Den liturgiska bönen i relation till Gud

(06.10.2012) Lyssna här: Kära bröder och systrar,

I den senaste katekesen började jag tala om en av de viktigaste källorna till den kristna bönen: den heliga liturgin. Katolska kyrkans katekes säger att den är “att delta i Kristi bön, som riktas till Fadern i den helige Ande. I denna bön finner all kristen bön sin källa och sitt mål” (n. 1073). Idag skulle jag vilja att vi ställer oss frågan: lämnar jag tillräckligt med plats för bönen i mitt liv? Och framför allt: vilken plats har den liturgiska bönen i min relation till Gud, särskilt den heliga mässan, som deltagande i den gemensamma bönen från Kristi kropp som är kyrkan?

När vi svarar på denna fråga bör vi först och främst komma ihåg att bön är Guds barns levande relation till deras oändligt gode fader, med hans son Jesus Kristus och med den heliga anden (jfr ibid., 2565). Bönelivet består i att ha vanan att vara i Guds närvaro och att vara medveten om det, att leva i relationen till Gud som man lever i vårt livs vanliga relationer, med våra familjemedlemmar och bästa vänner. Ja, relationen till Gud ger ljus åt alla våra andra relationer. Denna livsgemenskap med den enige och treenige Gud är möjlig, för genom dopet har vi fogats in i Kristus. Vi har börjat vara ett enda med honom (jfr Rom 6:5).

Det är faktiskt bara i Kristus som vi kan föra en dialog med Gud fadern som barn. Annars är det inte möjligt. Men i gemenskap med sonen kan också vi säga som han sade: “Abbà”. I gemenskap med Kristus kan vi lära känna Gud som en verklig fader (jfr Matt 11:27). Därför består den kristna i att man ständigt och på ett ständigt nytt sätt ser på Kristus, talar med honom, tiger med honom, lyssnar till honom, handlar och lider med honom. En kristen återupptäcker sin sanna identitet i Kristus, “den förstfödde i hela skapelsen”, honom i vilken allting hålls samman (jfr Kol 1:15ff). När jag identifierar mig med honom, när jag är ett med honom, återupptäcker jag min personliga identitet: att jag verkligen är ett barn som ser till Gud som till en kärleksfull fader.

Men låt oss inte glömma bort att det är i kyrkan som vi upptäcker och lär känna Kristus som en levande person. Kyrkan är ”hans kropp”. Denna kroppslighet kan man tolka utifrån vad bibeln säger om mannen och kvinnan: de skall bli ett kött (jfr 1 Mos 2:24; Ef 5:30ff.; 1 Kor 6:16f). Det oupplösliga bandet mellan Kristus och kyrkan genom kärlekens enande kraft utplånar inte ”duet” och ”jaget” utan upphöjer dem till deras djupaste enhet. Att finna sin identitet i Kristus betyder att man når fram till en gemenskap med honom, som inte utplånar mig, utan upphöjer mig till den högsta värdigheten som Guds barn i Kristus: “kärlekshistorien mellan Gud och människan består i att denna viljans gemenskap växer till en gemenskap av tanke och känsla. Så sammanfaller vår vilja och Guds vilja allt mer” (encyklikan Deus caritas est, 17). Att be innebär att man höjer sig till Guds nivå genom att vårt väsen gradvis förvandlas.

Genom att delta i liturgin gör vi vår moder kyrkans språk till vårt. Vi lär oss att tala i kyrkan och genom kyrkan. Naturligtvis sker detta stegvis. Jag måste sjunka in mer och mer i kyrkans ord med min bön, med mitt liv, med mitt lidande, med min glädje, med min tanke. Det är en vandring som förvandlar oss.

Jag tror att dessa funderingar hjälper oss att svara på frågan vi utgick från: hur kan jag lära mig att be, hur kan jag växa i bönen? När vi ser på den förebild som Jesus har lärt oss, bönen Fader vår, ser vi att det första ordet är ”Fader” och det andra är ”vår”. Svaret är tydligt: jag kan lära mig att be, jag kan ge näring åt min bön, genom att tala till Gud som till en far och genom att be tillsammans med andra, genom att be med kyrkan, genom att ta emot gåvan av kyrkans ord som stegvis blir familjära och rika på innebörd. Dialogen som Gud upprättar med var och en av oss, och vi med honom, omfattar i bönen alltid ordet ”med”: man kan inte be till Gud på ett individualistiskt sätt. Vi talar inte som enskilda i den liturgiska bönen och särskilt i eukaristin, och i varje bön, när vi har fostrats av liturgin. Vi träder in i ett ”vi” som utgörs av den bedjande kyrkan. Och vi måste förvandla vårt ”jag” genom att träda in i detta ”vi”.

Jag skulle vilja nämna också en annan viktig aspekt. I Katolska kyrkans katekes kan vi läsa: “ I det Nya förbundets liturgi är varje liturgisk handling – särskilt firandet av eukaristin och sakramenten – ett möte mellan Kristus och kyrkan” (n. 1097); det är alltså den “totale Kristus”, hela gemenskapen, Kristi kropp som firar tillsammans med sitt huvud. Därför är liturgin inte en fråga om att gemenskapen visar upp sig Den innebär att man träder ut ur att bara-vara-sig-själv, att vara instängd i sig själv, och träder in i den stora festmåltiden, den stora och levande gemenskap där Gud själv när oss. Liturgin är alltid universell, och detta universella måste alltid tränga in på nytt i allas medvetande. Den kristna liturgin är gudstjänsten i det universella tempel som utgörs av den uppståndne Kristus, som sträckte ut sina armar på korset för att dra till sig alla i Guds eviga kärleks omfamning. Den är den öppna himlens gudstjänst. Den är aldrig bara en händelse som rör en enstaka gemenskap på en plats och vid en tidpunkt. Det är viktigt att varje kristen verkligen känner sig infogad i detta universella ”vi”, som ger en grund och en tillflykt till ”jaget” i Kristi kropp som är kyrkan.

Här måste vi förstå och acceptera logiken i Guds människoblivande, Han har kommit oss nära och blivit närvarande genom att träda in i historien och i människonaturen och bli en av oss. Och denna närvaro fortsätter i kyrkan, i hans kropp. Därför är litrugin inte minnet av förflutna händelser. Den är Kristi påskmysteriums levande närvaro, som överskrider och förenar tider och platser. Om firandet inte har Kristus som mittpunkt blir det ingen kristen liturgi, som helt beror av Herren och bärs upp av hans skapande närvaro. Gud handlar genom Kristus, och vi kan bara handla genom honom och i honom. Varje dag måste övertygelsen växa i oss att det inte är vi eller jag som ”gör” i liturgin. I liturgin är det Gud som gör i oss och med oss i liturgin.

Det är alltså inte bara den enskilde prästen eller troende eller gruppen som firar liturgin. Den är i första hand Gud som handlar genom kyrkan, som har sin historia, sin rika tradition och sin kreativitet. Liturgin är i grunden universell och öppen, och det är ett av skälen till att den inte kan hittas på eller ändras av enskilda gemenskaper eller experter. Den måste vara trogen den universella kyrkans former.

Också i den allra minsta gemenskapens liturgi är alltid hela kyrkan närvarande. Därför finns det inga ”utlänningar” i den liturgiska gemenskapen. I varje liturgiskt firande deltar hela kyrkan tillsammans, himmel och jord, Gud och människor. Även om den kristna liturgin firas på en konkret plats och vid en konkret tidpunkt och uttrycker en bestämd gemenskaps ”ja”, är den till sin natur katolska, den kommer från det hela och leder till det hela, i gemenskap med påven, med biskoparna, med de troende i alla tider och på alla platser. Ju mer ett firande livas av detta medvetande, desto mer fruktbart förverkligas där liturgins verkliga innebörd.

Kära vänner, kyrkan blir synlig på många sätt: i hjälp till behövande, i missionsprojekt, i det personliga apostolat som varje kristen måste göra i sin miljö. Men den plats där man helt och fullt kan erfara den som kyrka är i liturgin. Liturgin är gärningen där vi tror att Gud träder in i vår verklighet och att vi kan möta honom, röra honom. Den är gärningen där vi träder in i kontakt med Gud. Han kommer till oss, och vi blir upplysta av honom. Därför riskerar vi att glömma det viktigaste när vi reflekterar över liturgin och bara undrar hur vi skall göra den tilldragande, intressant och vacker. Liturgin firas för Gud och inte för oss själva. Den är hans gärning. Det är han som handlar. Och vi måste öppna oss för honom och låta oss ledas av honom och av hans kropp, som är kyrkan.

Låt oss be Herren att lära oss varje dag att leva i den heliga liturgin, särskilt eukaristifirandet; att be i det ”vi” som är kyrkan, som inte riktar inte sin blick mot sig själv utan mot Gud; och att känna oss som en del av den levande kyrkan överallt och i alla tider.