verbum 2). I honom sammanfaller uppenbarelsens innehåll och uppenbararen. Jesus visar oss Guds ansikte och låter oss lära känna Guds namn. I sin översteprästerliga förbön under en sista måltiden säger han till Fadern: ”Jag har uppenbarat ditt namn för människorna... Jag har gjort ditt namn känt för dem” (jfr Joh 17:6,26). Uttrycket ”Guds namn” beskriver Gud som han som är närvarande mitt bland människorna. I den brinnande busken uppenbarade Gud sitt namn för Mose. Han gjorde så att han kunde åkallas. Så gav han ett påtagligt tecken på att han var nära mitt bland människorna. Allt detta finner sin fullbordan och fullhet i Jesus. Han inviger Guds nya sätt att vara närvarande i historien, för den som ser honom, ser Fadern, som han säger till Filippos (jfr Joh 14:9). Bernhard av Clairvaux säger att kristendomen är ”Guds Ords religion”, men inte ”ett skrivet och stumt ord, utan ett levande ord som blivit människa” (Hom. super missus est, IV, 11: PL 183, 86B). Kyrkofäderna och den medeltida traditionen använde ett särskilt uttryck om detta. Man sade att Jesus är Verbum abbreviatum (jfr Rom 9:28, som syftar på Jes 10:23), det förkortade ordet, Faderns korta, förkortade och innehållsrika ord, som har sagt oss allt om honom. I Jesus finns hela Ordet.

I Jesus finner också förmedlingen mellan Gud och människa sin fullhet. I Gamla testamentet finns en skara gestalter som haft denna funktion, särskilt Mose, befriaren, ledaren, förbundets ”förmedlare”, så som också Nya testamentet beskriver honom (jfr Gal 3:19; Apg 7:35; Joh 1:17). Jesus, som är sann Gud och sann människa, är inte bara en av förmedlarna mellan Gud och människan. Han är ”förmedlaren” av det nya och eviga förbundet (jfr Heb 8:6; 9:15; 12:24); “ Gud är en, och en är förmedlaren mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus”, säger Paulus Gesù» (1 Tim 2:5; jfr Gal 3:19-20). I honom ser vi och möter vi Fadern. I honom vi åkalla Gud med namnet ”Abbà, fader”. I honom får vi räddningen.

Längtan efter att lära känna Gud på riktigt, att se hans ansikte, den längtan finns i varje människa, också hos ateister. Kanske är vi inte medvetna om att ha denna längtan efter att helt enkelt se vem han är, vad han är, vem han är för oss. Men denna längtan förverkligas genom att man följer Kristus, så ser vi Gud på ryggen och så ser vi också Gud som en vän, hans ansikte i Kristi ansikte. Det viktiga är att vi inte bara följer Kristus när vi behöver hjälp och när vi finner en lucka bland våra vardagssysslor, utan att vi följer honom med hela vårt liv. Hela vår tillvaro måste riktas in mot mötet med Jesus Kristus, mot kärleken till honom. I vår tillvaro måste nästankärleken spela en viktig roll, den kärlek som i den korsfästes ljus låter oss känna igen Jesu ansikte i fattiga, svaga och lidande människor. Det är möjligt bara om Jesu sanna ansikte blivit familjärt genom att vi lyssnat till hans ord, genom att han talar i oss, genom att vi träder in i detta Ord så att vi verkligen möter honom, och naturligtvis i eukaristins mysterium. I Lukasevangeliet finns den betydelsefulla berättelsen om de bägge lärjungarna i Emmaus som känner igen Jesus när han bryter brödet. De hade förberetts genom att vandra med honom, genom samtalet som gjorde att deras hjärtan brann. Så ser de till sist Jesus. Också för oss är eukaristin den stora skola där vi lär oss att se Gus ansikte, vi träder in i en innerlig relation till honom. På samma gång lär vi oss att rikta blicken mot historiens slutliga stund, då han skall mätta oss med sitt ansiktes ljus. På jorden vandrar vi mot denna fullhet, i glädjefull väntan på att Guds rike verkligen skall komma.