Ravasi om tanken med "Hedningarnas Förgård"

(18.07.2012) I den italienska tidskriften Chiesa Oggi förklarar ordförande i Kulturrådet, kardinal Gianfranco Ravasi tanken med Hedningarnas Förgård":

"Jag tror att kyrkan även i dag bör öppna en sorts "hedningarnas förgård" där människorna kan förknippa till Gud, utan att känna honom, innan de har tillgång till hans mysterium. Till dialogen med andra religioner måste vi lägga till dialogen med dem för vilka religion är något främmande och Gud okänd. De som inte vill förbli utan Gud, utan som vill närma sig honom som Okänd."

Dessa ord, som Benedictus XVI uttalade till den romerska kurian i samband med julhälsningen 2009, har besvarats konkret. En av Vatikanens avdelningar, det Påvliga Kulturrådet, har utvecklat en institution som kallas just ”hedningarnas förgård”, för att öppna en seriös och respektfull dialog mellan troende och ateister eller agnostiker.

Vi vill för det första förklara symbolen som påven använder, ett uttryck som inte alla känner till, även om många känner till att ordet hedning på kyrkligt språk benämner icke-judar – dvs hedningarna som närmade sig kristendomen. (Begreppet härrör från de latinska ordet gens, i bemärkelsen en person av utländsk börd, till skillnad från Populus Romanus.) (I svenskan använder man ordet hedning som härrör från hed, och beskriver en person från heden, i motsats till stadsbo.)

För att förstå vad ”hedningarnas förgård” är måste vi förflytta oss till Jerusalems tempel, och i synnerhet till den imponerande byggnad kung Herodes lät uppföra 20 F.Kr och som förstördes 70 E.Kr av kejsare Titus romerska arméer. Där fanns, utöver de områden reserverade för kvinnorna, israeliterna, prästerna och själva helgedomen, en plats för hedningarna som var på besök i Jerusalem.

Ett bevis på denna förgårds existens - 300 meter bred och 475 meter lång - är en grekisk inskription på 60 x 90 cm, som upptäcktes i 1871 av den franske arkeologen Charles Simon Clermont-Ganneau och som nu bevaras i Istanbuls Arkeologiska Museum (en annan liknande inskription, men bara fragmentarisk, upptäcktes 1953). Den uppmanar till ett överträdelseförbud som liknar dagens "dödsfara" eller "militärområde". "Ingen utlänning (alloghenés) får gå inom räcket och inhägnaden som omger helgedomen (Hieron). Den som överträder bestämmelsen är själv ansvarig över sin död, som är följden av handlingen.”

Det är märkligt att notera att en överträdelse av förbudet innebar omedelbart dödsstraff, genom ett slags lyncha anförtrott den judiska folkmassan. Detta påminner om risken som aposteln Paulus löpte i templet i Jerusalem: folkmassan försöker döda honom för att han misstänks ha fört in greker i templet och så vanhelgat den heliga platsen. Han hade setts strax innan i sällskap med en hedning, Trofimus från Efesos, och misstankarna att han hade låtit honom överträda området bortom hedningarnas förgård riktade sig mot honom (Apostlagärningarna 21, 27-32).

Det är aposteln Paulus som sedan själv slår ett hårt slag mot denna bittert ”separatistiska” idé, när han skriver till de kristna i Efesos, och förklarar att Kristus kom för att "bryta ner skiljemurarna som separerar" judar och hedningar, "för att skapa av de två, i sig själv, en ny människa, för att stifta fred med och förena de båda i en kropp "(Ef 2: 14-16).

Symbolen för apartheid och segregation som hedningarnas förgård utgjorde är alltså borta med Kristus, som undanröjde hindren för ett harmoniskt möte mellan de två folken. Det är med detta paulinska förtydligande som Benedictus XVI:s metaforiska tillämpning av ordet ”förgård” får sin mening. Troende och icke troende befinner sig på olika områden, men man bör undvika en sakral eller sekulär isolering, i vilken man ignorerar, eller ännu värre, är spydiga och kastar anklagelser mot varandra, vilket fundamentalisterna på båda sidor gör.

Naturligtvis bör man inte stryka över skillnaderna, utarma de olika vyerna och ignorera skiljaktigheterna. Båda parterna står med fötterna i sin skilda ”förgård”, men tankarna och orden, gärningarna och valen kan konfrontera varandra och även mötas. Med hjälp av en assonant ordlek (men inte etymologisk), skulle man mellan kristna och hedningar kunna tala om tekniken i en duell (från latin bellum). Det som projektet ”Hedningarnas Förgård” vill föreslå är istället en duett (från latinets duo) där rösterna kan tillhöra sina motsatser, som en bas och en sopran, och ändå lyckas skapa harmoni, utan att för den skull ge upp sin identitet, dvs utan att avfärgas i en vag ideologisk synkretism.

I detta mötet mellan de två "Förgårdarna", måste man först rena de två grundläggande koncepten. Å ena sidan måste "hedningen" återgå till sitt ädla ideal som de stora "ateistiska" systemen uttrycker det (vi tänker på Marx eller på den berömda liknelsen om de döda Gud i Nietzsches ”Den glada vetenskapen”), innan de inkapslas i politisk –ideologiska system, fastnar i skepsis och avgudadyrkan av saker, eller urartar i en föraktfull, sarkastisk och vanvördigt barnslig ateism. Å andra sidan måste tron finna sin storhet, som har manifesterats i århundraden av höga tankar och i en fullbordad vision av existensen, och undvika bigotta och fundamentalistiska genvägar, för att så kunna avslöja teologins strikta metodologi, parallell och specifik vetenskapens.

Men utöver detta kan mötet mellan de olika rösterna äga rum kring gemensamma teman - även om det kan resultera i olikartade utfall - som etik, antropologi, andlighet, den stora frågan om liv och död, gott och ont, kärlek och smärta, sanning och lögn, fred och natur, transcendens och immanens. På detta sätt kan man även nå frågan om det Okända, Ágnostos Theos, den okände Gud som Paulus syftade till i sitt berömda tal vid areopagen i Aten (Apg 17, 22-31), och som Benedictus XVI nämner i sitt tal till kurian jag citerade inledningsvis. På det viset kan den troende gå över sina gränser i ”Hedningarnas Förgård”, under en himmel fråntagen närvaron, utan Gud, i väntan på att det gudomliga bryter tystnaden och frånvaron, liksom den icke troende kan åberopa, som Giorgio Caproni i hans dikt ”Knivar”: "Oh, min Gud, min Gud / Varför existerar du inte?".

Om man undviker tomma omläggningar, plattityder och stereotyper, så kan hedningarna och de kristna hitta samklang och harmoni trots sina olikheter, i deras förgårdar som ofta gränsar till varandra i den moderna staden, liksom förgården till templet. De kan lägga ner sitt självupptagna kontroversiella språk och hjälpa mänskligheten som ofta är böjd över det omedelbara, det ytliga, det obetydliga, att lyfta blicken mot Varat i sin fullhet. Lite som fader David Maria Turoldo föreslår i en utav sina sista dikter ”Canti Ultimi”:"Broder ateist, ädelt fundersam, / som söker en Gud / jag inte kan ge dig, / låt oss korsa öknen tillsammans. / Från öken till öken går vi längre / bortom trons skogar, / fria och nakna mot / det Nakna Varat / och där / där ordet dör / där kan vår resa ta slut”.