Kristi Lekamen i Rom "Bevara det sakrala och Sakramentstillbedjan"

(08.06.2012) Påven Benedictus XVI firad som varje år mässan på Kristi Lekamens högtid, framför Lateranbasilikan där han har sitt biskopssäte som Roms biskop. Den öppna platsen framför basilikan var fylld av troende, och det var en historisk atmosfär av folklig fromhet. Roms alla religiösa ordnar liksom lekmannaordnar fanns representerade. I Rom finns sedan medeltiden brödraskap – arciconfraternite – som ännu idag håller sina traditioner levande, och Sakramentsprocessionen är ett av årets höjdpunkter, då de alla samlas i sina dräkter och med sina fanor för den offentliga trosbekännelsen längs Roms gator.

Tillsammans med denna stora grupp troende, reflekterade påven i sin predikan över vad han kallade Eukaristins två mysterier: Sakramentstillbedjan och det sakrala.

Påven påpekade att tillbedjan av det Heliga Sakramentet har kommit i skymundan, genom en ensidig tolkning av det Andra Vatikankonciliet, som resulterade i att man begränsar den Eukaristiska vördnaden till mässan. "Det var viktigt att erkänna mässans central plats", sa han, "men i rätt balans."

”Som ofta sker, offrades i själva verket en aspekt för att markera en annan. I detta fall innebar den rätta betoningen på firandet av eukaristin, en nervärdering av vördnaden av det Heliga Sakramentet. Denna obalans har påverkat de troendes andliga liv, genom att man har förlorat kännedomen av Jesu ständiga och konkreta närvaro bland oss.”

”Det är fel att motsätta mässa och tillbedjan, som om de vore i konkurrens med varandra. När mässan är slut och församlingen upplöses, är Jesus kvar hos oss, diskret och tyst, och följer oss med sin förbön. Han fortsätter samla våra andliga uppoffringar och lägga dem i Faderns händer”, sa påven och påminde om de oförglömliga stunderna av sakramentstillbedjan med ungsomar som han har upplevt i Köln, London, Zagreb och Madrid.

”Att tillsammans vörda sakramentet länge i tystnad är en av de mest autentiska upplevelser vi har av att vara kyrka. Gemenskap och kontemplation kan inte separeras. För att verkligen kommunicera med en annan person måste jag känna henne, kunna förbli med henne i tystnad, lyssna till henne, och se på henne med kärlek. Sann kärlek och sann vänskap lever i dessa ömsesidiga blickar, i intensiva tystnader, i ord fulla av respekt och vördnad - så blir mötet personligt och inte ytligt. Om denna dimension saknas leder det tyvärr till att även vi när vi tar emot kommunion, gör vi det som en ytlig gest.”

Nästa punkt påven fokuserade på var det sakrala. Han sa att kulten hade påverkats av den sekulära mentaliteten på 60- och 70-talen. ”Det är sant”,sa påven, ”att det centrala inte är kulten och riten, utan Kristus, hans liv, hans person och hans påskmysterium.” Men påven påminde om den prästerliga nyheten med Kristus – överstepräst: ”Kristus har trätt fram som överstepräst för det goda som skall komma”. (Heb 9:11).

”Prästämbetet är inte över. Kristus avskaffade inte det sakrala, han fullkomnade det. Kulten är andlig, men fram till tidernas ände behöver den fortfarande riter och tecken. Dessa når sitt slut i det himmelska Jerusalem, där det inte kommer att finnas något tempel (jfr Upp 21:22). Tack vare Kristus är det sakrala sannare, intensivare och mer krävande. Det räcker inte med att observera riten, man måste även rena sitt hjärta och medverka med sitt liv i den.”

Påven avslutade med att understryka att ”det sakrala har en pedagogisk funktion och dess försvinnande utarmar oundvikligen kulturen, särskilt för de nya generationerna. Om man i sekulariseringen av trons namn säger att man inte längre behöver heliga tecken, och avskaffar städernas Lekamensprocessioner, skulle Roms andliga profil resultera tillplattad, och vårt personliga och gemensamma medvetandet skulle försvagas. Tänk om föräldrar som i en avsakraliserad tros namn, berövar sina barn på mässan och alla religiösa ritualer. Det de i slutändan gör att de lämnar över barnen till ett öppet fält av de många surrogat i konsumtionssamhället, med andra riter och tecken som lätt blir till idoler.”

”Gud, som är vår Fader, gjorde inte så. Han gav sina barn sin Son, även för att fullborda det sakrala, och inte upphäva det. Kulmen av detta uppdrag är instiftelsen av Jesu Kropps och Blods sakrament vid den sista måltiden, i åminnelse av hans påskoffer. Han gjorde det i en ritual, som han befallde apostlarna att bevara, som högsta tecken på det verkligt heliga, som är han själv. Med denna tro vördar vi honom i det eukaristiska mysteriet, som våra livs centrum och som hjärtat i vår värld.”