Bönen i Johannes Uppenbarelse

(05.09.2012) Lyssna till del 1: del 2: Kära bröder och systrar, efter semesteruppehållet återupptar vi audienserna i Vatikanen och fortsätter vår gemensamma “böneskola” under onsdagsaudienserna.

Idag tänkte jag tala om bönen i Johannes Uppenbarelse, som ju är den sista boken i Nya testamentet. Det är en svår bok, men den innehåller stora rikedomar. Den ger oss direktkontakt med den kristna församlingens levande och darrande bön ”på Herrens dag” (Upp 1:10). Detta är nämligen bakgrunden till texten.

En läsare läser för församlingen ett budskap som Herren anförtrott åt evangelisten Johannes. Man kan säga att läsaren och församlingen är de bägge huvudpersonerna i boken. Till dem riktas en glad hälsning redan i början: “Salig den som läser upp och saliga de som hör orden i denna profetia” (1:3). Deras ständiga dialog blir till en symfoni av bön, som utvecklas i många olika former ända till bokens slut. Vi lyssnar till läsaren som läser upp budskapet, vi lyssnar och betraktar församlingen som reagerar, och deras bön blir vår.

Den första delen av Uppenbarelseboken (1:4-3:22) beskriver tre olika faser i den bedjande församlingens inställning. Den första (1:4-8) är en dialog mellan församlingen som just samlats och läsaren på ett sätt som är något unikt i Nya testamentet. Läsaren riktar en hälsning och en välsignelse till församlingen: “nåd och frid!” (1:4). Läsaren fortsätter med att betona var denna hälsning kommer ifrån. Den kommer från treenigheten: från Fadern, från den heliga anden, från Jesus Kristus, som tillsammans driver ett kreativt och räddande projekt för mänskligheten. Församlingen lyssnar. När den hör Jesus Kristus nämnas är det som om den hoppar till av glädje och svarar entusiastiskt med följande bön av lovprisning: “Han som älskar oss och har löst oss från våra synder med sitt blod och som har gjort oss till ett kungadöme, till präster åt sin Gud och fader, honom tillhör härligheten och väldet i evigheters evighet, amen” (15b-6). Församlingen sveps in i Kristi kärlek och känner sig befriad från syndens band, och säger sig vara Jesu Kristi ” kungadöme”, som tillhör honom helt och hållet. Den erkänner det stora uppdrag som den fått i dopet: att bära ut Guds närvaro i världen. Den avslutar sin lovprisning med att se rakt på Jesus och erkänner med växande entusiasm hans ”härlighet och välde” för att rädda mänskligheten. Hymnen av lovsång till Kristus avslutas med ”amen”. Redan dessa första fyra verser innehåller en stor rikedom av riktlinjer för oss. De säger att i vår bön måste vi först och främst lyssna till Gud som talar till oss. Vi översvämmas av mängder av ord och är inte vana vid att lyssna. Framför allt är vi inte vana vid att skapa inre och yttre tystnad för att vara uppmärksamma på vad Gud vill säga oss. Dessa verser lär oss också att vår bön, som ofta handlar om att be om saker och ting, istället först och främst borde vara lovprisning av Gud för hans kärlek, för att ha gett oss Jesu Kristus, som har gett oss kraft, hopp och räddning.

Sedan talar läsaren på nytt för att uppmana församlingen, som har omfamnats av Kristi kärlek, att se hans närvaro i det egna livet. Han säger: ”Se, han kommer med molnen, och varje öga skall se honom, också de som har genomborrat honom, och alla jordens stammar skall brista ut i klagan för hans skull” (1:7a). Jesus Kristus har stigit upp till himlen i ett ”moln”, som är en symbol för det transcendenta (jfr Apg 1:9), och han skall komma tillbaka så som han steg upp till himlen (jfr Apg 1:11b). Då skall alla folk känna igen honom och, som Johannes skriver i det fjärde evangeliet, ”de skall se på honom som de har genomborrat” (Joh 19:37). De skall tänka på sina synder, som är orsaken till att han korsfästes, och som dem som bevittnade korsfästelsen på Golgata, skall de “slå med händerna mot bröstet” (jfr Luk 23:48) och be honom om förlåtelse, för att följa honom i livet och så förbereda full gemenskap md honom efter hans slutliga återkomst. Församlingen reflekterar över detta budskap och säger: “Ja, amen!” (Upp 1:7b). Med sitt “ja” tar församlingen emot det sagda och ber att det skall bli verklighet. Det är församlingens bön som mediterar över Guds kärlek, som visat sig slutgiltigt på korset, och ber att få leva konsekvent som Kristi lärjungar. Och det är Guds svar: “ Jag är A och O, säger Herren Gud, han som är och som var och som kommer, allhärskaren” (1:8). Gud visar att han är historiens början och slut och tar till sig församlingens bön. Han har varit, är och skall vara närvarande och verksam med sin kärlek i människornas historia, i nuet, i framtiden liksom i det förflutna, tills han uppnår det slutliga målet. Detta är Guds löfte. Och här finner vi en annan viktig beståndsdel. Ständig bön låter oss erfara känslan av Herrens närvaro i vårt liv och i historien. Hans närvaro bär oss, leder oss och ger oss ett stort hopp också mitt i vissa mänskliga händelsers mörker. Bön handlar aldrig om att isolera sig, inte ens när man befinner sig i den mest radikala ensamhet, och den är aldrig fruktlös. Den ger näring åt det kristna livet och låter det bli allt mer engagerat och konsekvent.

Den andra fasen i församlingens bön (1:9-22) fördjupar relationen till Jesus Kristus. Herren visar sig, talar, handlar, och församlingen, som kommer honom allt närmare, lyssnar, reagerar och tar emot. I det budskap som läsaren framför berättar Johannes om sin personliga erfarenhet av att möta Kristus. Han befinner sig på ön Patmos “för Guds ords och Jesu vittnesbörds skull” (1:9), och det är “Herrens dag” (1:10a), söndag, då man firar uppståndelsen. Johannes kommer “i hänryckning” (1:10a). Den heliga anden genomtränger honom och förnyar honom, och utvidgar hans förmåga att ta emot Jesus, som upmanar honom att skriva. Den lyssnande församlingens bön blir stegvis en kontemplativ inställning som beskrivs av verb som handlar om att ”se”, att betrakta vad läsaren framför och att ta det till sig.

Johannes hör “en stark röst, som en basun” (1:10b). Rösten befaller honom att sända ett budskap “till de sju församlingarna” (1:11) som befinner sig i Mindre Asien, och genom dem till alla kyrkor i alla tider och till deras herdar.

Uttrycket “röst som en basun” är hämtat från Andra Mosebok (jfr 20:18). Det syftar på när Gud visade sig för Mose på berget Sinai. Det syftar på Guds röst, när han talar från sin himmel, från sin transcendens. Här tillhör rösten den uppståndne Jesus Kristus, som talar från Faderns härlighet, med Guds röst, till församlingen i bön. Johannes vänder sig “för att se rösten som talade” (1:12) och får se ” sju lampställ av guld, och mitt bland lampställen såg jag någon som var lik en människoson” (1:12-13). Johannes använder ofta detta uttryck, som syftar på Jesus själv. De sju lampställen av guld med sina brinnande lampor står för kyrkan i alla tider, i bön och gudstjänst. Den uppståndne Jesus, ”människosonen”, står mitt bland dem, klädd som en överstepräst i Gamla testamentet, som präst och medlare hos Fadern. Johannes symboliska budskap fortsätter med att den uppståndne Kristus framträder i strålglans som Gud själv i Gamla testamentet. Texten talar om “hår ... vitt som vit ull, som snö” (1:14), en symbol för Guds evighet (jfr 5 Mos 7:9) och uppståndelsen. En andra symbol är elden, som i Gamla testamentet ofta syftar på Gud för att visa två av hans egenskaper. Den första är den svartsjuka kärlek som ger liv åt hans förbund med människan (jfr 5 Mos 4:24). Samma kärlekens brinnande intensitet kan läsas i den uppståndne Jesu blick: “hans ögon var som eldslågor” Den andra är hans okuvliga förmåga att besegra det onda som en ”förtärande eld” (5 Mos 9:3). Så har också Jesu ”fötter”, som vandrar för att söka upp och förstöra det onda, glöden hos ” gyllene brons när den glöder i smältugnen” (Upp 1:15). Jesu Kristi röst är som “som rösten av stora vatten” (1:15c) och dånar som “Israels Guds härlighet” på väg till Jerusalem, som profeten Hesekiel talar om (jfr 43:2). Därpå följer tre symboler som visar vad den uppståndne Jesus gör för sin kyrka. Han håller den hårt i högerhanden – det är en viktig bild: Jesus håller kyrkan i sin hand. Han talar till den med kraften hos ett skarpts värd, och han visar henne sin gudomlighets strålglans: “hans ansikte var som solen när den lyser i sin kraft” (Upp 1:16). Johannes är så gripen av detta underbara möte med den uppståndne, att han svimmar och faller ned som död.

Efter att ha varit med om denna uppenbarelse står aposteln inför Herren Jesus, som talar till honom, lugnar honom, lägger en hand på hans huvud, avslöjar att han är den uppståndne korsfäste och ger honom i uppdrag att framföra ett budskap till kyrkorna (jfr Upp 1:17-18). Detta är en gripande bild av hur man svimmar och faller ned som död inför Gud. Han är livets vän, han lägger sin hand på hans huvud. Och så skall det vara också för oss: vi är Jesu vänner. När den uppståndne guden, den uppståndne Kristus, skall visa sig, skall det inte vara fruktansvärt, utan det skall vara mötet med en vän. Församlingen genomlever denna särskilda stund av ljus inför Herren tillsammans med Johannes, men förenat med erfarenheten av det dagliga mötet med Jesus och i medvetenhet om rikedomen i mötet med Herren, som fyller varje rum i vår tillvaro.

I den tredje och sista fasen av den första delen av Uppenbarelseboken (Upp 2-3) framför läsaren till församlingen ett sjudelat budskap där Jesus talar i första person. Det är riktat till sju kyrkor i Mindre Asien i närheten av Efesos. Jesus utgår från varje enskild kyrkas särskilda situation och talar sedan om kyrkorna i alla tider. Jesus talar rakt på sak om varje kyrkas situation. Han beskriver ljus och skuggor och förmanar varje kyrka: ”omvänd dig!” (2:5, 16; 3:19c); “håll fast det du har” (3:11); “gör samma gärningar som förr” (2:5); “visa iver och vänd om!” (3:19b)… Om man lyssnar till dessa Jesu ord med tro, blir de genast verksamma. När kyrkan i bön1 tar emot Herrens ord blir den förvandlad. Alla kyrkor måste lyssna uppmärksamt till Herren och öppna sig för anden, som Jesus manar hela sju gånger: ” Du som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna” (2:7, 11, 17, 29; 3:6, 13, 22). Församlingen lyssnar till budskapet och stimuleras till ånger, omvändelse, uthållighet, att växa i kärlek och att låta sig ledas under vandringen.

Kära vänner, Johannes Uppenbarelse beskriver en gemenskap som är samlad i bön. Det är just i bönen som vi allt mer erfar Jesu närvaro bland oss och i oss. Ju mer och ju bättre vi ber ihärdigt, intensivt, desto mer blir vi som han, och han träder verkligen in i vårt liv och leder det, och ger det glädje och frid. Och ju mer vi lär känna, älskar och följer Jesus, desto mer känner vi att vi behöver stanna upp bön tillsammans med honom, för att få frid, hopp och kraft i vårt liv.