(15.10.2012) Lyssna här: I dagarna har Påven
utnämnt Hildegard av Bingen till Kyrkolärare. Detta helgon som känns så modernt levde
i själva verket på Medeltiden. Hon levde mellan 1098 och 1179 i Tyskland. Den salige
Johannes Paulus II kallade henne ” Sitt folks och sin tids ljus ”och påven Benedictus
XVI skriver om Hildegard: ”trots avstånd i tid och kultur är hennes tankar för evigt
aktuella. I den heliga Hildegard av Bingen finner vi en extraordinär harmoni mellan
läran och vardagslivet.” Påven skriver vidare: ” Hennes artistiska och vetenskapliga
arbeten är samlade i hennes sångsamling Symphonia armoniae caelestium revelationum”.
Benedictus XVI skriver om Hildegard: ”Texterna skrev hon själv och ibland
kommer ord utan betydelse i språket men som lät som det tyska språket. Hennes språk
är poetiskt uttrycksfullt med stark symbolik och intuition. Hon ställer sig själv
och oss den fundamentala frågan, om det är möjligt att lära känna Gud. Och hon svarar
helt positivt, att man genom tron som genom en dörr kan börja lära känna Gud. Men
Gud förblir ändå ett mysterium. Hon säger att Gud talar och människan är kallad att
lyssna. Detta uttrycker Hildegard särskilt i den liturgiska musiken. Ljudet av Guds
ord gör alla delaktiga. Hela det mänskliga livet kan tolkas som en symfoni med harmoniska
klanger blandade med dissonanser. I denna symfoni låter Gud oss lyssna till barmhärtighet.”
Hildegards
uttrycksmedel var oändliga och hennes verk omfattar religion, etik, filosofi, mystik,
medicin, kosmologi samt lyrik och musik. När vi nu talar om hennes musik är det särskilt
viktigt att se bredden av hennes kunskap och att alltsammans sammanfaller i en slags
helhet. Hildegards musik är en del i hennes helhetssyn. I hela sitt liv hade hon visioner
genom Gud och hon menade att alla människor är gudomliga, att varje människa har ett
gudomligt ljus inom sig och att människan är som speglar som reflekterar ljuset i
sin omgivning. I musiken hör vi öppna klanger som samlar sig till dissonanser. I dessa
och även i dynamiken finns en slags sund framåtanda. Den typiska medeltidsmusiken
tenderar att kännas meditativ och stillsam och även mystisk. Men Hildegard gör oanade
vändningar i melodierna och klangerna. som blir allt annat än mystiska och inåtvända.
Man känner då av hennes sunda och närvarande karaktär.
Hildegard har skrivit
”Jag komponerade och sjöng för att prisa Gud och helgonen även om jag inte hade studerat
vare sig notskrift eller sång.” Men medsystrar i det Benediktinkloster där hon verkade,
kunde skriva ned Hildegards musik som sedan framfördes av dem själva. Musiken svingar
sig i ett stort omfång i dramatiska snabba partier och kontemplation i stillsamma
partier med ett mindre omfång. Hildegards musik är verkligen inte monoton. Genom musiken
känner man av hennes starka personlighet och andlighet.
Kardinal Lehmann skriver
om Hildegards musik: ”Hildegards kunskap och uttrycksförmåga gör henne gåtfull. Hon
använder ofta ordet symfoni. Varje element har ett eget ljud och ljudet kommer genom
oss från Gud. Alla dessa ljud blandar sig i en harmonisk harp- och citrakonsert. Denna
konsert omfamnar hela världen alltifrån den enkla vardagen till det oändliga universum,
med människan som centrum, som är hjärtat av världen. Det är kanske i denna vida världsbild,
som springer ur frälsningen som kroppen blir rent ljus och musik och hela kosmos blir
toner och harmonier.”