Han har blivit människa

(09.01.2013) Lyssna här: Del 1 Del 2 Kära bröder och systrar,

Under jultiden stannar vi än en gång upp inför Guds stora mysterium: han har stigit ned från sin himmel för att träda in i vårt kött. I Jesus har Gud blivit mäniska som vi, och så har han öppnat vägen till sin himmel, till full gemenskap med honom.

Under jultiden har vi i våra kyrkor ofta hört talas om Guds ”människoblivande”, ”inkarnation”, för att uttrycka den verklighet vi firar på julen: Guds Son har blivit människa, så som vi bekänner i trosbekännelsen. Men vad betyder detta ord, som är så centralt för den kristna tron? Inkarnation kommer av latinets “incarnatio”. Den helige Ignatios av Antiochia, som levde på slutet av 100-talet, och framför allt den helige Ireneus, har använt detta uttryck när de reflekterat över prologen till Johannesevangeliet, och särskilt över uttrycket: “Ordet blev människa” (Joh1:14). Den grekiska texten använder ordet ”kött”, vilket i den hebreiska traditionen syftar på hela människan, men framför allt på hans förgänglighet och fattigdom. Det betyder att frälsningen, som Gud erbjuder genom att han blir kött i Jesus från Nasaret, rör vid människans konkreta verklighet, i vilken situation hon än befinner sig. Gud har antagit människans belägenhet för att hela den från allt det som skiljer den från honom, för att vi i hans enfödde son skall kunna kalla honom “Abbà, Fader” och verkligen vara Guds barn. Ireneus säger: ”Därför blev Ordet människa, och Guds Son blev människosonen: för att människan skulle träda in i gemenskap med Ordet och så bli Guds son” (Adversus haereses, 3,19,1: PG 7,939; jfr Katolska kyrkans katekes 460).

”Ordet blev människa” är en av de sanningar som vi är så vana vid att vi inte längre slås av storheten i den händelse den uttrycker. Under jultiden återkommer detta uttryck ofta i gudstjänsten, men ibland bryr man sig mer om utsidan, högtidens “färger”, och mindre om hjärtat i den stora kristna nyhet som vi firar. Den är något helt otänkbart, som bara Gud kunde göra, och där vi bara kan träda in genom tron. Ordet, Logos, som är hos Gud, Ordet som är Gud, världens skapare (jfr Joh 1:1), genom vilken allting är skapat (jfr 1:3), som har följt och följer människorna genom historien med sitt ljus (jfr 1:4-5; 1:9), blir en bland alla, tar sin boning mitt ibland oss, blir en av oss (jfr 1:14). Andra vatikankonciliet säger: ”Guds Son… arbetade med människohänder, tänkte med mänskliga tankar, handlade med en människas vilja, älskade med en människas hjärta. När han föddes av jungfru Maria blev han verkligen en av oss, lik oss i allt, utom i synden (Gaudium et spes, 22). Därför är det viktigt att på nytt förundras inför detta mysterium, att låta sig svepas in av storheten i denna händelse: Gud, den sanne Guden, alltings skapare, har vandrat längs våra vägar som människa och trätt in i människans tid för att ge oss del av sitt eget liv (jfr 1 Joh 1:1-4). Och det har han inte gjort med en härskares strålglans, när han underkastar sig världen med sin makt, utan med ett barns ödmjukhet.

Jag tänkte betona också en annan beståndsdel. På jul brukar man ge julklappar till sina närmaste. Ibland är det bara något konventionellt, men oftast uttrycker det omtanke, det är ett tecken på kärlek och uppskattning. I bönen över offergåvorna i julottans mässa ber kyrkan så här: ”Fader, ta emot våra gåvor i denna ljusets natt, och förvandla oss genom detta utbyte av gåvor till Kristus, din Son, som har upphöjt människan till sig i härligheten”. Tanken på gåvan finns alltså i liturgins centrum och påminner vårt samvete om den första julklappen. Under den heliga natten valde Gud att bli kött och att bli en gåva till människorna. Han gav sig själv för oss. Gud gjorde sin ende Son till en gåva för oss, han tog på sig vår mänsklighet för att ge oss sin gudomlighet. Detta är den stora gåvan. Också när vi ger är det inte viktigt hur dyra julklapparna är. Den som inte förmår ge av sig själv ger alltid för litet. Ja, ibland försöker man just att ersätta hjärtat och beredskapen att ge av sig själv med pengar och materiella saker. Inkarnationens mysterium visar att Gud inte gjorde så. Han gav ingen sak, han gav sig själv i sin enfödde son. Här finner vi förebilden för våra gåvor, för att våra relationer, särskilt de viktiga, skall ledas av kärlekens fria givande.

Jag tänkte fortsätta med en tredje reflektion. Inkarnationen, Gud som blir människa som vi, visar oss Guds kärleks oerhörda realism. Gud nöjer sig inte med ord. Vi kan rentav säga att han inte nöjer sig med att tala utan istället stiger in i vår histora och tar på sig vår möda och människolivets tyngd. Guds Son har blivit människa på riktigt, han har fötts av jungfru Maria vid en bestämd tidpunkt och på en bestämd plats, i Betlehem under kejsar Augustus styre, under ståthållaren Quirinus (jfr Luk 2:1-2). Han har vuxit upp i en familj, han har haft vänner, han har bildat en grupp lärjungar, han har fostrat apostlarna till att fortsätta hans uppdrag, han har avslutat sitt jordeliv på korset. Att Gud handlar så får oss att reflektera över vår tros realism, som inte bara får begränsas till känslorna utan måste träda in i vår konkreta tillvaro, den måste röra vid vårt vardagsliv och leda det också praktiskt. Gud nöjde sig inte med ord utan visade oss hur vi skall leva genom att dela vår erfarenhet utom i synden. Pius X:s katekes, som en del av oss fick studera när vi var små, svarar på frågan: ”Vad skall vi göra för att leva som Gud vill?”: ”För att leva som Gud vill måste vi tro på de sanningar han uppenbarat och lyda hans bud med nådens hjälp, som man får genom sakramenten och bön”. Tron har en grundläggande sida som inte bara gäller tanken och hjärtat utan hela vårt liv.

Jag tänkte avsluta med en sista beståndsdel. Evangelisten Johannes säger att Ordet, Logos, fanns från Gud från början, och att allt har blivit till genom Ordet, och att ingenting av det som finns har blivit till utan honom (jfr Joh 1:1-3). Evangelisten anspelar tydligt på skapelseberättelsen i de första kapitlen av Första Mosebok och läser den i ljuset från Kristus. Det är ett grundläggande kriterium för hur en kristen läser bibeln. Gamla och Nya testamentet skall alltid läsas tillsammans. Nya testamentet visar den djupaste innebörden också i Gamla testamentet. Samma Ord, som alltid har funnits hos Gud, som själv är Gud, och genom vilken och för vilken allt har skapats (jfr Kol 1:16-17), har blivit människa. Den evige och gränslöse Guden har stigit ned i människans begränsning, i sin skapelse, för att leda människan och hela skapelsen tillbaka till sig. Katolska kyrkans katekes säger: “Den första skapelsen finner sin mening och sin höjdpunkt i den nya skapelsen i Kristus, vars glans överglänser den första” (nr. 349). Kyrkofäderna liknade Jesus vid Adam och kallade honom rentav en “andre Adam” eller den slutgiltige Adam, den fulländade bilden av Gud. Med Guds Sons människoblivande sker en ny skapelse, som ger det fullständiga svaret på frågan: ”Vem är människan?” Endast i Jesus visar sig helt och fullt Guds plan för människan. Han är den slutgiltiga människan enligt Gud. Andra vatikankonciliet slår bestämt fast: “Det är bara i det människoblivna Ordets mysterium som människans mysterium finner sitt rätta ljus... Kristus, den nye Adam, visar helt och fullt människan för människan och avslöjar för henne hennes upphöjda kallelse” (Gaudium et spes, 22; jfr Katolska kyrkans katekes, 359). I barnet, Guds Son, som vi betraktar på julen, ser vi inte bara Guds sanna ansikte utan också människans sanna ansikte. Det är bara genom att öppna oss för hans nåd och varje dag försöka följa honom som vi kan förverkliga Guds plan för oss, för var och en av oss.

Kära vänner, så här års mediterar vi över människoblivandets stora och underbara rikedom, för att låta Herren upplysa oss och alltmer förvandla oss till en bild av sin Son som blivit människa för oss.