Trons år - 11 oktober 2012 till 24 november 2013

Benedictus XVI - Apostoliskt brev utgivet som Motu proprio

Porta Fidei - Trons dörr

1. ”Trons dörr” (Apg 14:27) är alltid öppen för oss. Den leder in oss i gemenskapen med Gud och ger oss möjlighet att träda in i hans Kyrka. Den tröskeln kan passeras då Guds Ord förkunnas och hjärtat låter sig formas genom nåden som förvandlar. Att träda in genom den dörren är detsamma som att slå in på en väg som varar hela livet. Den börjar med dopets nåd (jfr Rom 6.4), varigenom vi kan kalla Gud för Fader, och den slutar med övergången från död till evigt liv, som har sin början i Jesu vår Herres uppståndelse. Genom den helige Andes gåva ville han förena alla som tror på honom i sin härlighet (jfr Joh 17:22). Att bekänna tron på Treenigheten – Fadern, Sonen och den helige Ande – är detsamma som att tro på en enda Gud, som är Kärlek (jfr 1 Joh 4:8): på Fadern, som i tidens fullbordan sände sin Son till vår frälsning; på Jesus Kristus, som genom sin döds och uppståndelses mysterium återlöste världen; på den helige Ande, som leder Kyrkan under århundradenas lopp i väntan på Herrens återkomst.

2. Från början av vår tjänst som Petri efterträdare har vi påmint om nödvändigheten att återupptäcka trons väg, för att glädjen och den förnyade hänförelsen över mötet med Kristus allt tydligare skall föras fram i ljuset. I den predikan som hölls i den heliga Mässan vid början av vårt pontifikat, sade vi: ”Hela Kyrkan och herdarna i henne måste, som Kristus, ge sig av, för att hämta människorna ut ur öknen och leda dem till livets land, till vänskap med Guds Son, till honom som ger liv, liv i överflöd”[1]. Nu händer det inte sällan att de kristna bryr sig mer om de sociala, kulturella och politiska följderna av sitt uppdrag, och därvid betraktar tron som en självklar förutsättning för samhällslivet. I själva verket kan inte bara den förutsättningen inte längre tas för given, utan blir till och med ofta förnekad[2]. I gångna tider var det möjligt att urskilja ett enhetligt kulturellt mönster, som fått bred acceptans i sin hänvisning till trons lära och de värden som inspirerats av den. I dag verkar det inte längre vara på det sättet i stora delar av samhället, på grund av en djup troskris som berört många människor.

3. Vi får inte tillåta att saltet mister sin sälta och att ljuset döljs (jfr Matt 5:13-16). Också dagens människa kan ånyo inse nödvändigheten att, som den samariska kvinnan, bege sig till brunnen för att höra Jesus, som inbjuder till tro på honom och att ösa levande vatten från källan som väller fram i honom (jfr Joh 4:14). Vi måste åter få smak för att nära oss med Guds Ord, som Kyrkan troget för vidare, och med livets Bröd, som räcks till hans lärjungar som föda (jfr Joh 6:51). Ty ännu i våra dagar ljuder Jesu lära med samma kraft: ”arbeta inte för den föda som tar slut utan för den föda som består och skänker evigt liv” (Joh 6:27). Frågan som ställdes av lyssnarna är också aktuell för oss i dag: ”Vad skall vi göra för att utföra Guds verk?” (Joh 6:28). Vi känner till Jesu svar: ”Detta är Guds verk: att ni tror på honom som han har sänt” (Joh 6:29). Genom att tro på Jesus Kristus kommer man alltså ända fram till frälsningen.

4. I ljuset av detta har vi beslutat att kungöra ett Trons år. Det skall inledas den 11 oktober 2012, femtioårsminnet av Andra Vatikankonciliets öppnande, och avslutas den 24 november 2013, på Kristus Konungens högtid. Den 11 oktober 2012 infaller även tjugoårsminnet av publiceringen av Katolska Kyrkans katekes, en text som tillkännagavs av vår företrädare, Salige Johannes Paulus II [3], med syftet att förklara trons kraft och skönhet för alla troende. Detta dokument, en autentisk frukt av Andra Vatikankonciliet, önskades av den extraordinarie biskopskonferensen 1985 som ett instrument att befordra katekesen[4], och förbereddes i samverkan med alla Katolska Kyrkans biskopar. Vi själva har kallat samman biskopssynodens generalförsamling i oktober 2012 med temat Ny evangelisation till att föra vidare den kristna tron. Det blir ett lämpligt tillfälle att introducera hela Kyrkans organism till en tid för särskild besinning och återupptäckt av tron. Det är inte första gången som Kyrkan kallas att fira ett Trons år. År 1967 kungjorde vår vördade företrädare, Guds tjänare Paulus VI ett liknande år, för att minnas apostlarna Petrus och Paulus martyrium, med anledning av 1900-årsfirandet av deras yttersta vittnesbörd. Han tänkte sig detta som ett högtidligt tillfälle för hela Kyrkan att bekänna ”samma tro på ett autentiskt och uppriktigt sätt”; han ville också att den bekräftades ”enskilt och offentligt, fritt och medvetet, invändigt och utvändigt, ödmjukt och frimodigt”[5]. Ty han förstod att hela Kyrkan därigenom kunde nå ”en fullständig och rätt insikt om sin tro, till att väcka, förnya, befästa och bekänna den”[6]. Det årets stora oroligheter gjorde nödvändigheten av ett sådant firande ännu tydligare. Det avslutades med Gud folks trosbekännelse[7], avsedd att visa hur mycket det väsentliga innehållet, som under århundraden varit alla troendes arv, ständigt på nytt behöver bekräftas, förstås och fördjupas, för att kunna bära ett sammanhängande vittnesbörd i historiska omständigheter som skiljer sig mycket från det förgångna.

5. I vissa avseenden såg vår vördade företrädare det året som en ”efterkonciliär konsekvens och nödvändighet”[8], väl medveten som han var om den tidens allvarliga svårigheter, i synnerhet beträffande bekännelsen av den sanna tron och dess korrekta tolkning. Att låta inledningen av Trons år sammanfalla med femtioårsminnet av Andra Vatikankonciliets öppnande, erbjuder – enligt vår mening – ett lämpligt tillfälle, för att människor skall förstå att texterna, som mottagits i arv av konciliefäderna, med den salige Johannes Paulus II:s ord, ”varken förlorar sitt värde eller sin glans. De måste läsas korrekt, bli kända och erkända som läroämbetets tillförlitliga och normerande texter inom ramen för Kyrkans Tradition… Mer än någonsin känner vi oss förpliktade att visa på konciliet som den stora nåden, som kommit Kyrkan till del under det tjugonde århundradet. I detta koncilium har vi fått en mycket säker kompass, som skall ge oss färdriktning på vägen in i det nya århundrade som nyss börjat”[9]. Även vi vill med eftertryck bekräfta vad vi några månader efter vårt val till Petri efterträdare sade om konciliet: ”Om vi läser och tillägnar oss det med den rätta hermeneutiken, kan det vara och allt mer bli en stor kraft till Kyrkans förnyelse, som alltid är nödvändig”[10].

6. Kyrkans förnyelse sker också genom vittnesbördet från de troendes liv: ty genom sin existens i världen kallas de kristna att utstråla sanningens Ord, som Herren Jesus lämnat åt oss. Konciliet självt fastslår i den dogmatiska konstitutionen om Kyrkan Lumen Gentium: ”Medan Kristus i sanning var ’helig, oskyldig, obefläckad’ (Heb 7:26) och inte visste av någon synd (2 Kor 5:21), utan kom för att sona enbart folkets synder (jfr Heb 2:17), innesluter Kyrkan syndare i sitt eget sköte. Hon är helig samtidigt som hon alltid behöver renas, och går ständigt botens och förnyelsens väg. Kyrkan ’skyndar fram mellan världens förföljelser och Guds tröst på sin pilgrimsväg’ och förkunnar korset och Herrens död tills dess han kommer (jfr 1 Kor 11:26). Hon stärks dock av den uppståndne Herrens kraft, så att hon i tålamod och kärlek kan övervinna sina bedrövelser och svårigheter, såväl inre som yttre, och uppenbara hans mysterium i världen, i skuggbilder visserligen men ändå troget, tills det slutligen skall framträda i fullt ljus”[11].

Från detta perspektiv inbjuder Trons år till en verklig och förnyad omvändelse till Herren, världens ende Frälsare. I sin döds och uppståndelses mysterium har Gud uppenbarat den Kärlekens fullhet, som frälser och kallar människor genom syndernas förlåtelse till ett liv i omvändelse (jfr Apg 5:31). Enligt aposteln Paulus, leder denna Kärlek människan till nytt liv: ”Vi är alltså begravna med honom genom dopet till döden, för att, såsom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet, också vi skall vandra i ett nytt liv” (Rom 6:4). Genom tron gestaltar detta nya liv människans hela existens till följd av uppståndelsens helt nya realitet. I enlighet med människans fria förmåga, renas så småningom hennes tankar och känslor, tänkesätt och uppförande och omvandlas på vägen, dock utan att fullbordas i detta livet. ”Tron, som är verksam genom kärlek” (Gal 5:6) blir en ny måttstock för insikt och handling, som förvandlar hela människans liv (jfr Rom 12:2; Kol 3:9-10; Ef 4:20-29; 2 Kor 5:17).

7. ”Kristi kärlek tvingar oss” (2 Kor 5:14): Det är Kristi kärlek som fyller våra hjärtan och driver oss att evangelisera. I dag liksom förr i tiden sänder han oss att förkunna sitt evangelium utmed världens vägar till alla jordens folk (jfr Matt 28:19). I sin kärlek drar Jesus Kristus till sig människor från alla släktled: I varje tid kallar han samman Kyrkan, anförtror henne att förkunna Evangelium, liksom ett uppdrag som alltid är nytt. Därför är också i dag en ivrigare kyrklig insats nödvändig för en ny evangelisation, så att glädjen i trosakten åter visar sig och hänförelsen i trosförmedlingen återupptäcks. Genom att dagligen bringa hans kärlek i ljuset hämtar de troendes missionsinsats kraft och styrka. Ty tron växer, när den levs som en erfarenhet av mottagen kärlek och förmedlas som en erfarenhet av nåd och glädje. Tron gör oss fruktsamma, då den ju vidgar hjärtat i hoppet och gör det möjligt för vittnesbördet att kunna verka: den öppnar hjärta och sinne hos dem som lyssnar till att ta emot Herren som inbjuder, så att de håller fast vid hans Ord och blir hans lärjungar. De troende, säger Sankt Augustinus, ”blir starkare genom att tro”[12]. Den helige biskopen av Hippo hade goda skäl att uttrycka sig så. Som vi vet, var hans liv ett ständigt sökande efter trons skönhet, tills hans hjärta fann vila i Gud[13]. Hans talrika skrifter, i vilka vikten av att tro och trons sanning förklaras, förblir också i vår tid ett arv av ojämförlig rikedom och åstadkommer att många människor som söker Gud upptäcker den rätta vägen till ”trons dörr”.

Endast genom att tro växer alltså tron och blir starkare; det finns ingen annan möjlighet att få visshet om det egna livet än att alltmer överlämna sig i kärlekens händer, vilken ständigt tycks växa, eftersom den har sitt ursprung i Gud.

8. Med anledning av denna särskilda årsdag, vill vi inbjuda medbröderna i biskopsämbetet över hela världen att förena sig med Petri efterträdare, under denna tid av andlig nåd som Herren ger oss, till att minnas trons dyrbara gåva. Vi vill fira detta År på ett värdigt och fruktbart sätt. Betraktelsen över tron behöver stärkas, så att alla som tror på Kristus får hjälp att göra en mer medveten anslutning till Evangeliet och att stärka den, i synnerhet under denna tid av djupgående förändringar som mänskligheten nu genomgår. Åt oss ges möjligheten att bekänna tron på den uppståndne Herren i våra katedraler och kyrkor över hela världen; i våra hem och hos våra familjer, så att var och en drivs starkare till att bättre lära känna den oföränderliga tron och föra den vidare till framtida släkten. Religiösa gemenskaper, som församlingar och alla kyrkliga inrättningar, nya och gamla, skall finna sätt under detta År att offentligt bekänna Credo.

9. Vi önskar att detta År hos varje troende väcker iver att bekänna tron i sin helhet och med förnyad övertygelse, förtröstan och hopp. Det skall finnas lämpligt tillfälle att ivrigare leva tron i liturgifirandet, särskilt i Eukaristin som är ”höjdpunkten mot vilken Kyrkans handling är riktad och samtidigt källan ur vilken all hennes kraft väller fram”[14]. Dessutom önskar vi att de troendes vittnesbörd i sättet att leva växer i trovärdighet. Att återupptäcka argumenten för tron som vi bekänner, firar, lever och ber[15], samt att reflektera över själva trosakten, är en uppgift som varje troende, i synnerhet under detta År, bör ta på sig.

Inte utan skäl, var de kristna under de första århundradena förpliktade att lära sig Credo utantill. Den var för dem en daglig bön att inte glömma den förpliktelse de åtagit sig i dopet. Med ord av stor betydelse erinrar den helige Augustinus om detta, då han i en Predikan om trosbekännelsens avläggande säger: ”Den heliga hemlighetens Trosbekännelse, som ni tillsammans tagit emot och som ni i dag var och en avlagt, är de ord på vilka heliga moder Kyrkans tro är fast grundad, på den säkra grund som är Kristus Herren. (…) Ni har alltså tagit emot och avlagt vad ni i själ och hjärta alltid bör hålla kvar, genom att ni nämner den i sängen, tänker över den på torgen, och inte glömmer den under måltiderna; även när ni sover kroppsligen, bör ni vaka med den i hjärtat”[16].

10. I detta sammanhang skulle vi vilja skissera en väg att djupare begrunda inte bara trosinnehållet utan också den akt varigenom vi väljer att överlämna oss helt åt Gud, i fullständig frihet. Det finns nämligen en djup förbindelse mellan trosakten och innehållet som vi instämmer i. Aposteln Paulus hjälper oss att tränga in i den verkligheten, när han skriver: ”Ty genom hjärtats tro blir man rättfärdig, och genom munnens bekännelse blir man frälst” (Rom 10:10). Hjärtat visar att den första handlingen, som leder till tro, är en Guds gåva och en nådens handling, som verkar och omvandlar människan i hennes innersta.

Exemplet med Lydia är särskilt talande i detta sammanhang. Den helige Lukas berättar att Paulus, då han var i Filippi, på sabbaten förkunnade evangelium för några kvinnor, bland vilka Lydia befann sig: ”Herren öppnade hennes hjärta så att hon tog till sig det som Paulus sade” (Apg 16:14). Den lära som uttrycks i det yttrandet är av stor betydelse. Helige Lukas lär att kunskap om trosinnehållet inte är tillräckligt för att tro, såvida inte därefter hjärtat, människans sanna helgedom, öppnas med nådens hjälp som låter ögonen se djupare och förstå att det som förkunnas är Herrens Ord.

Att däremot bekänna med munnen, betyder att tron fordrar ett offentligt vittnesbörd och åtagande. En kristen får aldrig tänka att trosakten är en privatsak. Tron fordrar övervägande att bli kvar hos Herren och leva med honom. Detta ”att bli kvar med honom” introducerar rationella skäl till varför man tror. Just därför att tron är en fri handling kräver den också ett socialt ansvar för de ting man tror. På Pingstdagen visar Kyrkan klart denna offentliga dimension av att tro och utan fruktan förkunna den egna tron för alla människor. Det är den helige Andes gåva som gör oss dugliga till mission, stärker vårt vittnesbörd och gör det frimodigt och ihärdigt.

Trons bekännelse är både en personlig och gemensam handling. Kyrkan är nämligen trons första subjekt. I den kristna gemenskapens tro mottar var och en dopet, som är det verksamma tecknet på inträdet i de troendes folk för att vinna frälsning. Som Katolska Kyrkans katekes säger: ”’Jag tror’: är Kyrkans tro, som varje troende personligen bekänner, särskilt under dopet. ’Vi tror’: är Kyrkans tro, som biskoparna samlade till koncilium bekänner eller – mer allmänt – som de troendes liturgiska gemenskap bekänner. ’Jag tror’: är också Kyrkan, vår moder, som svarar Gud genom sin tro och lär oss att säga ’Jag tror’, ’Vi tror’”[17].

Det är tydligt, att kunskap om trons innehåll är väsentlig för att ge eget bifall, det vill säga, för att helt och hållet med förstånd och vilja ansluta sig till det som Kyrkan ställer fram. Kunskap om tron leder oss in i frälsningsmysteriets fullhet som uppenbarats av Gud. Bifallet som ges när man tror innefattar alltså ett frivilligt accepterande av hela trons mysterium, eftersom garanten för dess sanning är Gud själv som uppenbarar sig och gör det möjligt att utforska sin kärleks mysterium[18].

I vårt kulturella sammanhang får vi emellertid inte glömma att många människor, även om de inte själva känner till trons gåva, ändå allvarligt söker den yttersta meningen och den slutliga sanningen om sin existens och om världen. Detta sökande är ett äkta ”förspel” till tron, ty det sätter människor i rörelse på den väg som leder till Guds mysterium. I människans eget förnuft finns nämligen behovet ”av det ständigt giltiga och varaktiga”[19]. Detta behov utgör en permanent inbjudan, outplånligt inskriven i människohjärtat, att gå ut och finna Honom som vi inte skulle söka om han inte redan kommit oss till mötes[20]. Just till detta möte inbjuder oss tron och den öppnar oss helt.

11. För att nå fram till en systematisk kunskap om trons innehåll, kan alla i Katolska Kyrkans katekes finna ett värdefullt och nödvändigt redskap. Det dokumentet räknas bland Andra Vatikankonciliets viktigaste frukter. Det var inte någon tillfällighet att Apostoliska konstitutionen Fidei Depositum undertecknades på trettioårsdagen av Andra Vatikankonciliets öppnande. Där skriver Salige Johannes Paulus II: ”Denna katekes skall främja förnyelsen av hela det kyrkliga livet… Vi förklarar den vara en säker norm för trosundervisningen och ett giltigt och legitimt verktyg för den kyrkliga gemenskapen”[21].

Just i detta hänseende bör Trons år föra med sig en gemensam uppgift att återupptäcka och utforska trons grundläggande innehåll, som i Katolska Kyrkans katekes erhåller sin systematiska och organiska syntes. Där framträder verkligen lärans rikedom, som Kyrkan under sin tvåtusenåriga historia tagit emot, bevarat och gett vidare. Löpande från den heliga Skrift till kyrkofäderna, från lärarna i teologi till helgonen genom århundradena, erbjuder Katekesen ett förblivande minne av de många sätt varpå Kyrkan mediterat över tron och över lärans utveckling, i syfte att ge de troende säkerhet i deras trosliv.

I sin struktur visar Katolska Kyrkans katekes på trons utveckling ända fram till de stora ämnen som berör det dagliga livet. Den som bläddrar, drar slutsatsen att framställningen inte utgör en teori utan ett möte med en Person som lever i Kyrkan. Ty förklaringen av trosbekännelsen följs av det sakramentala livet, där Kristus är närvarande och verkar, och även fortsätter att bygga sin kyrka. Utan liturgi och utan sakramenten skulle trosbekännelsen inte ha någon verkan, eftersom den skulle sakna nåden, som bär de kristnas vittnesbörd. Av samma skäl får Katekesens lära om morallivet sin fulla betydelse, om den hänvisar till tron, liturgin och bönen.

12. Under detta År kan alltså Katolska Kyrkans katekes vara ett äkta verktyg till stöd för tron, i synnerhet för dem som är särskilt angelägna om de kristnas formation; i vårt kulturella sammanhang är den helt avgörande. I detta syfte har vi anmodat Kongregationen för Trosläran, att i samråd med andra berörda dikasterier tillhörande den heliga Stolen, förfärdiga en Not, som erbjuder Kyrkan och de troende en del riktlinjer. Därigenom kan detta Trons år genomföras på det mest effektiva och lämpliga sättet, i trons och evangelisationens tjänst.

Ty tron är mer än i gångna tider utsatt för en rad frågor som har sitt ursprung i en förändrad mentalitet, och som särskilt i vår tid inskränker områdena för rationell säkerhet till vetenskapliga och tekniska uppfinningar. Trots detta har Kyrkan aldrig varit rädd för att visa att det inte kan finnas någon konflikt mellan tro och äkta vetenskap, eftersom båda – ehuru på olika vägar – rör sig mot sanningen[22].

13. Under loppet av detta År skall det vara av avgörande betydelse att tänka över vår tros historia, där man blir varse sammanflätningens outgrundliga mysterium mellan helighet och synd. Medan heligheten visar det stora bidrag som män och kvinnor med sitt livsvittnesbörd lämnat till gemenskapens tillväxt och utveckling, bör synden hos alla väcka ett uppriktigt och oavbrutet omvändelseverk, för att erfara Faderns barmhärtighet, som kommer alla till mötes.

I denna tid skall vår blick vändas till Jesus Kristus, ”trons upphovsman och fullkomnare” (Heb 12:2). Ty i honom fullkomnas all möda och människohjärtats flämtande. Kärlekens glädje, svaret på lidandets och smärtans plågor, förlåtelsens styrka för en liden oförrätt och livets seger över dödens tomhet – allt detta finner sin fullkomning i hans människoblivandes mysterium, inkarnationen, då han med oss delade vår mänskliga svaghet för att omvandla den genom sin uppståndelses kraft. I honom, som dog och uppstod för vår frälsning, finner trons förebilder sitt fulla ljus, vilka präglat dessa två tusen år av vår frälsningshistoria.

Genom tron tog Maria emot ängelns ord och trodde på budskapet att hon, i lydnad mot sin egen överlåtelse, skulle bli Guds Moder (jfr Luk 1:38). När hon besökte Elisabet, stämde hon upp sin lovsång till den Högste för de underbara ting som han verkade i alla som anförtror sig åt honom (jfr Luk 1:46-55). Med glädje och bävan födde hon sin ende Son och bevarade sin jungfrudom intakt (jfr Luk 2:6-7). I förlitan på Josef, sin Brudgum, tog hon Jesus till Egypten, för att rädda honom från Herodes förföljelse (jfr Matt 2:13-15). I samma tro följde hon Herren under hans förkunnelse och förblev med honom ända till Golgata (Joh 19:25-27). I tro smakade Maria Jesu uppståndelses frukt. Hon bevarade alla minnen i sitt hjärta (Luk 2:19,51) och förde dem vidare till de Tolv, som med henne samlats i Övre salen för att ta emot den helige Ande (jfr Apg 1:14; 2:1-4).

Genom tron lämnade apostlarna allt, för att följa sin Mästare (jfr Mark 10:28). De trodde orden där han förkunnade Guds rike, närvarande och fullkomnat i hans person (jfr Luk 11:20). De levde i livsgemenskap med Jesus som undervisade dem i sin lära och efterlämnade åt dem en ny livsregel, genom vilken de efter hans död skulle bli kända som hans lärjungar (jfr Joh 13:34-35). Genom tron gick de ut i hela världen, i lydnad för budet att kungöra Evangelium för hela skapelsen (jfr Mark 16:15), och utan fruktan förkunnade de överallt för alla uppståndelsens glädje, som de var tillförlitliga vittnen till.

Genom tron grundade lärjungarna den första gemenskapen, som var samlad kring apostlarnas lära, i bön, i firande av Eukaristin. De hade allt gemensamt, och lade fram det, för att avhjälpa brödernas behov (jfr Apg 2:42-47).

Genom tron gav martyrerna sina liv för att vittna om Evangeliets sanning, som hade omvandlat dem och gjort dem kapabla att nå fram till kärlekens största gåva: förlåta sina förföljare.

Genom tron har män och kvinnor vigt sina liv åt Kristus, lämnat allt för att i evangelisk enkelhet leva lydnaden, fattigdomen och kyskheten, konkreta tecken på väntan på Herren, som ankommer utan dröjsmål. Genom tron har många kristna arbetat för rättvisa, för att göra Herrens ord verksamt, han som kommer för att förkunna frihet från fångenskap och ett nådens år åt alla (Luk 4:18-19).

Genom tron har under århundradenas lopp män och kvinnor i alla åldrar, vilkas namn är skrivna i Livets bok (jfr Upp 7:9; 13:8), bekänt skönheten i att följa Herren Jesus vart än de kallades att bära vittnesbörd som kristna: i familjen, på arbetsplatsen, i det offentliga livet, i utövandet av nådegåvor och tjänster, som de manades till.

Genom tron lever också vi: genom Herren Jesus reellt erkänd, närvarande i vårt liv och vår historia.

14. Trons år skall också vara ett bra tillfälle att stärka kärlekens vittnesbörd. Helige Paulus påminner: ”Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, men störst av dem är kärleken” (1 Kor 13:13). Med ännu starkare ord, som genom århundradena har manat de kristna, insisterar aposteln Jakob: ”Mina bröder, vad hjälper det om någon säger sig ha tro men inte har gärningar? Inte kan väl tron rädda honom? Om en broder eller syster är utan kläder och saknar mat för dagen, vad hjälper det då om någon av er säger: ’Gå i frid, håll er varma och ät er mätta’, men inte ger dem vad kroppen behöver? Så är det också med tron: i sig själv, utan gärningar, är den död. Men någon kan säga: ’Du har tro och jag har gärningar’. Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag med mina gärningar visa dig min tro” (Jak 2:14-18).

Tro utan kärlek bär ingen frukt, och kärlek utan tro är som en känsla ständigt utsatt för tvivel. Tro och kärlek behöver varandra ömsesidigt, så att den ena tillåter den andra att gå sin väg. Många kristna ägnar nämligen sitt liv med kärlek åt den ensamme, den marginaliserade, den uteslutne, som om han vore den förste som vi borde möta och den viktigaste för oss att bistå, ty i honom återspeglas i själva verket Kristi ansikte. Genom tron kan vi känna igen den uppståndne Herrens ansikte i dem som behöver vår kärlek. ”Vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig” (Matt 25:40): dessa ord utgör en maning som inte får glömmas och en ständig inbjudan att återgälda den kärlek varmed han själv har omsorg om oss. Tron gör det möjligt för oss att känna igen Kristus, och hans kärlek driver oss att bistå honom så ofta han på livets väg blir vår nästa. Stärkta genom tron, ser vi i hoppet vår uppgift i världen, och vi väntar på ”nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor” (2 Pet 3:13; jfr Upp 21:1).

15. När aposteln Paulus närmar sig livets slut, uppmanar han sin lärjunge Timoteus: ”sträva efter tro” (2 Tim 2:22) med samma uthållighet som när han var pojke (jfr 2 Tim 3:15). Vi hör denna uppmaning riktad till var och en av oss, så att ingen blir trög i tron. Den följer med oss under livet och gör det möjligt att vi ständigt på nytt förnimmer de under som Gud gör för oss. I sin strävan att beakta tidens tecken i vår dagliga historia, inspirerar tron var och en av oss att bli ett levande tecken på den Uppståndnes närvaro i världen. Vad världen idag särskilt behöver är ett trovärdigt vittnesbörd från dem som i sinne och hjärta blivit upplysta av Herrens Ord och är kapabla att öppna många människors hjärtan och sinnen till att längta efter Gud och det sanna livet, som inte har något slut.

”Att Herrens ord vinner spridning och förhärligas” (2 Thess 3:1). Må detta Trons år göra vårt band med Kristus allt fastare, eftersom det endast i honom finns visshet för blicken in i framtiden och garanti för äkta och varaktig kärlek. Aposteln Petrus ord kastar en sista ljusstråle över tron: ”Därför kan ni jubla, även om ni just nu en kort tid skulle få utstå prövningar av olika slag, för att det som är äkta i er tro – och det är långt dyrbarare än det förgängliga guldet, som dock måste prövas i eld – skall ge pris, härlighet och ära när Jesus Kristus uppenbaras. Ni har inte sett honom men älskar honom ändå; ni ser honom ännu inte men tror på honom och kan jubla i outsäglig, himmelsk glädje, då ni nu står nära målet för er tro: era själars frälsning” (1 Pet 1:6-9). De kristnas liv omfattar erfarenhet av både glädje och lidande. Hur många helgon har inte upplevt ensamhet! Hur många troende i vår tid prövas inte genom Guds tystnad, medan de skulle vilja höra hans tröstande röst! Medan livets vedermödor hjälper oss att förstå korsets mysterium och ha del i Kristi lidande (jfr Kol 1:24), utgör de förspel till glädjen och hoppet som tron leder till: ”Ty när jag är svag, då är jag stark” (2 Kor 12:10). Vi tror med fast visshet att Herren Jesus har triumferat över det onda och över döden. Med denna starka förtröstan överlämnar vi oss åt honom; han är mitt ibland oss, besegrar den ondes makt (jfr Luk 11:20) och Kyrkan, hans barmhärtighets synliga gemenskap, förblir i honom som tecken på den slutliga försoningen med Fadern.

Låt oss överlämna denna nådens tid åt Guds Moder, som prisats ”salig hon som trodde” (Luk 1:45).

Givet i Rom, vid Sankt Petrus, den 11 oktober, år 2011, det sjunde i vårt pontifikat.

BENEDICTUS PP XVI



___________________________________________________________________________

[1] Predikan i Installationsmässan som Kyrkans överherde (24 april 2005): AAS 97 (2005), 710.

[2] Jfr Benedictus XVI, Predikan i Mässan i Lissabons ”Terreiro do Paco” (11 maj 2010): Insegnamenti VI:1 (2010), 673.

[3] Jfr Johannes Paulus II, Apostolisk konstitution Fidei depositum (11 oktober 1992): AAS 86 (1994), 113-118.

[4] Jfr Slutrapport för Extraordinarie biskopssynoden (7 december 1985), II, B. a. 4: i Enchiridion Vaticanum, vol. 9, n. 1797.

[5] Paulus VI, Apostolisk förmaning Petrum et Paulum Apostolos med anledning av 1900-års minnet av apostlarna Petrus och Paulus martyrium (22 februari 1967): AAS 59 (1967), 196.

[6] Ibid., 198.

[7] Paulus VI, Guds folks trosbekännelse tillkännagiven på Petersplatsen den 30 juni 1968, vid avslutningen av ”trons år” och 1900-årsminnet av apostlarna Petrus och Paulus martyrium (30 juni 1968): AAS 60 (1968), 433-445.

[8] Paulus VI, Generalaudiens (14 juni 1967): Insegnamenti V (1967), 801.

[9] Apostolisk skrivelse Novo millenio ineunte (6 januari 2001), 57: AAS 93 (2001), 308.

[10] Tal till den romerska kurian (22 december 2005): AAS 98 (2006), 52.

[11] Andra Vatikankonciliet, Dogmatisk konstitution om Kyrkan Lumen Gentium, 8.

[12] De utilitate credendi, 1,2.

[13] Jfr Augustinus, Bekännelser, I,1.

[14] Andra Vatikankonciliet, Konstitution om den heliga liturgin Sacrosantum Concilium, 10.

[15] Jfr Johannes Paulus II, Apostolisk konstitution Fidei depositum (11 oktober 1992): AAS 86 (1994), 116.

[16] Sermo 215,1.

[17] Katolska Kyrkans katekes, 167.

[18] Jfr Första Vatikankonciliet, Dogmatisk konstitution om den katolska tron Dei Filius, kap III, DS 3008-3009; Andra Vatikankonciliet, Dogmatisk konstitution om den gudomliga uppenbarelsen Dei Verbum, 5.

[19] Benedictus XVI, Tal I Collège des Bernadins, Paris (12 september 2008): AAS 100 (2008), 722.

[20] Jfr Augustinus, Bekännelser, XIII, 1.

[21] Johannes Paulus II, Apostolisk konstitution Fidei depositum (11 oktober 1992): AAS 86 (1994), 115 och 117.

[22] Jfr Johannes Paulus, Encyklika Fides et Ratio (14 september 1998), 34 och 106: AAS 91 (1999), 31-32, 86-87.


Översättning från latinet