Hildegard av Bingens musik

(15.10.2012) Lyssna här: I dagarna har Påven utnämnt Hildegard av Bingen till Kyrkolärare. Detta helgon som känns så modernt levde i själva verket på Medeltiden. Hon levde mellan 1098 och 1179 i Tyskland. Den salige Johannes Paulus II kallade henne ” Sitt folks och sin tids ljus ”och påven Benedictus XVI skriver om Hildegard: ”trots avstånd i tid och kultur är hennes tankar för evigt aktuella. I den heliga Hildegard av Bingen finner vi en extraordinär harmoni mellan läran och vardagslivet.” Påven skriver vidare: ” Hennes artistiska och vetenskapliga arbeten är samlade i hennes sångsamling Symphonia armoniae caelestium revelationum”.

Benedictus XVI skriver om Hildegard: ”Texterna skrev hon själv och ibland kommer ord utan betydelse i språket men som lät som det tyska språket. Hennes språk är poetiskt uttrycksfullt med stark symbolik och intuition. Hon ställer sig själv och oss den fundamentala frågan, om det är möjligt att lära känna Gud. Och hon svarar helt positivt, att man genom tron som genom en dörr kan börja lära känna Gud. Men Gud förblir ändå ett mysterium. Hon säger att Gud talar och människan är kallad att lyssna. Detta uttrycker Hildegard särskilt i den liturgiska musiken. Ljudet av Guds ord gör alla delaktiga. Hela det mänskliga livet kan tolkas som en symfoni med harmoniska klanger blandade med dissonanser. I denna symfoni låter Gud oss lyssna till barmhärtighet.”

Hildegards uttrycksmedel var oändliga och hennes verk omfattar religion, etik, filosofi, mystik, medicin, kosmologi samt lyrik och musik. När vi nu talar om hennes musik är det särskilt viktigt att se bredden av hennes kunskap och att alltsammans sammanfaller i en slags helhet. Hildegards musik är en del i hennes helhetssyn. I hela sitt liv hade hon visioner genom Gud och hon menade att alla människor är gudomliga, att varje människa har ett gudomligt ljus inom sig och att människan är som speglar som reflekterar ljuset i sin omgivning. I musiken hör vi öppna klanger som samlar sig till dissonanser. I dessa och även i dynamiken finns en slags sund framåtanda. Den typiska medeltidsmusiken tenderar att kännas meditativ och stillsam och även mystisk. Men Hildegard gör oanade vändningar i melodierna och klangerna. som blir allt annat än mystiska och inåtvända. Man känner då av hennes sunda och närvarande karaktär.

Hildegard har skrivit ”Jag komponerade och sjöng för att prisa Gud och helgonen även om jag inte hade studerat vare sig notskrift eller sång.” Men medsystrar i det Benediktinkloster där hon verkade, kunde skriva ned Hildegards musik som sedan framfördes av dem själva.
Musiken svingar sig i ett stort omfång i dramatiska snabba partier och kontemplation i stillsamma partier med ett mindre omfång. Hildegards musik är verkligen inte monoton. Genom musiken känner man av hennes starka personlighet och andlighet.

Kardinal Lehmann skriver om Hildegards musik: ”Hildegards kunskap och uttrycksförmåga gör henne gåtfull. Hon använder ofta ordet symfoni. Varje element har ett eget ljud och ljudet kommer genom oss från Gud. Alla dessa ljud blandar sig i en harmonisk harp- och citrakonsert. Denna konsert omfamnar hela världen alltifrån den enkla vardagen till det oändliga universum, med människan som centrum, som är hjärtat av världen. Det är kanske i denna vida världsbild, som springer ur frälsningen som kroppen blir rent ljus och musik och hela kosmos blir toner och harmonier.”

(Katarina Agorelius)