"Falskhet är det som utmärker djävulen" Påvens Angelusreflektion

(27.08.2012) Vid veckans Angelusbön följde påven Benedictus XVI den kronologiska händelseföljden som söndagsevangelierna erbjuder oss under augusti månad. Inför troende och pilgrimer på borggården i Castelgandolfo talade påven förra söndagen om det avgörande skedet i Jesu offentliga uppdrag, när han kungör att han har kommit för att offra sitt liv, och att det gäller även dem som följer honom. Denna vecka fortsatte påven:

”Idag presenterar evangeliet lärjungarnas reaktion på detta tal, en reaktion som Kristus själv, var medveten om att han provocerade fram. Evangelisten Johannes, som var närvarande tillsammans med de andra apostlarna – skriver att "från den stunden drog sig många av hans lärjungar tillbaka och följde honom inte längre" (Joh 6:66).”

”Varför? Jo för att de inte längre trodde på Jesu ord när han sa: Jag är det levande brödet som har kommit ner från himlen, den som äter mitt kött och dricker mitt blod kommer att leva för evigt (jfr Joh 6,51.54). I den stunden var det ord som verkligen var svåra att acceptera och förstå. Denna uppenbarelse är obegriplig för dem, eftersom de förstod den i materiell mening. Men bakom de orden ligger Jesu påskmysterium: att han ska ge sig själv till frälsning för världen: i en ny närvaro i den heliga Eukaristin.”

När Jesus ser att många av hans lärjungar lämnar honom, vände han sig till apostlarna och sa: "Vill även ni gå er väg?” (Joh 6:67). Precis som i andra fall är det Petrus som svarade å de tolv lärjungarnas vägnar: "Herre, till vem skulle vi gå? – Även vi kan ställa oss denna fråga: till vem skulle vi gå? – ”Du har det eviga livets ord, och vi tror och vi förstår att du är Guds helige.” (Joh 6:68-69)

”Den helige Augustinus kommenterar detta så här i sin predikan över Johannesevangeliet: "Se, hur Petrus genom Guds nåd, förstår. Varför förstår han? Jo, eftersom han trodde. Han svarar vi tror och vi förstår. Han säger inte att vi har förstått och därför tror vi, utan att vi tror och sen förstår vi. Vi har trott för att kunna förstå. Om vi först hade velat förstå för att tro, hade vi varken kunnat förstå eller tro. Vad är det vi tror och vad är det vi har förstått? Att du är Messias, Guds Son, att du är evigt liv, och i köttet och blodet ger du oss av det du själv är” (Kommentarer till Johannesevangeliet, 27, 9).

Slutligen, Jesus visste även att det bland de tolv apostlarna fanns en som inte trodde: Judas. Även Judas hade kunnat gå sin väg, som många andra lärjungar gjorde. Han borde faktiskt ha gått om han vore ärlig. Istället stannade han med Jesus. Han stannade inte av tro, inte av kärlek, men med den hemliga avsikten att hämnas på Mästaren. Varför? Därför att Judas kände sig förrådd av Jesus, och beslutade att han i sin tur skulle förråda honom. Judas var en Selot, och ville ha en segrande Messias, som skulle leda en revolt mot romarna. Jesus hade gjort honom besviken i dessa förväntningar. Problemet är att Judas inte lämnade, och hans allvarligaste synd är just hans falskhet, vilket är djävulens tecken. Det är därför som Jesus sade till de tolv: "En av er är en djävul" (Joh 6,70).

Påven avslutade sin reflektion med en bön till Jungfru Maria om att hon må ”hjälpa oss att tro på Jesus, som Petrus, och att alltid vara ärliga mot honom och mot alla.”