Avbruten omvändelse - det mest tragiska enligt Tolkien

(08.08.2012) J R R Tolkiens världsberömda trilogi har fascinerat många läsare. Under 60-talet blev den en kultbok, och unga radikaler älskade denna saga skriven av en katolik med traditionell syn på moral och sanning. I de tre böckerna om Sagan om Ringen, eller Ringens Herre, utspelar sig dramatiska händelser, och svårt är att klassa vilken av dem som är den mest tragiska. Författarens eget svar är kanske oväntat för många.

I ett brev till sin son Christopher, daterat 1945, skriver John Ronald Reuel Tolkien, att det mest dramatiska och rörande i hans roman är den elake hobbiten Gollums uteblivna omvändelse. ”Gollum är på ångerns gräns, när ett bryskt ord från Sam, avbryter honom.” 1945 var trilogin endast ett manuskript och det avslutade verket kom ut först 10 år senare.

Eftersom vi läser i flera av Tolkiens brev att den scenen är huvudscenen i hela trilogin kan det tyckas märkligt att det inte talas mer om detta. Men om man bläddrar upp den sidan bland romanens närmare 1200 sidor ser man sagan i ett annat ljus och djup.

Gollum är inte hobbitens riktiga namn, han heter Smeagol. Det är hans familj och övriga bybor som ger honom öknamnet Gollum, ”grymtaren” eftersom han är en elak hobbit, till skillnad från de fredliga, gladlynta och lata landsbygdsborna i Midgård.

Sméagols förbannelse börjar i mötet med ringen, som inte är en slump, utan försynen, som den katolske Tolkien säger. I samma stund som han ser den, blir han förförd och det onda vaknar till liv i honom. Han går så lång som att döda för att äga ringen.

Under sina långa år av ensamhet med ringen utvecklar Gollum en dubbel personlighet, en ond och en god, där Gollum är den onde, sluge och ofta påtryckande sidan medan Sméagol är den vänligare och mer undertryckta sidan. Smeagol blir Gollum lite som Jekyll blir Hyde, där den onda sidan tar över.

Ringen representerar den stora frestelsen som följer människans väg genom livet, och framför vilken alla bokens personer faller. Ringens makt har korrumperat Gollum, och han smider planer och lägger ut snaror för att få den tillbaka när han återfinner den i Frodos händer.

Ringen har dock inte korrumperat Sam och Frodo till samma grad, och sinsemellan dem råder en djup och uppriktig vänskap och solidaritet, som berör Smeagols förhårdnade hjärta. ”Och det är i denna stund”, skrivet Tolkien i ett annat brev till Eileen Edgar, år 1963, ”som historiens mest tragiska stund infaller. Sam uppmärksammar inte Gollums radikala förvandling. (…) Hans ånger jagas bort och Frodos medlidande är bortslösat”.

Vi är på sidan 862 i boken och det är natt i Mordors mörka land där Sauron, mörkrets herre härskar. Sam och Frodo har somnat även om de riskerar att den opålitlige Gollum försöker stjäla ringen. Framför allt Sam litar inte på honom, men Frodos förbarmande är den enda anledningen till att Gollum fortfarande lever.

Detta förbarmande har berört Gollum som har van vid att leva med våld och rädsla, hat och likgiltighet. När han märker att någon går mot all egoistisk logik och väljer att inte hämnas mot honom, utan snarare ser på honom med medlidande, uppstår en inre kris, men den här gången är det Smeagol som verkar ha överhand.

Gollum ser på de två sovande hobbiterna och upplever en äkta, sund saknad efter den förlorade oskyldigheten, och för första gången överger han sina onda planer, och smeker ömt sina fiender. Ångerns och omvändelsens process har börjat, när Sam vaknar och ser Gollum oroväckande nära hans vän. Och utan att tänka att även den hemska varelsen kan återlösas, förebrår och grälar han på Gollum, vars ånger jagas bort.

En omvändelse är alltid dramatisk, men kanske ännu mer dramatisk är en utebliven omvändelse. En omvändelse som börjar men som stannar upp och avbryts. En inkonstant omvändelse som lider nederlag vid första motsättning eller prövning. Tolkien som var en passionerad läsare av Chestertons böcker, visste att kristendomens hjärta inte ligger i traditionen, utan i omvändelsen. I Tolkiens mästerverk förverkligar sig den stora metaforen att människans liv är en konstant omvändelse.

Med andra ord tar Sagan om Ringen upp det främsta argumentet i varje mänsklig berättelse, enligt den katolska författaren Flannery O’Connor, dvs ”nådens arbete i ett territorium till större delen ockuperat av det onda”.

Sett ur detta perspektiv representerar symboliskt Tolkiens saga människans liv, öppet för omvändelser, genomförda eller avbrutna. Omvändelser som sker i vardagens gråa dagar, ofta i territorier som präglas av ondska.