Bönen i Johannes Uppenbarelse - andra katekesen

(14.09.2012) Lyssna här: Kära bröder och systrar,
förra onsdagen talade jag om bönen i första delen av Johannes Uppenbarelse. Idag fortsätter vi med bokens andra del. I dess första del är bönen riktad mot hjärtat av kyrkans liv, men i den andra riktas uppmärksamheten mot hela världen. Kyrkan vandrar ju i historien och är del av den enligt Guds plan. Församlingen lyssnar till Johannes’ budskap, som läsaren framför, och återupptäcker sitt uppdrag att medverka till att sprida Guds rike som ”Guds och Kristi präster” (Upp 20:6; jfr 1:5; 5:10) och öppnar sig för människornas värld. Här ser man två motsatta livsstilar. Den första kan vi kalla ”Kristi system”, och församlingen är glad över att höra dit. Det andra kan vi kalla ”det jordiska systemet mot Riket och mot Förbundet som skapats genom den Ondes påverkan”. Han lurar människorna och vill förverkliga en värld som är raka motsatsen mot den som Kristus och Gud vill (jfr Påvliga bibelkommissionen: Bibel och moral. Den kristna livsstilens bibliska rötter, 70). Därför måste församlingen läsa på djupet i den historia den är med om. Den måste lära sig att använda tron för att förstå vad som händer och för att medverka till att utveckla Guds rike. Denna uppgift av läsning, urskiljning och handling är knuten till bönen.

I Uppenbarelsebokens första del förmanar Kristus hela sju gånger: “Du som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna!” (jfr Upp 2:7, 11, 17, 29; 3:6, 13, 22). Nu inbjuds församlingen att stiga upp i himlen för att betrakta verkligheten med Guds ögon. Här finner vi tre symboler, tre utgångspunkter för att läsa historien: Guds tron, lammet och boken (jfr Upp 4:1 – 5:14).

Den första symbolen är tronen, där det sitter en person som Johannes inte beskriver, för han överstiger allt vad en människa kan beskriva. Han kan bara anspela på den känsla av skönhet och glädje som han erfar när han står framför honom. Denna hemlighetsfulla person är Gud, Gud allsmäktig, som inte har stängt in sig i sin himmel. Han har kommit nära människan och har upprättat ett förbund med henne. Det är Gud som låter sin röst höras på ett mystiskt men verkligt sett genom symboler som blixtar och åska. Omkring Guds tron finns olika företeelser som tjugofyra äldste och fyra varelser, som ständigt lovprisar historiens ende Herre.

Den första symbolen är alltså tronen. Den andra symbolen är boken, som innehåller Guds plan för händelser och människor. Den är hermetiskt försluten av sju sigill, och ingen förmår läsa den. Inför denna människans oförmåga att förstå Guds planer upplever Johannes en djup sorg och brister i gråt. Men det finns ett botemedel mot människans förvirring inför historiens mysterium. Det finns någon som förmår öppna boken och förklara den.

Och här framträder den tredje symbolen: Kristus, lammet som offras på korset, men som står upp, vilket pekar på hans uppståndelse. Och det är just lammet, Kristus som dött och uppstått, som öppnar det ena sigillet efter det andra och avslöjar Guds plan, historiens djupa mening.

Vad säger då dessa symboler? De påminner oss om hur vi kan läsa det som händer i historien och i vårt eget liv. Genom att lyfta blicken till Guds himmel, i ständig kontakt med Kristus, genom att öppna vårt hjärta och vår tanke för honom i personlig och gemensam bön, lär vi oss att se allt på ett nytt sätt och att fånga dess sannaste innebörd. Bönen är som ett öppet fönster som låter oss hålla blicken riktad mot Gud, inte bara för att påminna oss om målet dit vi är på väg, utan också för att låta Guds vilja lysa upp vår jordevandring och hjälpa oss att leva intensivt och engagerat.

På vilket sätt hjälper Herren den kristna gemenskapen att göra en djupare läsning av historien? Först och främst genom att inbjuda den att se på nuet vi lever i med realism. Lammet öppnar bokens fyra första sigill, och kyrkan ser den värld där den är infogad, en värld där det finns mycket ont. Det finns det onda som människan utför, som våldet, som kommer av habegär och av begäret att förtrycka andra, ja rentav att döda dem (det andra sigillet); eller orättvisan, för att människorna inte följer de lagar de själva har skrivit (det trejde sigillet). Därtill kommer det onda som människan drabbas av, som döden, svält och sjukdom (det fjärde sigillet). Inför dessa ofta dramatiska händelser uppmanas den kyrkliga gemenskapen att aldrig förlora hoppet, att tro bergfast att den Onde bara förefaller allsmäktig och att han skall besegras av den verkliga allmakt som tillhör Gud. Det första sigillet som lammet bryter innehåller just detta budskap. Johannes berättar: “Jag såg, och se: en vit häst, och han som satt på den hade en båge, och en segerkrans gavs åt honom, och han kom som segreare och för att segra” (Upp 6:2). In i människans historia träder Guds kraft, som inte bara förmår motstå det onda utan rentav besegrar det. Den vita färgen står för uppståndelsen. Gud har kommit så nära att han har stigit ned i dödens mörker för att lysa upp det med strålglansen hos sitt gudomliga liv. Han har tagit på sig världens onda för att rena det med sin kärleks eld.

Hur hjälper denna kristna läsning av verkligheten oss att växa? Uppenbarelseboken säger att bönen när denna syn av ljus och djupt hopp i var och en av oss och i våra gemenskaper. Den uppmanar oss att inte låta oss besegras av det onda, utan att besegra det onda med det goda, att se till den korsfäste och uppståndne Kristus, som ger oss del i sin seger. Kyrkan lever i historien, den stänger inte in sig i sig själv, utan tar djärvt itu med sin vandring mitt bland svårigheter och lidanden, och hävdar med kraft att det onda i sista hand inte besegrar det goda, mörkret fördunklar inte Guds strålglans. Detta är viktigt för oss. Som kristna kan vi aldrig vara pessimister. Vi vet mycket väl att under vår livsvandring stöter vi ofta på våld, lögn, hat, förföljelser, men det gör oss inte modlösa. Det är framför allt bönen som hjälper oss att se Guds tecken, hans närvaro och gärningar, och att själva vara det godas ljus, som sprider hopp och visar att segern tillhör Gud.

Detta perspektiv gör att man riktar tacksägelse och lovprisning till Gud och lammet. De tjugofyra äldste och de fyra varelserna sjunger tillsammans den ”nya sång” som firar Kristuslammets gärningar, han som skall göra ”allting nytt” (Upp 21:5). Men denna förnyelse är i första hand en gåva som man måste be om. Och här finner vi en annan beståndsdel som måste prägla bönen: att man ihärdigt ber Herren att hans rika skall komma, att människan skall ha ett hjärta som lystrar till Guds herravälde, att hans vilja skall leda vårt liv och världens liv. I Uppenbarelsebokens syn företräds denna bön av en viktig detalj: ”de tjugofyra äldste” och ”de fyra varelserna” håller inte bara den harpa som ackompanjerar deras sång, utan också ”en guldskål full med rökelse” (5:8a). Det förklaras att rökelsen ”är de heligas böner” (5:8b), alltså deras som redan kommit fram till Gud, men också våra, vi som är på väg. Och vi ser att framför Guds tron står en ängel som håller ett rökelsekar av guld, som han ständigt fyller med rökelsekorn, alltså våra böner, vars söta doft bärs fram tillsammans med de böner som stiger upp inför Gud (jfr Upp 8:1-4). Det är en symbolik som säger att alla våra böner – med alla sina begränsingar, sin fattigdom, sin torka, sin ofullkomlighet – renas och når fram till Guds hjärta. Vi måste alltså vara förvissade om att det inte finns några överflödiga eller meningslösa böner. Ingen av dem går förlorad. Och de besvaras, även om svaret ibland är hemlighetsfullt, för Gud är kärlek och gränslös barmhärtighet. Johannes skriver att ängeln – “tog rökelsekaret och fyllde det med eld från altaret och kastade ned det på jorden,. Då blev det åska och dån och blixtar och jordbävning” (Upp 8:5). Denna bild visar att Gud inte är döv för våra böner. Han ingriper och visar sin makt och gör sin röst hörd på jorden. Han skakar om den Ondes system. Inför det onda upplever man ofta att man inte kan göra någonting, men det är just vår bön som är det första och mest verkningsfulla svaret som vi kan ge, och som förstärker vårt dagliga engagemang att sprida det goda. Guds makt gör vår svaghet fruktbar (jfr Rom 8:26-27).

Till sist tänkte jag säga några ord om den avslutande dialogen (cfr Upp 22:6-21). Jesus säger flera gånger: ”Se, jag kommer snart” (Upp 22:7, 12). Det syftar inte bara på tidens slut i framtiden, utan också på nuet. Jesus kommer, han tar sin boning hos den som tror på honom och tar emot honom. Församlingen leds av den heliga anden och upprepar sin inbjudan till Jesus att komma ännu närmare: ”Kom!” (Upp 22:17a). Den är som ”bruden” (22:17) som längtar efter bröllopets fullhet. För tredje gången ljuder åkallan: ”Amen, kom, Herre Jesus” (22:20b), och läsaren avslutar med ett uttryck som visar innebörden i denna närvaro: ”Nåd från Herren Jesus åt alla” (22:21).

Uppenbarelseboken bär på en invecklad symbolik och drar oss in i en rik bön, där också vi lyssnar, lovprisar, tackar och betraktar Herren, och ber honom om förlåtelse. Den är upplagd som en gemenskapens stora gudstjänstbön, och det manar oss också att återupptäcka eukaristins förvandlande kraft. Jag vill särskilt inbjuda alla att vara trogna den heliga mässan på söndagen, Herrens, dag, som är veckans verkliga mittpunkt. Rikedomen i bönen i Uppenbarelseboken för tanken till en diamant, som har en rad fascinerande facetter, men vars dyrbara värde ligger i renheten i den enda kärnan. De suggestiva böneformer som vi möter i Uppenbarelseboken låter därför Jesu Kristi unika och outsägliga dyrbarhet stråla.