(02.10.2012) I mitten av september hölls den 12:e "Hedningarnas Förgård" i Stockholm.
Ett möte mellan troende och icke-troende under temat "En värld med eller utan Gud",
som under två dagar samlade personer ur den svenska kultur- och vetenskapsvärlden,
representanter för religioner och ateister.
Sverige är ett land som ofta kallas
post-kristet, där sekulariseringen enligt statistiken har vunnit mycket mark, och
där Gud är tvungen att kliva åt sidan. Där de "mänskliga rättigheterna" råder men
inte "Guds rättighet".
Där valet om man ska föda ett barn, eller när, anses
vara en mänsklig rättighet, liksom rätten att få ett felfritt barn, eller göra sig
av med ett under graviditeten för att det inte är så. Det är landet där skolstyrelsen
förbjuder präster att säga" Gud välsigne dig "till eleverna i slutet av läsåret. Där
varje politiker (utom en) i riksdagen röstade mot samvetsfrihet för vårdpersonal.
Där sakramentens riter kopieras med den enda skillnaden att det inte finns ett spår
av Gud kvar. Det är landet där du inte får platsen som universitetsrektor för att
du i ditt CV skrivit att du är troende.
Enligt statistiken är Gud inte viktigt
för svenskarna. Men det är Han. Sverige är inte likgiltig för Gud. Det vet de som
bor i Sverige som troende, och möter häpnad, nyfikenhet och även misstro när de säger
det. Och vet de som deltog vid ”Hedningarnas Förgård” i Stockholm. Det var med äkta
glöd som deltagarna talade om tro och religionens roll i samhället.
”Hedningarnas
förgårds” viktigaste bidrag var att föra ett tema som i Sverige inte anses vara politiskt
och kulturellt korrekt att behandla offentligt, till den öppna debatten. Inte bara
det, det två dagar långa mötet sändes i den statliga tv:n två gånger. Det var med
en uppenbar öppenhet som deltagarna talade personligt om frågan, med mer fokus på
tro än på icke-tro. Salarna var fyllda till bredden med åhörare som lyssnade under
tystnad i timmar, och som i slutet endast klagade över bristen på tid. En av de saker
som kom fram och som man var ense om var att den sekulära fundamentalismen inte är
mindre farlig än religiös fundamentalism.
Det är en enorm skillnad mellan ett
samhälle med Gud och ett samhälle utan Gud. Ett samhälle utan Gud sätter människan
i centrum, en människa som vill ha kontroll över livets händelser. Men ett samhälle
som lämnar utrymme till Gud, och inte bara som en avlägsen tanke utan som en aktiv
deltagare i livet, sätter på den illusoriska kontrollens plats, tilliten. Tilliten
till en Gud som jag inte har skapat, men som har skapat mig. Tilliten till att vara
en del av en god plan även när det kräver lidande och uppoffringar.
Vi står
inför människans gamla svårighet att erkänna att hon behöver Gud, att hon är beroende
av honom och står i skuld. Människan vill säga "Jag vill vara Gud, jag kommer aldrig
att falla på knä". Men så mycket visdom det finns i det enkla uttrycket "För att kunna
stå med fötterna på jorden måste du stå på knä". När livet vacklar, när familjen eller
samhället vacklar ger oss de heliga det enkla svaret: "Gå ner på knä, annars faller
du. Gör plats åt Gud.”
Om så världen förnekar Guds närvaro, har Han säkerligen
inte har förlorat intresset för världen. Vi måste ständigt påminna oss om människans
rätta dimension.