"Varje människa är en kärlekshistoria" Påvens Regina Caeli på den Gode Herdens söndag
(30.04.2012) Påven Benedictus XVI vigde på söndagen 9 diakoner från Roms stift till
präster. Det är tradition att påven den 4:e söndagen i påsk, på den Gode Herdens söndag
viger stiftpräster. Efter den högtidliga mässan i Peterskyrkan hälsade påven de troende
från sitt fönster vid 12-slaget, för att tillsammans med dem be Regina Caeli.Påven
började sin reflektion med att tala om de nya prästerna och tacka Gud för denna gåva.
Han sa att de unga som han idag hade vigt till präster inte skiljer sig från
andra ungdomar. ”Men de har berörts på djupet av skönheten i Guds kärlek, och de kunde
inte annat än att svara med hela sitt liv.”
”Låt oss be för att alla unga människor
är lyhörda för Guds röst som talar till deras hjärtan, och kallar dem att bryta sig
loss från allt för att tjäna Honom. Detta är anledningen till världsböndagen för kallelser
som infaller idag. Faktum är Herren alltid kallar oss, men många gånger lyssnar vi
inte. Vi distraheras av mycket, och av mer ytliga röster. Vi är rädda för att höra
Herrens röst, eftersom vi tror att det berövar oss vår frihet.”
”I själva verket
är var och en av oss frukten av kärlek: naturligtvis våra föräldrars kärlek, men ännu
djupare, Guds kärlek, som vi läser i Bibeln: Även om inte din moder vill ha dig, vill
jag ha dig, för jag känner dig och älskar dig (Jes 49:15). I samma ögonblick som
jag inser detta förändras mitt liv. Livet blir ett svar på denna kärlek, som är större
än allting annat, och så förverkligar sig min frihet fullt ut.”
De 9 nyvigda
prästerna – ”Hur mötte de Guds kärlek? De mötte kärleken i Jesus Kristus, i hans
evangelium, i Eukaristin och i kyrkans gemenskap. I kyrkan upptäcker man att varje
mänskligt liv är en kärlekshistoria. Den Heliga Skriften visar det tydligt för oss,
och det bekräftas av helgonens vittnesbörd. Ett bra exempel är den helige Augustinus
ord i sina Bekännelser när han vänder sig till Gud och säger: "Sent har jag älskat
dig, du unga och gamla skönhet, sent har jag älskat! Du var inom mig, och jag utanför
... Du var med mig, och jag var inte med dig ... Men du kallade mig, och ditt rop
vann över min dövhet "(X, 27,38).”
Påven avslutade sin reflektion med att uppmana
till att be för att ”varje församling ska vara som en frodigt trädgård, där kallelsens
frö kan gro och växa, och föröka sig i överflöd. Vi ber om att denna trädgård odlas
överallt. I synnerhet är familjen den plats där man ”andas” Guds kärlek, vilket ger
inre styrka även mitt i livets prövningar och svårigheter. Den som i sin familj upplever
erfarenheten av Gud, får en ovärderlig gåva, som bär frukt i sinom tid. Må den heliga
Jungfrun Maria förmedla oss detta, hon som är en förebild för det fria och lydiga
mottagandet av den gudomliga kallelsen, varje kallelses Moder.”