I den senaste katekesen började jag tala om en av de viktigaste källorna till
den kristna bönen: den heliga liturgin. Katolska kyrkans katekes säger att den är
“att delta i Kristi bön, som riktas till Fadern i den helige Ande. I denna bön finner
all kristen bön sin källa och sitt mål” (n. 1073). Idag skulle jag vilja att vi ställer
oss frågan: lämnar jag tillräckligt med plats för bönen i mitt liv? Och framför allt:
vilken plats har den liturgiska bönen i min relation till Gud, särskilt den heliga
mässan, som deltagande i den gemensamma bönen från Kristi kropp som är kyrkan?
När
vi svarar på denna fråga bör vi först och främst komma ihåg att bön är Guds barns
levande relation till deras oändligt gode fader, med hans son Jesus Kristus och med
den heliga anden (jfr ibid., 2565). Bönelivet består i att ha vanan att vara i Guds
närvaro och att vara medveten om det, att leva i relationen till Gud som man lever
i vårt livs vanliga relationer, med våra familjemedlemmar och bästa vänner. Ja, relationen
till Gud ger ljus åt alla våra andra relationer. Denna livsgemenskap med den enige
och treenige Gud är möjlig, för genom dopet har vi fogats in i Kristus. Vi har börjat
vara ett enda med honom (jfr Rom 6:5).
Det är faktiskt bara i Kristus som
vi kan föra en dialog med Gud fadern som barn. Annars är det inte möjligt. Men i gemenskap
med sonen kan också vi säga som han sade: “Abbà”. I gemenskap med Kristus kan vi lära
känna Gud som en verklig fader (jfr Matt 11:27). Därför består den kristna i att man
ständigt och på ett ständigt nytt sätt ser på Kristus, talar med honom, tiger med
honom, lyssnar till honom, handlar och lider med honom. En kristen återupptäcker sin
sanna identitet i Kristus, “den förstfödde i hela skapelsen”, honom i vilken allting
hålls samman (jfr Kol 1:15ff). När jag identifierar mig med honom, när jag är ett
med honom, återupptäcker jag min personliga identitet: att jag verkligen är ett barn
som ser till Gud som till en kärleksfull fader.
Men låt oss inte glömma bort
att det är i kyrkan som vi upptäcker och lär känna Kristus som en levande person.
Kyrkan är ”hans kropp”. Denna kroppslighet kan man tolka utifrån vad bibeln säger
om mannen och kvinnan: de skall bli ett kött (jfr 1 Mos 2:24; Ef 5:30ff.; 1 Kor 6:16f).
Det oupplösliga bandet mellan Kristus och kyrkan genom kärlekens enande kraft utplånar
inte ”duet” och ”jaget” utan upphöjer dem till deras djupaste enhet. Att finna sin
identitet i Kristus betyder att man når fram till en gemenskap med honom, som inte
utplånar mig, utan upphöjer mig till den högsta värdigheten som Guds barn i Kristus:
“kärlekshistorien mellan Gud och människan består i att denna viljans gemenskap växer
till en gemenskap av tanke och känsla. Så sammanfaller vår vilja och Guds vilja allt
mer” (encyklikan Deus caritas est, 17). Att be innebär att man höjer sig till Guds
nivå genom att vårt väsen gradvis förvandlas.
Genom att delta i liturgin
gör vi vår moder kyrkans språk till vårt. Vi lär oss att tala i kyrkan och genom kyrkan.
Naturligtvis sker detta stegvis. Jag måste sjunka in mer och mer i kyrkans ord med
min bön, med mitt liv, med mitt lidande, med min glädje, med min tanke. Det är en
vandring som förvandlar oss.
Jag tror att dessa funderingar hjälper oss att
svara på frågan vi utgick från: hur kan jag lära mig att be, hur kan jag växa i bönen?
När vi ser på den förebild som Jesus har lärt oss, bönen Fader vår, ser vi att det
första ordet är ”Fader” och det andra är ”vår”. Svaret är tydligt: jag kan lära mig
att be, jag kan ge näring åt min bön, genom att tala till Gud som till en far och
genom att be tillsammans med andra, genom att be med kyrkan, genom att ta emot gåvan
av kyrkans ord som stegvis blir familjära och rika på innebörd. Dialogen som Gud upprättar
med var och en av oss, och vi med honom, omfattar i bönen alltid ordet ”med”: man
kan inte be till Gud på ett individualistiskt sätt. Vi talar inte som enskilda i den
liturgiska bönen och särskilt i eukaristin, och i varje bön, när vi har fostrats av
liturgin. Vi träder in i ett ”vi” som utgörs av den bedjande kyrkan. Och vi måste
förvandla vårt ”jag” genom att träda in i detta ”vi”.
Jag skulle vilja nämna
också en annan viktig aspekt. I Katolska kyrkans katekes kan vi läsa: “ I det Nya
förbundets liturgi är varje liturgisk handling – särskilt firandet av eukaristin och
sakramenten – ett möte mellan Kristus och kyrkan” (n. 1097); det är alltså den “totale
Kristus”, hela gemenskapen, Kristi kropp som firar tillsammans med sitt huvud. Därför
är liturgin inte en fråga om att gemenskapen visar upp sig Den innebär att man träder
ut ur att bara-vara-sig-själv, att vara instängd i sig själv, och träder in i den
stora festmåltiden, den stora och levande gemenskap där Gud själv när oss. Liturgin
är alltid universell, och detta universella måste alltid tränga in på nytt i allas
medvetande. Den kristna liturgin är gudstjänsten i det universella tempel som utgörs
av den uppståndne Kristus, som sträckte ut sina armar på korset för att dra till sig
alla i Guds eviga kärleks omfamning. Den är den öppna himlens gudstjänst. Den är aldrig
bara en händelse som rör en enstaka gemenskap på en plats och vid en tidpunkt. Det
är viktigt att varje kristen verkligen känner sig infogad i detta universella ”vi”,
som ger en grund och en tillflykt till ”jaget” i Kristi kropp som är kyrkan.
Här
måste vi förstå och acceptera logiken i Guds människoblivande, Han har kommit oss
nära och blivit närvarande genom att träda in i historien och i människonaturen och
bli en av oss. Och denna närvaro fortsätter i kyrkan, i hans kropp. Därför är litrugin
inte minnet av förflutna händelser. Den är Kristi påskmysteriums levande närvaro,
som överskrider och förenar tider och platser. Om firandet inte har Kristus som mittpunkt
blir det ingen kristen liturgi, som helt beror av Herren och bärs upp av hans skapande
närvaro. Gud handlar genom Kristus, och vi kan bara handla genom honom och i honom.
Varje dag måste övertygelsen växa i oss att det inte är vi eller jag som ”gör” i liturgin.
I liturgin är det Gud som gör i oss och med oss i liturgin.
Det är alltså
inte bara den enskilde prästen eller troende eller gruppen som firar liturgin. Den
är i första hand Gud som handlar genom kyrkan, som har sin historia, sin rika tradition
och sin kreativitet. Liturgin är i grunden universell och öppen, och det är ett av
skälen till att den inte kan hittas på eller ändras av enskilda gemenskaper eller
experter. Den måste vara trogen den universella kyrkans former.
Också i den
allra minsta gemenskapens liturgi är alltid hela kyrkan närvarande. Därför finns det
inga ”utlänningar” i den liturgiska gemenskapen. I varje liturgiskt firande deltar
hela kyrkan tillsammans, himmel och jord, Gud och människor. Även om den kristna liturgin
firas på en konkret plats och vid en konkret tidpunkt och uttrycker en bestämd gemenskaps
”ja”, är den till sin natur katolska, den kommer från det hela och leder till det
hela, i gemenskap med påven, med biskoparna, med de troende i alla tider och på alla
platser. Ju mer ett firande livas av detta medvetande, desto mer fruktbart förverkligas
där liturgins verkliga innebörd.
Kära vänner, kyrkan blir synlig på många
sätt: i hjälp till behövande, i missionsprojekt, i det personliga apostolat som varje
kristen måste göra i sin miljö. Men den plats där man helt och fullt kan erfara den
som kyrka är i liturgin. Liturgin är gärningen där vi tror att Gud träder in i vår
verklighet och att vi kan möta honom, röra honom. Den är gärningen där vi träder in
i kontakt med Gud. Han kommer till oss, och vi blir upplysta av honom. Därför riskerar
vi att glömma det viktigaste när vi reflekterar över liturgin och bara undrar hur
vi skall göra den tilldragande, intressant och vacker. Liturgin firas för Gud och
inte för oss själva. Den är hans gärning. Det är han som handlar. Och vi måste öppna
oss för honom och låta oss ledas av honom och av hans kropp, som är kyrkan.
Låt
oss be Herren att lära oss varje dag att leva i den heliga liturgin, särskilt eukaristifirandet;
att be i det ”vi” som är kyrkan, som inte riktar inte sin blick mot sig själv utan
mot Gud; och att känna oss som en del av den levande kyrkan överallt och i alla tider.