Den kristna bönen - Dominicus av Guzman

(09.08.2012) Lyssna: Kära bröder och systrar,idag firar kyrkan minnet av den helige Dominicus av Guzman, präst och grundare av predikarorden eller dominikanerna. I en tidigare katekes berättade jag om denna framstående gestalt och hans grundläggande bidrag till förnyelsen av sin tids kyrka. Idag tänkte betona en väsentlig sida av hans andlighet: hans böneliv. Den helige Dominicus var en bönens man. Han var förälskad i Gud, och det enda han längtade efter var att rädda själar, särskilt dem som fastnat i den tidens heresiers nät. Han följde Kristus genom att leva radikalt enligt de tre evangeliska råden, och genom att förkunna Ordet samtidigt som han vittnade genom att leva i fattigdom. Under den heliga andens ledning gjorde han framsteg på den kristna fullkomlighetens väg. I varje stund var bönen den kraft som förnyade och befruktade hans apostolat.


Den salige Jordan av Sachsen, som dog 1237 och efterträdde Dominicus som ordensledare, skriver så här: “Under dagen var ingen vänsällare än han... På natten var tvärtom ingen flitigare än han i att vaka i bön. Han ägnade dagen åt sin nästa, men gav natten åt Gud” (P. Filippini, San Domenico visto dai suoi contemporanei, Bologna 1982, sid. 133). I den helige Dominicus kan vi se ett exempel på harmoni mellan kontemplation av Guds mysterier och apostolisk aktivitet. De som stod honom närmast vittnar om att han alltid talade med Gud eller om Gud. Det visar hans djupa gemenskap med Herren, och på samma gång hans ständiga engagemang för att leda andra till denna gemenskap med Gud. Dominicus har inte efterlämnat några skrifter om bönen, men den dominikanska traditionen har samlat och förmedlat hans levande erfarenhet i ett verk som heter ”Den helige Dominicus’ nio sätt att be”. Boken sammanställdes mellan 1260 och 1288 av en dominikanbroder. Den hjälper oss att förstå något av helgonets inre liv, och hjälper också oss, trots alla skillnader, att lära oss något om hur man ber.


Den helige Dominicus menar alltså att det finns nio sätt att be. Alla skall de utföras framför den korsfäste Jesus och uttrycker en kroppslig och andlig inställning som förenas för att främja inre samling och glöd. De första sju bönesätten är som sju trappsteg som leder uppåt, till gemenskapen med Gud, med treenigheten. Dominicus ber stående och böjd för att uttrycka ödmjukhet, utsträckt på golvet för att be om förlåtelse för sina synder, på knä i bot för att ta del av Herrens lidande, med utsträckta armar och blicken fäst på den korsfäste för att betrakta den allra högsta kärleken, med blicken mot himlen för att dras till Guds värld. Det är alltså tre former: stående, på knä och utsträckt på golvet, men hela tiden med blicken mot den korsfäste Herren. De två sista bönesätten, som jag tänkte se litet närmare på, är i stället två fromhetsövningar som helgonet ofta ägnade sig åt. Först och främst personlig meditation, där bönen får en innerligare, mer brinnande och fridfullare dimension.


Efter att ha bett tidegärden och efter att ha firat mässan fortsatte Dominicus sitt samtal med Gud utan att sätta upp några gränser för hur länge det fick pågå. Han satt lugnt och samlade sig i en lyssnande inställning, läste en bok eller såg mot den korsfäste. Han levde så intensivt dessa stunder av relation till Gud att man kunde se hans reaktioner av glädje eller gråt också utifrån. Han tog alltså till sig tron genom meditation. Vittnen berättar att han ibland trädde in i ett slags extas och att hans ansikte då förvandlades, men omedelbart efteråt återupptog han ödmjukt sina vardagssysslor med ny kraft från ovan. Sedan har vi bönen under resor mellan olika kloster. Han bad laudes, sext och vesper med sina följeslagare. Medan de reste förbi dalar eller kullar betraktade han skapelsens skönhet. Ur hans hjärta sprang då fram en sång av lovprisning och tacksägelse till Gud för alla hans gåvor, och framför allt för det största av alla under: återlösningen genom Kristus.


Kära vänner, den helige Dominicus påminner om att det vittnesbörd om tron som varje kristen skall avge i familjen, i arbetet, i samhällsengagemang eller avslappning, har sitt ursprung i bönen, i personlig kontakt med Gud. Bara denna verkliga relation till Gud ger oss den kraft vi behöver för att leva intensivt i allt som händer oss, särskilt i svåra stunder. Detta helgon påminner oss också om hur viktig den yttre hållningen är under vår bön. Det är inte oviktigt om man faller på knä, står upp framför Herren, fäster blicken på den korsfäste, eller stannar upp och samlar sig i bön. Det hjälper oss att träda in i en relation till Gud i vårt inre och med hela vår person. Än en gång skulle jag vilja påminna om att vårt andliga liv måste finna stunder varje dag då vi kan be i lugn och ro. Vi måste ta oss denna tid, särskilt under semestern, ta oss litet tid för att tala med Gud. Det blir också ett sätt för människor omkring oss att träda in i ljuset som strålar ut från Guds närvaro, som bär på den frid och den kärlek vi alla behöver.