Ett uppfordrande fredspris – en fredsprisbelönad union med kristna rötter

(10.12.2012) I den katolska tidskriften Signum nummer 7, 2012 har professor Klaus Misgeld skrivit artikeln: Ett uppfordrande fredspris – en fredsprisbelönad union med kristna rötter som vi presenterar delar ur här.

”Att den norska Nobelkommittén har tilldelat 2012 års fredspris till Europeiska unionen har väckt kritik. EU som fredsbevarande sammanslutning står inte högt i kurs, dess migrations- och flyktingpolitik kritiseras, och dess nuvarande ekonomiska och finansiella kris påstås visa att unionen inte lever upp till den nödvändiga solidariteten medlemsländerna emellan. Även om det europeiska enhetsverket skulle vara värt Nobels fredspris, kom detta alldeles för sent, menar många. Det borde ha getts under årtiondet efter Andra världskriget. Då var minnet av 1900-talets stora konflikter ännu färskt, bitterheten i tidigare ockuperade länder ännu påtaglig och grundarstaternas plan att förebygga framtida krig värd all uppmuntran.

Invändningarna må vara berättigade, men den norska Nobelkommittén ville just med tanke på den pågående krisen understryka EU:s viktiga roll och landvinningar, när det gäller fred, försoning, demokrati och mänskliga rättigheter. Eller, som Nobelkommitténs ordförande Thorbjørn Jagland uttryckte det, så har priset ”en viktig signaleffekt”. Och när kritiken siktar in sig på att fredspriset 2012 går till en organisation som mest tycks ägna sig åt ekonomi, så glömmer man den viktiga ursprungstanken. För att kunna bygga ett stabilt fundament för samarbetet och därmed för freden, behövdes en handfast politik. I början av 1950-talet handlade denna politik om att bilda en union som band samman kol- och stålindustrierna i Västeuropa, industrier som tidigare betraktats som pådrivare av upprustning och krigshets. Det var detta som kunde genomföras och därifrån kunde det europeiska enhetsverket utvecklas vidare, fortfarande med ekonomin som kitt.”

"Att man kan tala om EU:s kristna rötter kan väl knappast överraska med tanke på de stater som grundade unionen, ”de sex”: Belgien, Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland, Italien, Luxemburg och Nederländerna: deras historia, deras dåvarande befolkningssammansättning och det faktum att det i flera av dessa länder var kristdemokrater som hörde till de dominerande ”statsbärande” partierna. Därifrån är det dock långt till att i Europafördraget nu skriva in en hänvisning till Europas kristna arv. Lämpligheten av en sådan formulering i en europeisk konstitution kan verkligen diskuteras. Ofta påminner man i detta sammanhang om att några av Europaentusiasterna var mycket konservativa, med greven Richard Nikolaus Coudenhove-Kalergi (1894–1972), grundaren av Paneuropaunionen (1924), som ofta anfört exempel. Grevens sedan förkastade förslag till flagga för Paneuropaunionen var ett kors i en av stjärnor omgiven ring. Någon större betydelse för utvecklingen fick han inte. Tankegångar som liknande dem som Dag Hammarskjöld formulerade i en artikel i Svensk tidskrift (1951) om det gemensamma europeiska arvet som byggde på ”idealen Jerusalem, Rom och Aten” hör också mest högtidstalen till.”

”... invändningen mot ”det katolska” i det tidiga EEC/EG-projektet var begriplig, med tanke på en del tidiga ”katolska” uttalanden mot sekularisering och för en ”europeisk moral”. Dessutom var ju befolkningsmajoriteten i EEC/EG:s ”lilla Europa” fram till 1972 katolsk. Och, om man så vill, har den katolska socialläran och inte minst subsidiaritetsprincipen via ”grundarfäderna” varit en viktig byggsten. Samtidigt är det också viktigt att notera att den katolska kyrkan i regel ser positivt på internationella sammanslutningar, just eftersom de bör kunna främja fred och samverkan.”...”När nu Nobels fredspris har tilldelats det europeiska enhetsbygget, kan det alltså vara skäl att återigen påminna om att kristna européer har all anledning att engagera sig för detta.”

Klaus Misgeld; professor; historiker tidigare verksam vid Södertörns högskola och Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm