Han har antagit kött genom den Helige Ande

(02.01.2013) Lyssna här: Kära bröder och systrar,

Herrens födelse skiner än en gång med sitt ljus över de skuggor som ofta sveper in vår värld och vårt hjärta och bär på hopp och glädje. Varifrån kommer detta ljus? Från grottan i Betlehem, där herdarna fann “Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban” (Luk 2:16). Inför denna heliga familj uppstår en annan, djupare fråga: hur kan detta lilla och svaga barn ha kommit till världen med en så radikal nyhet att den ändrar världshistorien? Är det inte något mystiskt med hans ursprung som överskrider den där grottan?

Gång på gång återkommer så frågan om Jesu ursprung. Det är samma fråga som ståthållaren Pontius Pilatus ställer under rättegången: “Varifrån är du?” (Joh 19:9). Och ändå är hans ursprung klart. I Johannesevangeliet, när Herren säger: “Jag är brödet som har kommit ner från himlen”, protesterar judarna och säger: “”Är det inte Jesus, Josefs son? Vi känner ju hans far och mor. Hur kan han då säga att han har kommit ner från himlen?” (Joh 6:42). Och litet senare motsätter sig invånarna i Jerusalem med kraft Jesu anspråk på att vara Messias och hävdar att de vet mycket väl “varifrån den här mannen är… men när Messias kommer vet ingen varifrån han är” (Joh 7:27). Jesus själv påpekar hur otillräckligt deras anspråk är på att känna hans ursprung och ger så en ledtråd för att förstå varifrån han kommer: “Jag har inte kommit av mig själv; det finns förvisso en som har sänt mig, men honom känner inte ni” (Joh 7:28). Visst kommer Jesus från Nasaret och är född i Betlehem, men vad vet man om hans verkliga ursprung?

I de fyra evangelierna framträder ett tydligt svar på frågan ”varifrån” Jesus kommer. Hans sanna urpsrung är Fadern, Gud. Han kommer helt och hållet från Honom, men på ett annat sätt än alla profeter eller Guds utsända som föregått honom. Detta ursprung ur Guds mysterium som ingen känner” finns redan i berättelserna om Jesu barndom i Matteus- och Lukasevangelierna, som vi läser under jultiden. Ängeln Gabriel förkunnar: “Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son” (Luk 1:35). Vi upprepar dessa ord varje gång vi ber Credo, trosbekännelsen: “et incarnatus est de Spiritu Sancto, ex Maria Virgine”, “han har antagit kött genom den helige Ande av jungfru Maria”. När vi uttalar denna mening faller vi på knä, för skynket som dolde Gud öppnas, så att säga, och hans outgrundliga och otillgängliga mysterium berör oss. Gud blir Emmanuel, ”Gud med oss”. När vi lyssnar till de mässor som komponerats av kyrkomusikens stora mästare, jag tänker t ex på Mozarts kröningsmässa, lägger vi genast märke till att de stannar upp på ett särskilt sätt inför denna mening, som om de ville använda musikens universella språk för att beskriva det som ord inte kan uttrycka: Guds stora mysterium som antar kött, som blir människa.

Om vi ser närmare på uttrycket ”genom den helige Ande av jungfru Maria” finner vi att där finns fyra subjekt som handlar. Uttryckligen nämns den helige Ande och Maria, men det finns ett underförstått ”han”, Sonen, som har antagit kött i jungfruns sköte. I trosbekännelsen, Credo, definieras Jesus med olika tilltal: “Herre,... Kristus, Guds enfödde Son… Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud... av samma väsen som Fadern” (den nicensk-konstantinopolitanska trosbekännelsen). Så ser vi att ”han” pekar vidare på en annan person, Fadern. Det första subjektet i denna mening är alltså Fadern, som med Sonen och den helige Ande är den ende Guden.

Denna mening i trosbekännelsen handlar inte om Guds eviga väsen utan snarare om en handling där de tre gudomliga personerna deltar och som förverkligas ”ex Maria Virgine”, ”av jungfru Maria”. Utan henne skulle Guds inträde i historien inte ha nått sitt mål. Det skulle aldrig ha hänt som är mittpunkten i vår trosbekännelse: Gud är en Gud med oss. Så är Maria en del vi inte kan avstå från i vår tro på Gud som handlar, som träder in i historien. Hon ställer hela sig själv till förfogande, hon ”accepterar” att bli den plats där Gud bor.

Ibland kan vi erfara vår fattigdom och otillräcklighet i vår trosvandring och vårt liv i tron inför det vittnesbörd vi skall ge inför världen. Men Gud har valt en ödmjuk kvinna i en okänd by i en av romarrikets mest avlägsna provinser. Också mitt bland de största svårigheterna måste vi lita på Gud och förnya vår tro på att han är närvarande och handlar i vår historia liksom i Marias. Ingenting är omöjligt för Gud! Med honom vandrar vår tillvaro alltid på fast mark och är öppen för en framtid av bergfast hopp.

När vi i trosbekännelsen bekänner: ”genom den helige Ande har han antagit kött av jungfru Maria”, säger vi att den helige Ande, som Guds den högstes kraft, på ett hemlighetsfullt sätt har förverkligat Guds Sons befruktning i jungfru Maria. Evangelisten Lukas återger ärkeängeln Gabriels ord: “Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig” (1:35). Två syftningar är tydliga. Den första är till skapelseögonblicket. I början av Första Mosebok läser vi att “Guds Ande svävade över vattnet” (1:2). Det är Skaparanden, som har gett liv åt allt och åt människan. Det som sker i Maria genom samma Guds Andes verkan är en ny skapelse. Gud, som har kallat varat från intet, ger med inkarnationen mänskligheten en ny början. Kyrkofäderna talar ofta om Kristus som en ny Adam för att betona att en ny skapelse börjar med Guds Sons födelse ur jungfru Marias sköte. Detta får oss att reflektera över att tron också i oss kan bära på en så stark nyhet att vi föds för andra gången. Man börjar ju vara kristen genom dopet, som låter oss födas på nytt som Guds barn och låter oss ta del av Jesu sonrelation till Fadern. Och jag vill påpeka att dopet är något man tar emot. Vi ”blir döpta” – det är passivt – för ingen kan göra sig själv till Guds barn. Det är en gåva man får gratis. Paulus anspelar på detta adoptivbarnaskap i ett centralt stycke av Romarbrevet, där han skriver: “Alla som leds av ande från Gud är Guds söner. Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: ”Abba! Fader!” Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn” (8:14-16), inga slavar. Det är bara om vi öppnar oss för Guds handlande som Maria, bara om vi anförtror vårt liv åt Herren som åt en vän som vi litar på fullständigt, som allt förändras, vårt liv får en ny mening och ett nytt ansikte: ansiktet hos barnen till en Fader som älskar oss och aldrig överger oss.

Vi sade att här finns två beståndsdelar. Den första är Anden som svävar över vattnen, Skaparanden. Det finns också en annan beståndsdel i bebådelsen.

Ängeln säger till Maria: “den Högstes kraft skall vila över dig”. Det pekar på det heliga molnet som under ökenvandringen stanna över tältet med förbundsarken, som Israels folk bar med sig, och som visade på Guds närvaro (jfr 2 Mos 40:34-38). Maria är alltså det nya heliga tältet, den nya förbundsarken. Med hennes ”ja” till ärkeängelns ordfår Gud en boning i denna värld, Han som världsalltet inte kan rymma tar sin boning i en jungfrus sköte.

Så återvänder vi till den fråga vi utgick från om Jesu ursprung, som sammanfattas i Pilatus fråga: ”Varifrån är du?”. Som vi har sett är det tydligt, redan från början av evangelierna, vilket som är Jesu verkliga ursprung. Han är Faderns enfödde Son, han kommer från Gud. Vi står inför det stora och omskakande mysterium som vi firar under jultiden. Genom den helige Ande har Guds Son antagit kött i jungfru Maria. Detta är en förkunnelse som ekar ständigt ny, och som ger vårt hjärta hopp och glädje, för varje gång ger den oss vissheten att även om vi känner oss svaga, fattiga och oförmögna inför svårigheterna och inför det onda som finns i världen, verkar alltid Guds makt och förverkligar underverk just i svagheten. Hans nåd är vår styrka (jfr 2 Kor 12:9-10).