Trons år. Vägarna till kunskap om Gud

(21.11.2012) Lyssna här: Kära bröder och systrar,

Förra onsdagen reflekterade vi över den längtan efter Gud som människor bär på i sitt djup. Idag tänkte jag fortsätta med att meditera tillsammans med er över några vägar som leder till att man lär känna Gud. Men jag vill påminna om att det är alltid är Gud som tar initiativet innan människan gör det. Också på vägen till Gud är det han som lyser upp vår väg, orienterar och leder oss, och som hela tiden respekterar vår frihet. Och det är han som låter oss komma honom nära. Han uppenbarar sig och ger oss sin nåd för att vi skall kunna ta emot denna uppenbarelse i tro. Vi får inte glömma Augustinus insikt: det är inte vi som besitter sanningen efter att ha sökt den, det är sanningen som söker oss och som besitter oss.

Men det finns vägar som kan öppna människans hjärta för att lära känna Gud. Det finns tecken som leder till Gud. Visst riskerar vi ofta att bländas av mondänt glitter som gör det svårare för oss att gå dessa vägar eller att läsa dessa tecken. Men Gud tröttnar inte på att söka oss. Han är trogen människan som han har skapat och befriat. Han stannar nära vårt liv för han älskar oss. Detta är en visshet som skall vara med oss varje dag, även om vitt spridda tänkesätt gör det allt svårare för kyrkan och de kristna att förmedla evangeliets glädje för hela skapelsen och att leda alla till mötet med Jesus, världens ende frälsare. Men detta är vårt uppdrag, det är kyrkans uppdrag. Varje troende måste utföra det med glädje och känna det som sitt uppdrag, i en tillvaro som verkligen livas av tron, präglas av kärleken, av att man tjänar Gud och andra, i en tillvaro som förmår sprida hopp. Detta uppdrag strålar särskilt i heligheten, som vi alla är kallade till.

Vi vet att det idag finns många svårigheter och prövningar för tron, som ofta blir missförstådd, ifrågasatt och avvisad. Aposteln Petrus sade till sin tids kristna: ”Var alltid beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp” (1 Pet 3:15). I det förflutna i västerlandet menade man att samhället var kristet, och tron var den miljö där man rörde sig. För de flesta var Gud något man refererade till och bejakade i vardagslivet. Det var snarare den som inte trodde som var tvungen att förklara varför. I vår värld har situationen förändrats. Allt oftare är det den troende som måste vara beredd att ge besked om sin tro. Den salige Johannes Paulus II betonade i sin encyklika Fides et ratio att tron prövas också i vår tid, som genomfars av subtila och förrädiska former av teoretisk och praktisk ateism (jfr Fides et ratio 46-47). Ända sedan Upplysningstiden har religionskritiken blivit allt intensivare. Historien har också präglats av ateistiska system, där Gud betraktades som en projektion av människans tanke, en illusion och en produkt av ett samhälle som förfalskats av alienation. Det förra århundradet fick uppleva en kraftfull sekularisering som strävade efter människans fullständiga självständighet. Människan betraktades som verklighetens mått och skapare, men utarmades av att inte längre vara skapt “till Guds avbild”. I vår tid förekommer ett fenomen som är särskilt farligt för tron. Det finns en form av ateism som man kan kalla ”praktisk”, som inte förnekar trossanningarna eller de religiösa riterna, utan helt enkelt menar att de är betydelselösa för vardagen, avskilda från livet, meningslösa. Ofta tror man då på Gud på ett ytligt sätt men lever ”som om Gud inte fanns” (etsi Deus non daretur). Men i sista hand blir detta sätt att leva ännu mer destruktivt, för det leder till likgiltighet för tron och för hela frågan om Gud.

Men utan Gud reduceras människan till en enda dimension, den horisontella. Detta är en av de grundläggande orsakerna till de totalitära system som fick så tragiska följder under det senaste århundradet och till den värdekris vi ser i vår tid. Tar man bort referensen till Gud fördunklas också den etiska horisonten och lämnar plats för relativism och en tvetydig syn på verkligheten, som inte befriar människan utan tvärtom binder henne vid avgudar. De prövningar som Jesus utsattes för i öknen före sitt offentliga uppdrag är en bra bild av dessa “avgudar” som fascinerar människan när hon inte överskrider sig själv. Om Gud förlorar sin centrala plats förlorar också människan sin rätta plats och finner inte längre sin plats i skapelsen och i relationen till andra. Ännu gäller vad forntidens visdom berättade i myten om Prometheus: människan tror att hon själv kan bli ”gud” och herre över livet och döden.

I det här läget är kyrkan trogen det uppdrag den fått av Kristus och upphör aldrig att förkunna sanningen om människan och hennes öde. Andra vatikankonciliet sammanfattar det så här: “Det mest upphöjda skälet till människans värdighet är att hon är kallad till gemenskap med Gud. Redan när hon föds är människan inbjuden till en dialog med Gud. Hon finns bara för att hon skapats av Guds kärlek, bevaras av honom av kärlek, och kan bara leva i fullhet och sanning om hon fritt erkänner sin skapare och anförtror sig åt honom” (konstitutionen Gaudium et spes om kyrkan i världen av idag, 19).

Vilka svar skall då tron ge åt ateismen, skepticismen och likgiltigheten inför den vertikala dimensionen, för att vår tids människa skall kunna fortsätta fråga sig om Gud finns och gå de vägar som leder till honom? Jag skulle vilja nämna några vägar, som kommer både av den naturliga reflexionen och av trons kraft. Man kan sammanfatta dem i tre ord: världen, männskan, tron.

För det första: världen. Augustinus sökte länge efter Sanningen och greps av Sanningen, och har skrivit ett särskilt vackert stycke där han säger: ”Fråga jordens, havet och luftens skönhet. Fråga himlens skönhet… fråga hela verkligheten. Allt skall svara dig: betrakta oss och se hur vackra vi är. Deras skönhet är som en lovsång. Men vem har gjort dessa sköna men förgängliga skapelser, om inte en som är oförgänglig skönhet?” (Sermo 241, 2: PL 38, 1134). Jag tror att vi måste hjälpa vår tids människa att betrakta skapelsen, dess skönhet och struktur. Världen är inte en formlös röra. Ju mer vi lär känna den och upptäcker dess underbara mekanismer, desto mer ser vi en plan, att det finns en skapande intelligens. Albert Eisten sade att i naturlagarna “uppenbaras ett så upphöjt förnuft att all människans rationella tanke och ordning blir en betydelselös reflex i jämförelse”. Att betrakta skapelsen med uppmärksam blick är alltså en första väg som leder till att man upptäcker Gud.

För det andra: människan. Samme Augustinus säger i ett berömt citat att Gud finns längre in i mig än jag själv (jfr Bekännelser 3,6,11). Därför formulerar han följande uppmaning: ”Gå inte ut ur dig själv, gå in i dig själv. I den inre människan bor sanningen” (Om den sanna religionen 39,72). Detta är en annan aspekt som vi riskerar att tappa bort i den högljudda och splittrade värld vi lever i: förmågan att stanna upp och blicka ner i vårt eget djup och läsa den törst efter oändlighet som vi bär på, som tvingar oss att gå vidare, och som längtar efter Någon som kan släcka törsten. Katolska kyrkans katekes säger: “Med sin öppenhet för sanning och skönhet, sitt sinne för det som är moraliskt gott, med sin frihet och sitt samvete ställer sig människan själv frågor om Guds existens” (nr 33).

För det tredje: tron. Framför allt i vår tid får vi inte glömma att en väg som leder till att man lär känna och möter Gud är trons liv. Den som tror är förenad med Gud och öppen för hans nåd och för kärlekens kraft. Så vittnar den troendes tillvaro inte om honom själv utan om den uppståndne. Hans tro är inte rädd för att visa sig i vardagen. Den är öppen för dialog som uttrycker djup vänskap för varje människas vandring. Den förmår tända hoppets ljus inför behovet av befrielse, lycka och framtid. Tron är nämligen ett möte med Gud som talar och verkar i historien och som omvänder vår vardag, förvandlar vår mentalitet, våra värderingar, beslut och konkreta handligar. Tron är ingen illusion, verklighetsflykt eller sentimentalism. Den omfattar hela livet och är att man förkunnar evangeliet, den glada nyheten som förmår befria hela människan. En kristen människa eller gemenskap som verkar i trohet mot Guds plan, han som älskade oss först, är en kungsväg för dem som lever i likgiltighet eller tvivel om Gud finns eller vad han gör. Men då måste var och en vara öppen om sin tro och rena sitt liv för att det skall bli Kristuslikt. Idag har många en begränsad bild av den kristna tron. De identifierar den med ett system av trossatser och världen och inte med sanningen om en Gud som har uppenbarat sig i historien och som vill tala med människan på tu man hand i en kärleksrelation. Grunden för varje kristen lära och värdering är mötet mellan människa och Gud i Kristus Jesus. Kristendomen är inte så mycket en moral eller etik som en kärlekshändelse. Den är att ta emot Jesus själv. Därför måste kristna människor och gemenskaper framför betrakta Kristus, den sanna vägen som leder till Gud, och göra så att andra betraktar honom.