Syrien: trappistnunnor "Vårt förtroende för människan är starkare än alla rysligheter”

(26.10.2012) I det syriska inbördeskrigets kaos, där det vanligaste ljudet sedan månader tillbaka är det som kommer från bomberna eller skriken från de som lider, existerar det fortfarande platser dit hatet som råder överallt i landet inte har kommit. En av dessa platser är trappistnunnornas kloster i Azeir, en liten maronitisk by som ligger mellan städerna Tartous och Homs. Här lever fem italienska nunnor som har valt att stanna i landet trots den svåra situationen.

I breven som nunnorna skrivit under dessa månader och publicerat på klostrets hemsida berättar de om krigets dramer och lidandet för befolkningen i de närliggande byarna. De ser klostret såsom ett konkret tecken på hopp, för, säger de, en plats där Gud är tillbedd är en välsignelse för alla. ”Människorna bland vilka vi lever får tröst och uppmuntran. Även i vår lilla by har många dödats, både civila och ungdomar som utför militärtjänst”, säger nunnorna.

I varje brev uppmanar trappistnunnorna alla kristna att be för den syriska befolkningen. De säger att folket önskar rättvisa, frihet och demokrati, men vill även kunna arbeta, gå ut med sin familj. Under krigsmånaderna har även muslimerna kommit till klostret, inte endast för att be om livsförnödenheter utan även för att söka stöd och uppmuntran. ”En del ungdomar har börjat att vända sig till oss, de behöver någon som hjälper dem att tänka, växa och reflektera”, säger nunnorna. Och de svarar med sitt liv, som utgörs av bön och små handlingar, såsom att sköta köksträdgården och odlingarna som under tiden ger frukter av varje slag. Nunnornas enkla vittnesbörd hjälper befolkningen att hysa hopp, att inte ge vika för hatet, genom att påminna dem om traditionerna i detta land, där kristna och muslimer i sekler har levt i frid tillsammans.

”Vårt förtroende för människan kommer av det kristna hoppet och är starkare än alla rysligheter”, säger nunnorna. ”De kristna är kallade till att vittna om detta i världen. Vi har blivit kallade till Syrien, nu! Varför skulle vi lämna landet?”.