Johannes Döparens martyrium

(30.08.2012) Kära bröder och systrar, denna den sista onsdagen i augusti firar liturgin minnet av Johannes döparens martyrium, han som var Jesu föregångare. I den romerska kalendern är han det enda helgon som har en minnesdag både för födelsen, den 24 juni, och martyrdöden. Dagens minnesdag går tillbaka på invigningen av en krypta i Sebaste i Samarien, där man vördade reliken av hans huvud redan vid mitten av 300-talet. Vördnaden spreds sedan till Jerusalem, till de österländska kyrkorna och till Rom under namnet Johannes döparens halshuggning. Den romerska martyrkalendern nämner ett andra återfinnande av denna dyrbara relik, som då fördes till kyrkan San Silvestro på Marsfältet i Rom.

Denna historiska bakgrund hjälper oss att förstå hur gammal och djup vördnaden för Johannes Döparen är. I evangelierna framgår hans förhållande till Jesus klart och tydligt. Lukas berättar om hans födelse, hans liv i öknen och hans förkunnelse. Markus berättar om hans dramatiska död i dagens evangelium. Johannes döparen inleder sin förkunnelse under kejsar Tiberius 27-28 e Kr. Han uppmanar dem som samlas för att lyssna till honom att bereda vägen för att ta emot Herren, att räta ut sina livs krokiga vägar genom hjärtats radikala omvändelse (jfr Luk 3:4). Men Johannes döparen nöjer sig inte med att bara förkunna bot och omvändelse. Han erkänner Jesus som ”Guds lamm” som kommit för att ta bort världens synd (Joh 1:29). Han har den djupa ödmjukheten att se Guds sanne utsände i Jesus, och går åt sidan för att Kristus skall kunna växa och bli hörd och efterföljd. Det sista han gör är att vittna med sitt blod om sin trohet mot Guds bud utan eftergifter. Så genomför han sitt uppdrag till det yttersta. Den helige munken Beda sade på 800-talet så här i sina predikningar: ”Johannes gav sitt liv för (Kristus), även om man inte ville tvinga honom att förneka Jesus Kristus. Man ville bara tvinga honom att förtiga sanningen (jfr Predikan 23: CCL 122, 354). Och han förteg inte sanningen, och så dog han för Kristus, som är Sanningen. Av kärlek till sanningen kompromissade han inte, och var inte rädd att rikta hårda ord till den som lämnat Guds väg.”

När vi betraktar denna stora gestalt, hans kraft i lidandet och i motståndet mot makthavarna, undrar vi var detta liv kommer ifrån, detta starka, rättfärdiga och konsekventa liv, som han gav ut helt och fullt för Gud och för att bereda vägen för Jesus. Svaret är enkelt: det kom från hans relation till Gud, från bönen, som är den röda tråden i hela hans liv. Johannes var en gåva från Gud som hans föräldrar Sakarias och Elisabet bett om länge (jfr Luk 1:13). Han var en stor gåva, som mänskligt sett ingen kunde hoppas på, för bägge var gamla och Elisabet kunde inte få några barn (jfr Luk 1:7). Men inget är omöjligt för Gud (jfr Luk 1:36). Denna födelse förkunnades just på böneplatsen, i templet i Jerusalem, när Sakarias fick det stora privilegiet att träda in i templets allraheligaste för att förrätta rökelseoffret till Herren (jfr Luk 1:8-20). Också döparens födelse präglades av bönen: den sång av glädje, lovprisning och tacksägelse som Sakarias riktar till Gud och som vi ber varje morgon i morgonbönen laudes, ”Benedictus”, som lovprisar Guds gärningar i historien och profeterar om sonen Johannes uppdrag att gå före Guds människoblivna Son och bereda vägen för honom (jfr Luk 1:67-79). Hela Jesu förgångares tillvaro får sin näring av relationen till Gud, särskilt under den tid han tillbringade i öknen (jfr Luk 1:80). Öknen är en prövningens plats, men också en plats där människan förnimmer sin egen fattigdom i brist på materiellt stöd och trygghet, och förstår att det enda hon kan förlita sig på är Gud själv. Men Johannes döparen är inte bara en bönens man, i ständig kontakt med Gud, han lär också ut denna relation. Lukas återger den bön som Jesus lär sina lärjungar, “Fader vår”, och anmärker att det var lärjungarna som bett om det med följande ord: ” ”Herre, lär oss att be, liksom Johannes lärde sina lärjungar” (jfr Luk 11:1).

Kära bröder och systrar, firandet av Johannes döparens martyrium påminner också oss kristna i vår tid att det inte går att kompromissa med kärleken till Kristus, till hans ord och till sanningen. Sanningen är sanningen och det går inte att kompromissa. Det kristna livet förutsätter på sätt och vis “martyriet” i den dagliga troheten mot evangeliet och i modet att låta Kristus växa i oss att leda vår tanke och våra gärningar. Men detta kan bara ske i vårt liv om vi har en solid relation till Gud. Bönen är ingen bortkastad tid som man tar från annan verksamhet eller från apostolatet. Det är tvärtom. Det är bara om vi förmår ha ett troget, uthålligt och förtröstansfullt böneliv, som Gud själv skall ge oss förmåga och kraft att leva i lycka och trygghet, att övervinna svårigheter och att vittna modigt om honom. Må Johannes döparen be för oss att vi alltid skall prioritera Gud i vårt liv.