"När vår tro brinner av kärlek, kan vi evangelisera" Påvens ord till synodsfäderna

(09.10.2012) Varje dag beger sig påven till den aula i Vatikanen där biskopssynoden om Ny Evangelisation pågår - varje morgon och varje eftermiddag, under hela synoden, för att be med synodsfäderna. På måndagen höll han det första anförandet, som inledning. Påven läste inte ett tal utan talade fritt och spontant ur hjärtat om vad det är att evangelisera. Vi återger här de viktigaste punkterna:

Man evangeliserar om man i hjärtat är medveten om att det är Gud som agerar i kyrkan och om man har en brinnande iver att kommunicera Kristus till världen. Detta var det centrala budskapet påven ville ge synodsfäderna vid arbetets början.

”Den stora frågan är alltid densamma, i många hjärtan. Den fanns där innan natten i Betlehem då ett barn förändrade historien, och den finns ännu idag efter att evangeliet har förkunnats under 2000 år, mitt ibland förföljelse och likgiltighet. Vem är Gud? Vad har han med mänskligheten att göra?

Benedictus XVI berör synodens kärna, när han rakt in i synodsaulan förde de som i världen fortfarande lyfter blicken till himlen och fortsätter att fråga sig:

"Bakom tystnaden i universum, bakom historiens moln - finns det en Gud eller inte? Och om det finns en Gud, känner han oss, har han med oss att göra? Är denne Gud god och har det goda kraft att agera i världen eller inte? Dessa frågor är relevanta idag liksom de var då. Många undrar: Är Gud en hypotes eller inte? Är han verklig eller inte? Varför gör han sig inte till känna?”

”"Evangelium" – fortsatte påven - betyder att Gud har brutit sin tystnad: Gud har talat, Gud finns (...) Gud känner oss, Gud älskar oss, han har trätt in i historien. Jesus är hans Ord, Gud med oss, Gud som visar oss att han älskar oss, som lider med oss fram till sin död och uppståndelse."

”Detta är kyrkans svar på de stora frågorna.” Tydligt och klart ledde påven synodsfäderna till synodens avgörande fråga, när han sa: "Gud har talat, han har brutit den stora tystnaden, han har visat sig. Men hur ska vi förmedla detta till dagens människa? Med hjälp av dagens psaltarpsalm gav påven tre steg: Det första steget är bönen. Apostlarna grundade inte kyrkan genom att "utarbeta en konstitution", utan genom att samlas i bön vid pingsten:

"Vi kan inte skapa kyrkan, vi kan bara göra honom som skapade den känd. Kyrkan bygger inte på vad vi gör men på att vi låter Gud agera och tala. Vårt handlande är otillräckligt utan Gud. Bara Gud kan vittna om att det är han som talar och har talat."

Det är inte en formalitet att synoden inleds med en bön, det är för att vi är medvetna om att "initiativet" alltid är Guds, vi kan bara be om att kyrkan samarbetar med honom.

Vidare ur detta det andra steget, som på latin heter confessio. Att bekänna, att offentligt bekänna sin tro. Denna trosbekännelse är mer än att bekänna sin tro på Kristus. Det är den modiga bekännelsen inför en domstol, "inför världens ögon", medvetna om vad det kan kosta, förklarade påven:

"Ordet "bekännelse", som på det kristna språket latin ersatt ordet "profession", har i sig ett inslag av martyrskap, att vittna om sin tro inför fiender. Detta garanterar trovärdigheten. En "bekännelse" är inte något som man även kan utesluta. "Bekännelse" innebär att man är beredd att ge sitt liv, att acceptera passionen."

Slutligen behöver "bekännelsen" en klädnad som synliggör den. Och här det tredje steget: "Caritas" – kärleken. Den är den största kraften som måste brinna i den kristnes hjärta, lågan med vilken den kristne brinnande sprider evangeliet omkring sig.

”Den kristne får inte vara ljum. Tron måste bli en kärlekslåga i oss, som verkligen sätter vår existens i brand, som blir existensens passion, och så sprider sig till vår nästa. Detta är kärnan i evangelisationen.”