Maria ikon av trons lydnad

(19.12.2012) Lyssna här: Kära bröder och systrar,

Under adventstiden intar jungfru Maria en särskild plats. Hon är den som på ett unikt sätt har bidragit till att förverkliga Guds löften genom att i sin tro och sitt kött ta emot Jesus, Gud Son, i fullständig lydnad mot Guds vilja. Idag tänkte jag reflektera helt kort tillsammans med er över Marias tro utifrån bebådelsens stora mysterium.

”Chaîre kecharitomene, ho Kyrios meta sou”, ”Var hälsad, du högt benådade! Herren är med dig” (Luk 1:28). Enligt evangelisten Lukas talar ärkeängeln Gabriel till Maria med dessa ord. Ordet chaîre, “gläd dig”, var en vanlig hälsning i den grekisktalande världen, men får en mytcket djupare innebörd mot bakgrund av den bibliska traditionen. Samma ord förekommer fyra gånger i den grekiska versionen av Gamla testamentet och är alltid en hälsing av glädje för Messias ankomst (cfr Sef 3:14; Joel 2:21; Sak 9:9; Klag 4:21). Ängens hälsning till Maria är alltså en inbjudan till glädje, djup glädje. Den förkunnar slutet på sorgen som finns i världen inför begränsningen av livet, lidandet, döden, elakheten, det ondas mörker som tycks fördunkla Guds godhets ljus. Det är en hälsning som markerar början på evangeliet, den glada nyheten.

Men varför inbjudas Maria att glädja sig på detta sätt? Svaret finns i hälsningens andra del: “Herren är med dig”. Också här måste vi vända oss till Gamla testamentet för att förstå vad detta betyder. I Sefanjas bok finner vi detta uttryck: ”Jubla, dotter Sion, ... Herren, Israels konung, bor hos dig... Herren, din Gud, bor hos dig, hjälten och räddaren” (3:14-17). I dessa ord finns ett dubbelt löfte till Israel, till Sions dotter: Gud skall komma som räddare och skall ta sin boning mitt bland sitt folk, i Sions dotters sköte. I dialogen mellan ängeln och Maria förverkligas just detta löfte. Maria identifieras med folket som är Guds brud. Hon är verkligen Sions dotter. I henne uppfylls väntan på Guds slutgiltiga ankomst. I henne tar den levande Guden sin boning.

I ängelns hälsning kallas Maria “full av nåd”. På grekiska har ordet ”nåd”, charis, samma rot som ordet ”glädje”. Också detta uttryck bidrar till att förklara källan till Marias glädje. Glädjen kommer av nåden, av gemenskapen med Gud, av att ha ett så levande band till honom att hon är den heliga andens boning, helt formad av Guds gärning. Maria är den skapade varelsen som på ett unikt sätt har öppnat porten för sin skapare och lagt sig själv i hans händer utan begränsningar. Hon lever i sitt inre av och i relationen till Herren. Hon lyssnar uppmärksamt för att urskilja Guds tecken i sitt folks vandring. Hon är infogad i en historia av tro och hopp på Guds löften, som utgör vävnanden i hennes tillvaro. Och hon underkastar sig fritt det ord hon mottar, Guds vilja, i trons lydnad.

Evangelisten Lukas berättar Marias historia som en parallell till Abrahams. Som den store patriarken, alla troendes far, som svarade på Guds kall att lämna det land där han levde, sin trygghet, för att inleda vandringen mot ett okänt land som han besatt bara i Guds löfte, så anförtror sig Maria med fullt förtroende åt det ord som förkunnas henne av Guds budbärare, och blir så förebild och mor för alla troende.

Jag skulle vilja betona också en annan viktig sida. Att öppna själen för Gud och hans gärning i tron omfattar också mörkret. Relationen mellan människan och Gud utplånar inte avståndet mellan Skaparen och skapelsen. Den utplånar inte vad aposteln Paulus säger om Guds vishets djup: “ Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar” (Rom 11:33). Men den som Maria öppnar sig helt för Gud når fram till att acceptera Guds vilja, även om den är hemlighetsfull, även om den ofta inte är vad vi vill och tvärtom är ett svärd som genomborrar själen, som den gamle Symeon säger profetiskt till Maria när Jesus bärs fram i templet (jfr Luk 2:35). Abrahams trosvandring omfattar stunder av glädje över sonen Isaks födelse, men också stunder av mörker som när han måste gå upp på berget Moria för att utföra en paradoxal gest: Gud ber honom att offra den son han just gett honom. På berget befaller ängeln honom: “ Lyft inte din hand mot pojken, och gör honom inget ont. Nu vet jag att du fruktar Gud, nu när du inte har vägrat mig din ende son” (1 Mos 22:12); Abrahams fulla förtroende för Gud, som är trogen sina löften, sviktar inte ens när hans ord är hemlighetsfullt och svårt, nästan omöjligt att ta emot. Så är det för Maria. Hennes tro får uppleva bebådelsens glädje, men den går också genom mörkret i Sonens korsfästelse för att kunna nå fram till uppståndelsens ljus.

Det är inte annorlunda med trosvandringen för var och en av oss. Vi möter stunder av ljus, men vi möter också ögonblick då Gud tycks vara frånvarande. Hans tystnad tynger vårt hjärta och hans vilja motsvarar inte vår, det som vi skulle vilja. Men ju mer vi öppnar oss för Gud, tar emot trons gåva, lägger vår förtröstan i honom, som Abraham och Maria, desto mer gör han med sin närvaro så att vi kan leva varje situation i livet i hans trohets och kärleks frid och visshet. Men detta innebär att träda ut ur sig själv och ur de egna planerna, för att Guds Ord skall bli en lykta som leder våra tankar och gärningar.

Jag skulle vilja stanna upp en stund också inför en aspekt som framträder i Lukas berättelse om Jesu barndom. Maria och Josef tar med sonen till Jerusalem, till templet, för att viga honom åt Herren enligt Mose lag: ”varje förstfödd av mankön skall helgas åt Herren” (jfr Luk 2:22-24). Den heliga familjens gest får en än djupare innebörd om vi läser den i ljuset av vad evangeliet säger om den tolvårige Jesu vishet när han återfinns efter tre dagar i templet där han han diskuterade bland lärarna. Maria och Josef säger oroligt: “ Barn, hur kunde du göra så mot oss? Din far och jag har letat efter dig och varit mycket oroliga”, och Jesu hemlighetsfulla svar lyder: ” Varför skulle ni leta efter mig? Visste ni inte att jag måste vara hos min fader?” (Luk 2:48-49). I Faderns egendom, i Faderns hus, som en son är. Maria måste förnya den djupa tro med vilken hon sade ”ja” vid bebådelsen. Hon måste att acceptera att Jesu verklige Fader intar den främsta platsen. Hon måste låta den son hon fött vara fri att följa sitt uppdrag. Och Marias “ja” till Guds vilja i trons lydnad upprepas under hela hennes liv ända till den svåraste stunden vid korset.

Inför allt detta kan vi undra: hur kunde Maria leva under denna vandring vid Sonens sida med en så orubblig tro, också i mörkret, utan att förlora sitt fulla förtroende för vad Gud gjorde? Maria intar en grundläggande inställning inför allt det som sker henne i livet. Vid bebådelsen blir hon rädd när hon hör ängelns ord. Det är rädslan som människan upplever när hon berörs av Guds närhet. Men det är inte inställningen hos en människa som är rädd för vad Gud kan begära. Maria reflekterar och undrar över innebörden i denna hälsning (jfr Luk 1:29). Det grekiska ord som används i evangeliet för att beskriva denna reflexion, “dielogizeto”, går tillbaka på roten till ordet “dialog”. Det beyder att Maria träder in i en innerlig dialog med Guds Ord som förkunnats för henne. Hon betraktar det inte ytligt utan stannar upp inför det, låter det genomtränga sin tanke och sitt hjärta för att förstå vad Herren vill av henne, innebörden i denna hälsning. Ett annat tecken på Marias inre inställning inför Guds gärningar finner vi i Lukasevangeliet vid Jesu födelse, efter herdarnas tillbedjan. Evangeliet säger att Maria “tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det” (Luk 2:19); det grekiska ordet är symballon. Vi skulle kunna säga att hon “höll ihop”, “lade ihop” i sitt hjärta allt det som hände henne. Hon placerade varje beståndsdel, varje ord, varje händelse i sitt inre och jämförde det, bevarade det, och erkände att allt kom från Guds vilja. Maria stannar inte upp vid en ytlig förståelse av vad som händer i hennes liv. Hon förmår se på djupet och låter sig ifrågasättas av händelserna. Hon bearbetar dem, urskiljer dem, och förvärvar den förståelse som bara tron kan ge. Det är den djupa ödmjukheten i Marias tros lydnad, som tar emot i sitt inre också det hon inte förstår i vad Gud gör. Hon låter Gud öppna sin tanke och sitt hjärta. “ Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse” (Luk 1:45), utropar hennes släktig Elisabet. Det är just för hennes tro som alla släkten skall kalla henne salig.

Kära vänner, julens högtid som vi snart skall fira inbjuder oss att leva i samma ödmjuket och trons lydnad. Guds härlighet visar sig inte i en konungs triumf och makt. Den strålar inte i en berömd stad, ett ståtligt palats. Den tar sin boning i en jungfrus sköte, den visar sig i ett barns fattigdom. Guds allmakt verkar också i vårt liv med sanningens och kärlekens ofta tysta kraft. Tron säger oss att den försvarslösa makten hos detta barn till sist skall besegra dånet från världens makter.